Den tyska revolutionen 1918-19
Pudelns Kärna
En bok om Ordfrontfejden
Björn Eklund & Erik Wijk (red)
Nixon 2006
Det stora Ordfrontbråket 2003-2004 var inte bara en strid om den politiska linjen i en förening och i en tidskriftsredaktion. Av den samling dokument och efterhandskommentarer (från den förlorande sidan) som nu utgivits framgår att det finns åtminstone tre kärnor i pudeln, dvs. den reträtt inför det Zarembainitierade mediedrevet som gjordes av den sida som så småningom segrade i föreningskonflikten.
Den första handlade om föreningsdemokrati och anställdas yttrandefrihet. Det är uppenbart att många ledande krafter inom Ordfront glömde alla vackra ord om yttrandefrihet och högt i tak när det hettade till. Ordfronts ledning betalade 700 000 kronor 2005 i skadestånd till den avskedade redaktören Björn Eklund för att slippa förhandling i Arbetsdomstolen. Den insåg alltså sina regelvidrigheter. Ändå får kanske denna kärna alltför stort utrymme i boken. För en utomstående är det inte så intressant vilken chef som kickade vilken förlagsredaktör. Gangsterfasoner och personliga motiv förefaller inte mer uppseendeväckande än dem som förekommer i många fackförbund och ideella organisationer i samband med linjestrider.
Den andra kärnan är Balkandebatten. Här slogs etablissemanget för att endast en sanning skulle få gälla om det jugoslaviska inbördeskriget och Natos ingripanden. Sören Sommelius, Erik Wijks och Edward Hermans bidrag ger en god bild av den svenska enögdheten.
Den tredje och viktigaste kärnan handlar om praktisk yttrandefrihet. Ordfrontstriden handlade ytterst om hur den offentliga debatten ska se ut i Sverige. Går det inte att lägga sig till vänster om Aftonbladets kultursida utan att drabbas av utfrysning? Är Arena så långt man kan gå och ändå förbli rumsren? Ska de som har andra åsikter förvisas till publikationer av det slag som ni just nu läser? Ja, bör man dessvärre svara om man ser till Ordfronstridens resultat.
Det är den historiska betydelsen av fejden. Därför är det bra att den dokumenterats.
Recensent: Olle Josephson
Guerilla girl
Regi: Frank Piasecki Poulsen
2005
Äntligen kommer det en motbild till propagandan från USA och dess allirerade om terrorism och terrorister. Filmen Guerilla girl av dansken Frank Piasecki Poulsen handlar om en 21-årig kvinna i Colombia som tar beslutet att lämna universitet och gå med i FARC (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia - Colombias Revolutionära Arméstyrkor). FARC är en av de organisationer som USA anser vara terrorister. Filmen börjar med hennes marsch genom djungeln för att nå ett av FARC-s träningsläger. Hon anländer och utfrågas om sina motiv och om hon inser att om hon blir en guerillasoldat så är hon det för resten av livet. Vi får följa hennes träning, idelogisk såväl som militärt, under tre månaders utbildning. Isabel knyter täta band till sina kamrater och har flera riktigt trevliga tillfällen med dem, som t.ex. en julfest med revolutionära sånger eller avslutningsdiscot eller bara att inte riktigt lyckas med exercisen. Svåra och tyngre tider ges av längtan efter gamla vänner och familj, men gradvis växer hon in i en ny gemenskap. Bilder av henne växlas med historier om vardagsproblem i guerillan från andra kvinnor och från de kontinuerliga utvärderingarna av Isabel av hennes överordnade.
En scen där Isabel ska lära sig att slakta en ko biter sig fast. Hon har uppenbarligen svårt att sticka kon i halsen, men till sist sprutar blodet och kon dör långsamt; den här scenen är inte med i TV-versionen på 50 minuter. Vi ska kunna känna igen oss i Isabel och det omöjliga valet som hon har blivit tvungen att göra: antingen bli mördad av regeringens paramilitära strupper om hon stannar kvar i stan, eller gå med i gerillan för att fortsätta kunna göra motstånd mot förtryckarna. Slaktscenen är en metafor för vad kriget kostar..
Filmen bjuder inte på några förklaringar till skeenden i Colombia och ger inte heller någon djupare förståelse för FARC-s politiska program. Å andra sidan så möter vi människor och deras gemenskap och förhoppningar. Vilket är tillräckligt för att bemöta propagandan om terrorism som nu bereder marken för ökad kontroll av oppositionella världen över. Man får hoppas att filmen kommer att visas i svensk TV snarast!
Recensent: Dan Jerrestam
Den tyska revolutionen 1918-19
Sebastian Haffner
Nya Doxa 2005
Sakinnehållet i Haffners bok om den tyska revolutionen (publicerad 1969) kan enklast sammanfattas i tre punkter: För det första polemiserar han mot den borgerliga historierevisionism som velat förminska eller rent av förneka att det var en verklig revolution. Han skildrar sakkunnigt och konturskarpt skeendet med för- och efterspel. Och det råder inget tvivel om att det var en landsomfattande och genuint folklig resning som medvetet sökte bygga upp en ny statsapparat i stället för den byråkrati som vilade på kejsardömet.
För det andra angriper Haffner påståendet att revolutionen skulle vara en rysk importprodukt. Det var massan av lojala socialdemokratiska väljare som reste sig, medan de kommunistiskt sinnade spartakisternas insats var av det mer propagandistiska slaget: Karl Liebknecht höll tal och Rosa Luxemburg analyserade skeendet i klarsynta och illusionsfria tidningsartiklar, dock utan något betydande genomslag. Detta visade sig inte minst när Arbetar- och soldatrådens kongress valde den socialdemokratiske partiordföranden Friedrich Ebert till högste folkkommissarie. Samma kväll gjorde denne Ebert per telefon upp med ÖB, general Groener, om att använda den hemvändande västarmén mot revolutionen. Planen misslyckades eftersom soldaterna var krigströtta och deserterade. Då fick den socialdemokratiske försvarsministern Gustav Noske i uppgift att organisera och beväpna de högerextrema krafterna i s.k. frikårer. Den uppgiften löste han med bravur, och flera av dessa kårer uppgick senare i nazisternas SA och SS.
För det tredje desarmerar Haffner den s.k. dolkstötslegenden som hävdade att Tyskland förlorade kriget p.g.a. "novemberförbrytarnas" (d.v.s. socialdemokraternas) förräderi. Den socialdemokratiska majoriteten hade varit helt lojal till krigsinsatsen, och legenden var i själva verket en medveten konspiration av den högste krigsansvarige, general Ludendorff. Denne hade iskallt drivit kriget till en punkt då man inte längre hade någon förhandlingsposition, och lika beslutsamt, om än något förhastat, drev han igenom kapitulationen när kriget hotade att tränga in på tysk mark. Kapitulationspappren skulle dock undertecknas av de ditintills föraktade och maktlösa parlamentarikerna, genom en i all hast genomförd författningsreform. Vanäran skulle därigenom komma att vila på majoritetspartiernas nybildade regering, främst socialdemokraterna. Ebert, som härmed såg sina konstitutionella drömmar gå i uppfyllelse, var idel tacksamhet mot Ludendorff och betraktade det egna fotfolkets resning med förbittring. Som tack för besväret stämplades han som landsförrädare av den stat han lojalt räddat undan sina egna väljare. I detta kan man utan svårighet, med Haffner, se en slags poetisk rättvisa.
Haffner är dubbelt intressant som politisk analytiker genom att han i grunden är en mycket borgerlig, för att inte säga konservativ, person - se t.ex. hans självbiografi En tysk mans historia - men genom klarsyn och förnuft hamnar han ändå i vänsterståndpunkter. En annan mycket intressant och delvis provocerande bok är hans Hitleranalys, The Meaning of Hitler (London 2003).
Recensent: Rune Beckius
Gitmo - the new rules of war
Erik Gandini Tariq Saleh
2006
Det känns frestande att i anslutning till Gitmo - Erik Gandinis och Tarik Salehs film om Guantanamobasen - ta upp frågan om tortyrens roll som en integrerad, ofta använd möjlighet i en koloniserande ockupationsmakts försök att tillintetgöra ett nationellt motstånd eller en reaktionär militärjuntas ansträngningar att knäcka inhemsk politisk opposition.
Filmen gör det inte; har inte heller den ambitionen. Istället möjliggör den - genom två unga filmare/journalisters envetna och uthålliga grävande - för en bred publik att för framtiden "hålla för sannolikt" att sittande USA-regim under täckmantel av ett manipulerande "nyspråk" skapar ett system för förvar och förhör av fångar utanför all juridisk praxis och kontroll.
Det är inget dåligt pedagogiskt dagsverke.
Under resans gång får vi möta (eller få nobben av) amerikanska militärbefäl som inte höll måttet i detta system för framtvingad information - som den tidigare militärpolischefen på Guantanamobasen Rick Baccus och hans motsvarighet i Irak, Abu Ghraib-kommendanten Janis Karpinski. Men också den Geoffrey Miller, som på 18 månader (oktober 2002 till mars 2004) finkallibrerade Guantanamos system för avskräckning, disciplinering och förhör dithän att det fick fungera föredöme för reformeringen av Abu Ghraib.
- Enligt Genévekonventionen?
- Nästan, svarar Miller.
Filmen är klart sevärd. Det faller på andra att sätta in denna fängelse-Gulag i en teori och praktik där dödsskvadroner, tortyr och folkfördrivning utgör en historiskt återkommande komponent för att främja imperieambitioner. Börja då t ex med den framlidne Roger Trinquier och hans Modern Warfare. A French View of Counterinsurgency från 1961.
Recensent: Håkan Danielsson
