EM i självsvält

Europas ekonomi hackar. Från salongerna ropas det på åtstramning. Bara några hål till på svångremmen, så vänder det snart och vi blir alla välbyggda och framgångsrika igen. Men receptet har tillämpats sedan 1980-talet. Resultatet har varit magert.

Den amerikanska högkonjunkturen går nu in på sitt sextonde år och visar fortfarande inga tecken på att mattas. Under samma tidsperiod har Västeuropas ekonomier grävt sig allt djupare ner i stagnation och arbetslöshet. Politiskt har detta lett till ökande spänningar i det europeiska samarbetet, ett växande folkligt motstånd mot de mest nyliberala förslagen från Bryssel och skärpta motsättningar i EU:s medlemsländer. Det franska och holländska nejet till EU-konstitutionen och de tyska socialdemokraternas valnederlag i höstas är några exempel. Den förre socialdemokratiska ledaren Oscar Lafontaines uppslutning bakom det nybildade tyska vänsterpartiet är en exceptionell händelse som varslar om att fler försämringar kan leda till en radikalisering av arbetarrörelsen. Men även om de europeiska eliternas har skrämts till vissa taktiska reträtter, så kvarstår deras uppslutning bakom den nyliberala kartan. Och i avsaknad av ett trovärdigt politiskt alternativ till denna karta befinner sig den europeiska arbetarklassen fortfarande på defensiven. Förnedrande underbudsspel av det slag som utbröt mellan bilarbetarna i Bochum och Uddevalla är mer regel än undantag. Den gångna hösten har varit fylld av rapporter från de stora tyska industrierna om "frivilliga" försämringar av löner och arbetsvillkor som svar på företagens hot att flytta produktionen.

Det är i den oreglerade arbetsmarknaden och lågt utvecklade offentliga välfärden som Europas ledande politiker och experter ser de viktigaste orsakerna till USA:s höga tillväxt. Lissabonstrategin för Europas ekonomiska nystart är genomsyrad av naiv tro på den "nya ekonomin".¹ Och i det dokument om den "moderna socialdemokratin" som Tony Blair och Tysklands dåvarande kansler Gerhard Schröder gemensamt lät offentliggöra för några år sedan, draperar braskande formuleringar om "den nya ekonomins optimism", "ansvarstagande" och "aktivering" en ekonomi som kännetecknas av avregleringar, skattelättnader för de rika och försämringar för de arbetslösa. Globaliseringen sägs göra denna väg till den enda möjliga också för Europa. Man undviker noga att nämna den flexibla amerikanska räntepolitik som har fått de amerikanska konsumenternas köpkraft att öka mycket kraftigt. Detta gäller främst de som får inkomster från finansiella placeringar och/eller som kan dra fördel av stigande huspriser. Men eftersom denna grupp är stor har effekterna på efterfrågan och tillväxt varit stora. Inget sägs heller om den amerikanska finanspolitiken som vid varje tecken på nedgång har öst pengar över de välbärgade.² Det är ingen överdrift att påstå att den amerikanska över- och medelklassens konsumtionsfest har varit världsekonomins viktigaste motor sedan nittonhundranittiotalets början. Under samma tidsperiod har de europeiska konsumenternas köpkraft strypts av en rigid högräntepolitik, som genomförts under ett oavbrutet larmande om den allt överskuggande betydelsen av kampen mot inflationen. Den privata konsumtionens andel av den amerikanska bruttonationalprodukten, BNP, uppgick år 2004 till 70 procent, medan motsvarande siffra för exempelvis Tyskland endast är 58 procent. Det säger sig självt att sådana skillnader i köpkraftig efterfrågan också resulterar i stora skillnader i företagens investeringsmönster och i respektive ekonomiers tillväxttakt. Den stagnerande inhemska köpkraften är den grundläggande orsaken till såväl Tysklands som Europas ekonomiska problem. Exportindustrin i flertalet EU-länder och särskilt i Tyskland går bra. Men inget exportuppsving i världen kan bryta tendensen till ekonomisk stagnation, så länge den inhemska köpkraften står och stampar.

Man brukar ofta ställa en kontinen-taleuropeisk reglerad och långsiktig välfärdskapitalism mot en anglosaxisk modell som domineras av marknadskrafterna. Resultatet blir en historieskrivning där de senaste årtiondena beskrivs som en kamp mellan nyliberala anglosaxiska politiker och europeiska politiker som - om än med allt större tvekan - sägs slå vakt om den kontinentala modellen. Men verkligheten är mer komplicerad. Den kontinentala kapitalismens modelland, Tyskland, har under hela efterkrigstiden präglats av samexistensen mellan en reglerad välfärdskapitalism och en rigid penningpolitik som satt D-markens stabilitet över allt annat. Denna samexistens har kännetecknats av spänningar och strider, men under de första efterkrigsdecennierna befann sig de bägge komponenterna i någorlunda jämvikt med varandra. Det som kom att förskjuta jämvikten till penningpolitikens fördel var två händelseförlopp: det stegvisa införandet av flytande valutakurser i kölvattnet på Bretton Wood-systemets sammanbrott 1973 och den reglerade kapitalismens svårigheter att komma till rätta med de stagflationstendenser som kom till ytan efter sjuttiotalets två oljekriser.

Idén att ekonomin behöver skyddas från politikernas "vanstyre" genom en motvikt av "oberoende" experter och idén att det som främst måste skyddas är penningvärdet har djupa rötter i tysk politik. Två efterkrigsperioder av förödande inflation och en skicklig mytbildning har satt sina spår. En djupare liggande orsak är det tyska borgerskapets historia, som präglas av svaghet och vacklan, och den tyska liberalismens därmed sammanhängande misstro mot demokratin. Enligt den grupp "ordoliberala" ekonomer som drog upp riktlinjerna för den västtyska ekonomins utformning efter kriget, kräver kapitalismen en oberoende, auktoritär stat som både kan stå emot marknadsekonomins tendens till monopolisering och kriser, och demokratins påstådda tendens till kortsiktig populism. Så här skriver till exempel Walter Eucken, en av de mest inflytelserika ordoliberalerna:

"Om staten // kan finna styrka att frigöra sig själv från massornas inflytande och än en gång distansera sig på ett eller annat vis från den ekonomiska processen // då kommer vägen att ligga öppen// för en mäktig utveckling av kapitalismen i en ny form." (Cit. från Jeremy Leaman, The Bundesbank Myth, s. 47-48)

Och enligt en annan inflytelserik medlem av samma grupp, Wilhelm Röpke, kan detta ske genom fostrandet och befordrandet av en social elit:

"Det är av avgörande betydelse// att det i samhället finns en grupp ledare, oavsett hur liten, som anger tonen och känner ett ansvar i hela samhällets namn för de obrytbara normerna och reglerna i samhället och som lever upp till det ansvaret på bästa sätt. Vad vi alltid behöver, och särskilt idag när så mycket vacklar och faller, är en genuin nobilitas naturalis vars auktoritet frivilligt erkänns av folket; en elit som härleder sin aristokratiska befogenhet enbart från de yppersta prestationer och från ett oöverträffbart moraliskt exempel // Att tillhöra detta skikt av moraliska notabiliteter måste bli det högsta målet för all strävan, gentemot vilket livets alla andra slag av framgångar bleknar till obetydligheter." (Leaman, s. 256-7).

Ordoliberalernas idéer fick sitt konkre-ta uttryck i den oberoende central-bank som infördes efter kriget i Västtyskland och som, enligt paragraf tre i Förbundsdagens lag för den tyska Förbundsbanken, fick bevarandet av valutans värde som viktigaste mål. Spänningen mellan denna uppgift och den politiskt valda regeringens ekonomiska politik uttrycks i paragraf tolv i samma lag:

"Den tyska Förbundsbanken är skyldig att stödja regeringens allmänna ekonomiska politik. /.../ I utövandet av den makt, som givits den av denna lag, är den oberoende av instruktioner från den federala regeringen." (Leaman, s.113)

Myten om den oberoende penningpolitikens välsignelser sammanfattas i titeln till Dieter Balkhausens historik, Gutes Geld und Schlechte Politik ("Justa pengar och dålig politik"). Men myten är till stora delar falsk. Den kombination av hög tillväxt och låg inflation som fick kommentatorer att tala om "mirakelår" och om ett västtyskt "ekonomiskt under" under femtio- och sextiotalen hade andra förklaringar.

Fram till början av sextiotalet var hotet om en löneinducerad inflation obefintligt, eftersom det strömmade in kvalificerad arbetskraft från öst. Dessutom tvingade Bretton Woodssystemets reglerade valutakurser Förbundsbanken till ständiga avvägningar mellan kampen mot inflationen och undvikandet av valutakriser. Alltför höga räntor ledde till ett inflöde av kapital och - särskilt i ett land med stort överskott i utrikeshandeln - till att hotet om valutakris och revalvering blev akut. Följden blev en penningpolitik som utmärktes av pragmatiska kompromisser och av att den potentiella konflikten mellan Förbundsbanken och regeringens ekonomiska politik hölls i någorlunda strama tyglar. Detta underlättades av Adenauerregeringens ekonomiska strategi, som kan beskrivas som en modern merkantilism. Det vill säga en kombination av återhållsamhet på hemmaplan - vilket höll tillbaka löner, priser och inhemsk köpkraft - och satsning på exportindustrin. Exporten kunde få avsättning därför att andra länder - särskilt de europeiska länder som var de främsta köparna av västtyska varor - följde en mer balanserad strategi.

Det som skärpte konflikten och mellan Förbundsbankens och regeringen och ledde till att den förstnämnda fick en dominerande roll både hemma och internationellt var två händelseförlopp under 1970-talet. De två oljekriserna skapade en oförutsedd kombination av låg tillväxt och hög inflation. Den socialdemokratiska regeringens keynesianska recept, som byggde på oförenligheten mellan dessa två företeelser, tycktes i ett slag ha förlorat sin verkan. Det verkade som om man på kort sikt var tvungen att välja mellan antingen en politik som befrämjade tillväxten till priset av ökad inflation eller en högräntepolitik som höll inflationen tillbaka, men ströp tillväxten. Förbundsbanken förordade den sistnämnda och slog in på en monetaristisk penningpolitik som ensidigt inriktades på att kontrollera mängden pengar i omlopp. Det underlättades av Bretton Woodssystemets sammanbrott 1973, som ledde till att centralbanken i ett överskottsland som Västtyskland kunde lämna valutans internationella värde åt marknadskrafterna och koncentrera sig på uppgiften att bekämpa inflationen på hemmaplan. Följden av räntehöjningarna blev en djup ekonomisk tillbakagång (diagram 1). Enligt Förbundsbankens årsrapport 1974 fanns det inget alternativ till den förda politiken. I verkligheten grundade den sig i ett politiskt val att låta löntagarna bära krisens bördor.

"Den påstådda avsaknaden av alternativ står i strid med existensen av alternativa handlingssätt i andra OECD-länder, där de institutionella förhållandena tillät en annan policymix; i Storbritannien och Frankrike, till exempel, hade de politiska och sociala farorna med hög arbetslöshet övertygat båda regeringarna att prioritera kampen mot tillbakagång och arbetslöshet; /../

Visserligen misslyckades den brittiska och franska politiken , men detta misslyckande berodde delvis på de internationella effekterna av höga räntor på kapitalflöden och betalningsbalanser (dvs. på den monetaristiska politiken i länder som Tyskland) och mer generellt på hela den industrialiserade världens misslyckande med att utarbeta en koordinerad och konsistent respons till det som utgjorde en extraordinär yttre chock till för den globala affärscykeln." (Leaman, s.161-162).

På grund av sin dominerande ställning i Europas starkaste ekonomi kunde Förbundsbanken exportera sin politik till andra europeiska länder. Hotet om kapitalutflöde och sjunkande värde på valutan tvingade dessa länder, som i långt högre grad än Västtyskland skulle ha behövt låga räntor för att främja produktion och tillväxt, att följa den tyska förbundsbankens deflationsskapande högräntepolitik. Ju större handelsunderskott och ju svagare valuta ett land hade, desto större var de räntehöjningar det tvingades till. Detta ledde till att regeringarna i det ena europeiska landet efter det andra anslöt sig till budskapet om monetarismens och den restriktiva budgetpolitikens välsignelser. Undantaget var Frankrike, som höll fast vid keynesianismen till början av åttiotalet.

Europas ekonomier var på väg att åter-hämta sig när den andra oljekrisen bröt ut 1979 och i ett slag tredubblade priset på olja. Än en gång höjde Förbundsbanken räntorna och övriga europeiska länder följde efter. Fast den här gången bidrog konkurrensen med USA, som slutat finansiera sina underskott med sedelpressen och sökte dra till sig lånekapital med extrema räntehöjningar. Keynesianska kritiker hävdade att följderna av ekonomisk tillbakagång och ökande arbetslöshet var långt farligare än konsekvenserna av inflation och ökade utflöden av kapital. Den kritiken delades av socialdemokraterna i den tyska regeringen. Redan innan den andra oljekrisen hade den dåvarande kanslern, Helmut Schmidt, tillsammans med Frankrikes president Giscard dEstaing, föreslagit ett europeiskt valutasamarbete som reglerade det spann inom vilket medlemsländernas valutor tilläts variera. Ett av syftena var att motverka följderna av flytande valutakurser och av USA: s hegemoniska penningpolitik. Ett annat var att underordna penningpolitiken en uppsättning politiskt definierade mål. För Frankrike var detta också ett sätt att minska Förbundsbankens inflytande över Europas ekonomiska politik. Förbundsbanken, som förespråkade flytande valutor, lyckades inte förhindra införandet av EMS. Men genom en skicklig kampanj mot det ursprungliga konceptet lyckades man ändra innehållet så att det blev till ett instrument varmed man kunde stärka sin europeiska hegemoni. Karl Otto Pöhl, som senare skulle bli bankens president, sammanfattade utgången av striden i påståendet att Förbundsbanken "ställde det ursprungliga konceptet på huvudet genom att göra den starkaste valutan till måttstock för hela systemet" (Leaman, s. 187).

Nästa strid kom att gälla den ekonomiska politiken. Medan Schmidt, i likhet med sin franske kollega, förespråkade ökade statsutgifter mot stagnationen, krävde Förbundsbanken besparingar och lönesänkningar. Inspirerad av Förbundsbankens kritik mot Schmidtregeringens "slösaktighet" publicerade den fridemokratiske ekonomiministern, Otto von Lambsdorff, ett memorandum som krävde nedskärningar av löner och sociala förmåner, avreglering av arbetsmarknaden, höjda skatter på konsumtionen och radikala sänkningar av de skatter som drabbar företagen. Schmidt, som visste att partivänstern under ledning av "ungturkarna" Gerhard Schröder och Oscar Lafontaine aldrig skulle godta ett sådant program, ställde förtroendefråga och den socialliberala regeringen föll i förtid i oktober 1982.

Den nya regeringen, som leddes av kristdemokraten Helmut Kohl, tillträdde under pseudorevolutionära paroller om "vändningen" ("die Wende"). Dess recept var enkelt: genom avregleringar och andra åtgärder skulle vinsterna öka, medan löner och konsumtion hölls tillbaka. Detta skulle leda till ökade investeringar och - därmed - till ökad tillväxt. Förbundsbankens högräntepolitik passade in i detta scenario. Nyliberala ekonomer hävdade att höga räntor leder till ökat sparande och effektivare kapitalanvändning och därmed till att tillväxten på sikt ökar. Det var var innebörden i det på sin tid så populära pratet om "stålbadet". Det första ledet i strategin var en succé. Företagens vinster mer än fördubblades från 282 miljarder DM 1980 till 604,2 miljarder 1990, samtidigt som företagsskattens andel av den totala beskattningen föll från 37 till 24 procent. Men de övriga stegen misslyckades. Investeringstakten fortsatte att falla och tillväxten att halta (se diagram 2 på föregående sida). Trycket från den tyska ekonomin, förmedlat via EMS, tvingade övriga europeiska stater att följa Kohlregeringens politik. I Frankrike hade den nya socialistregeringen under Mitterrand ökat statsutgifterna för att få ner arbetslösheten. Följden blev spekulativa attacker på valutan, vilket ledde till justeringar av EMS och en devalvering av francen. Förbundsbanken kritiserade den franska "slösaktigheten" och krävde nedskärningar, vilket motvilligt åtlyddes. I fortsättningen skulle skapandet och försvaret av en stark valuta - "den starka francens politik" - bli den ekonomiska politikens främsta mål också på andra sidan Rhen.

Resultatet blev en stabilisering av EMS och det internationella valutasystemet. Men priset var fortsatt låg tillväxt och hög arbetslöshet. Varför ta risken att nyinvestera i produktionen, när efterfrågan fortsatte att stagnera samtidigt som vinsterna på finansiella investeringar var både säkra och rekordhöga? Bortfallet i den globala efterfrågan förvärrades av skuldkrisen i tredje världen, som orsakades av de räntehöjningar länderna där påtvingades av regeringarna och centralbankerna i den rika världen. Det var under dessa år storföretagen utvecklades till ett slags banker vars finansiella avdelningar blev allt viktigare för deras totala resultat. Realinvesteringarna inriktades på att rationalisera för att därigenom höja värdet på aktierna (skapa "shareholder value"). I jakten på finansiella övervinster uppfanns nya instrument. Till exempel hedgefonder vars affärsidé är att slakta företag, sälja ut det som kan säljas med maximal vinst och lägga ner resten. Många av de verksamheter som lades ner var vinstgivande och - särskilt i ett längre perspektiv - livskraftiga.

Hösten 1989 såg det ut som om den västtyska ekonomin hade återhämtat sig. Tillväxttakten var 3,8 procent, överskotten i budget och handel stora. Murens fall och de första aningarna om en tysk återförening fick optimismen att öka. I övriga EU-länder sågs återföreningen emellertid som ett politiskt hot. Svaret blev intensifierade krav på en europeisk valutaunion (EMU), som en gång för alla skulle integrera den återförenade tyska ekonomin i den europeiska gemenskapen. Kohl och dåvarande utrikesministern, Genscher, insåg att EMU var det pris Tyskland var tvunget att betala för sin återförening. Fackföreningarna och delar av vänstern hoppades att valutaunionen, genom att avskaffa konkurrensen mellan medlemsländernas valutor, skulle lägga grunden för en återupprättad keynesiansk välfärdspolitik. Den franska eliten delade den inställningen och hoppades äntligen kunna avskaffa Förbundsbankens dominans över Europas ekonomier.

Förbundsbanken, som upplevde planerna på en valutaunion som ett hot både mot dess makt och mot den urstarka D-marken, gick till motattack längs två linjer. För det första hade man redan innan återföreningen lyckats driva igenom så hårda krav på deltagarnas budgetpolitik att man trodde att projektet med en gemensam valuta skulle självdö. Bankens dåvarande vicepresident, Helmut Schlesinger, ska ha varit övertygad om att "kriterierna hade formulerats tillräckligt hårt för att rädda D-marken genom att skrämma bort politikerna" (Leaman, s. 231). Men till Förbundsbankens häpnad accepterade övriga EU- stater villkoren i Maastrichtöverenskommelsen 1991. För det andra inledde man en serie räntehöjningar som "skapade den djupaste och mest långvariga penningpolitiska åtstramningen i förbundsrepublikens historia".³ Den genomsnittliga centralbanksräntan under perioden, som varade mellan 1989 och 1995, låg på 6,34 procent, med en rekordnotering på 8,75 procent i juli 1992. Till skillnad från vad som var fallet under tidigare åtstramningsfaser fanns det emellertid inget nämnvärt inflationshot (genomsnittsinflationen under perioden var bara 2,6 procent).

"Den enda övertygande förklaringarna till Förbundsbankens exceptionella beteende omfattar för det första en önskan att återupprätta sin operationella självständighet efter att den federala regeringen hade beslutat införa en växelkurs på 1:1 i Tysklands valutaunion i juli 1990 För det andra, och troligare, verkar de ha omfattat önskan att se EMU-projektet falla via ett misslyckande för dess viktigaste instrument för valutakonvergens, EMS. // det kan inte vara en tillfällighet att tre dagar efter undertecknandet av Maastrichtavtalet höjdes Tysklands båda viktigaste centralbanksräntor, höjdes ytterligare 1992 och bibehölls på nivåer som låg högre än under tidigare perioder med starkare inflationshot tills EMS fullständigt bröt samman." (Leaman, s. 236-237).

Den omedelbara följden av räntehöjningarna blev press på de svagare valutorna i EMS, som utsattes för upprepade attacker från valutaspekulanter, ända tills EMS i praktiken bröt samman i augusti 1993.⁴ Enligt franska kommentatorer ledde de upprepade tyska räntehöjningarna mellan 1989 och 1996 till ett "sjuårskrig", som fördes i syfte att försvara den starka francen och som fick mycket negativa verkningar på den franska ekonomin.⁵ Utvecklingen följde samma mönster i hela EU. Räntehöjningar i syfte att försvara valutan reducerade tillväxten, investeringstakten och sysselsättningen, samtidigt som staternas skuldbörda och skuldbetalningarnas andel av BNP steg. I Sverige hade den nya borgerliga regeringen lanserat sin egen version av Kohlregeringens vändningsretorik - "den enda vägens politik". I ett försök att ansluta sig till EU-ländernas hårdvalutapolitik hade man knutit den svenska kronan till EMS. Eftersom kronan både sågs som en svag valuta och var skyddad av en uppsättning nyfrälsta och därför särskilt principfasta politiker, var den ett givet mål för valutaspekulanterna. Det var i försvaret av kronans värde som den svenska statskulden tilläts växa okontrollerat och grunden lades till den kris och sparpolitik som kom att prägla större delen av nittiotalet i vårt land.

En annan konsekvens blev att ekonomin i det forna Östtyskland kollaps-ade. I Kohlregeringens valpropaganda förutspådde man att kostnaderna för en återförening skulle bli små. Samtidigt trotsade man sina ekonomiska rådgivare och utlovade en växlingskurs på 1:1 vid den kommande valutaunionen. Löftet, som på kort sikt gynnade de östtyska konsumenterna, gjorde att Kohl vann valet. Men det skapade också ohållbara villkor för den östtyska industrin. I det läget, när det östtyska näringslivet skulle ha behövt låga räntor och generösa kreditvillkor, kom i stället Förbundsbankens räntehöjningar. Den samlade effekten blev en ekonomisk kollaps så djup att den bara kan jämföras med depressionen i början av trettiotalet. Den förutspådda konvergensen mellan de båda rikshalvorna uteblev. I stället ökade skillnaderna. Arbetslösheten i öst var 1998 dubbelt så hög som i väst (21,1 procent mot 10,5 procent). Optimistiska bedömare talar i dag om en tidsperiod på 25-30 år innan öst har hunnit i fatt. Andra talar om mer än 80 år. Och pessimisterna pekar på Italien, där klyftan mellan nord och syd satt sin prägel på landet i århundraden. Under tiden tvingas den tyska staten varje år avsätta skatteinkomster som för närvarande motsvarar 4-5 procent av BNP i stöd till den östra rikshalvan.

Införandet av en gemensam europeisk valuta skulle "europeisera" Tyskland, var det tänkt. Resultatet blev det omvända - ett "förtyskat" Europa. Förbundsbanken lyckades inte hindra införandet av en europeisk valutaunion. Men man lyckades genomdriva Maastrichtsavtalets hårda krav på statsskuld och budgetpolitik. Dessa krav skärptes i Amsterdamfördragets stabilitets- och tillväxtpakt, som bland annat införde tre procent som absolut gräns för eventuella budgetunderskott. Efter 1993 kom Maastrichtprocessen att lägga över en stor del av ansvaret för den fortsatta ekonomiska åtstramningen på medlemsstaternas finansdepartement. När dessa sökte uppfylla villkoren genom att betala på statskulden och minska budgetunderskotten kunde räntorna sänkas och hållas låga. Men inte låga nog för att få upp tillväxten till den nivå där arbetslösheten börjar minska. Den europeiska centralbanken som inrättades samtidigt med den europeiska valutan är en kopia av den tyska Förbundsbanken, det vill säga, formellt oberoende och med ett stabilt penningvärde som enda mål. Precis som sin svenska motsvarighet, har den europeiska centralbanken pressat ned inflationen långt under det stadgade målet och precis som i Sverige har detta ytterligare förvärrat den ekonomiska stagnationen. Under de senaste fyra åren har tillväxten i EU ökat med 1,5 procent i genomsnitt, dvs. mindre än i början av nittiohundranittiotalet och hälften så mycket som den ökning Lissabonplanen förutspår. Arbetslösheten har inte stabiliserats. I EU: s ursprungsländer har den fortsatt att öka (från 7,4 till 8,1 procent i genomsnitt) och i de nya medlemsländerna ligger den kvar på än högre nivåer (14,4 procent i genomsnitt).

Europas haltande ekonomi är resultatet av mer än två årtionden av omfördel-ning: från arbete till kapital, från fattiga till rika. 1962 var lönernas andel av EU-ländernas BNP 73,4 procent, 1990 hade andelen sjunkit till 69,2 procent och 2004 var den nere på rekordlåga 68 procent. Om man till detta lägger den överflyttning av skattebördan från företag till löntagare och från rika till fattiga som skett under samma tid, så rör det sig om enorma summor som har förts över. Trots detta har investeringarna uteblivit (se diagram 3). Samtidigt svämmar finanssektorn över av kapital. Enligt hedgefondernas branschtidning rör det sig om "en vägg av pengar som inte kan finna annat utlopp". Men EU: s ledande politiker och experter påstår att det krävs fortsatt åtstramning, avreglering av arbetsmarknaden och satsning på exportindustrin för att ta oss ur krisen. Receptet liknar anorektikerns: "Jag mår dåligt, alltså måste jag svälta mig lite till!" Västtyskland lyckades med en neomerkantilistisk strategi på femtiotalet, därför att andra europeiska länder köpte deras varor. Men om hela EU, det vill säga samtliga de länder som utgör varandras viktigaste handelspartner, ska ta sig ur krisen genom att exportera, vilka ska då köpa?

Det finns åtminstone två slutsatser att dra. För det första är enskilda länders utrymme numera begränsat. En alltför expansiv politik leder till sjunkande valutavärde och utflöde av valuta. Jag antar att det var vad den avgående vice riksbankschefen och före detta keynesianen, Villy Bergström, syftade på, när han i en intervju strax före jul påstod att vi i det rådande systemet med flytande valutakurser inte har något annat val än att prioritera kampen mot inflationen.⁶ För det andra har EU, genom sin storlek, möjlighet att sätta sig över dessa begränsningar, och arbetarrörelsen och vänstern måste därför utveckla ett alternativ till EU: s nuvarande åtstramningspolitik.

Det finns också frågor. Till exempel om det inom ramen för den rådande samhällsstrukturen finns utrymme för en återupprättad keynesianism av det slag som skapade efterkrigstidens välfärdssamhällen? I en artikel i Le Figaro (29/2, 04) skriver ekonomiprofessorn Alain Cotta att George Bush är den som har utvecklat en keynesianism för vår tid. Det innebär expansiv finanspolitik och låga räntor, men till skillnad från vad som är fallet i den klassiska keynesianismen, lämnas fördelningsfrågorna åt marknaden. På så vis slipper man, menar Cotta, det "slöseri" som statlig omfördelning medför. Men Bushregimens ekonomiska politik har tre avgörande fel: den är omoralisk, ohållbar och otillräcklig. Den första bristen har att göra med de orättvisor den marknadsstyrda fördelningen leder till. Den andra har sin grund i att det är finanssektorns expansion på den producerande ekonomins bekostnad som utgör motorn i den amerikanska ekonomins utveckling. Den tredje bristen beror på något som redan påpekades av Keynes, nämligen att de rika och välbeställda är för få och deras behov alltför begränsade för att de ska kunna väga upp kapitalismens förmåga att öka produktionen. Därför kan Cottas Bushinspirerade "keynesianism" inte lösa några ekonomiska problem, särskilt inte i världsmåttstock. För att åstadkomma sådana lösningar krävs två stora förändringar. För det första kan världens överskottskapital inte längre satsas i den redan övergödda finansbubbleekonomin i USA, utan måste styras dit behoven är störst, nämligen till folken i den tredje världen. Idéerna i Brandt-Palmekommissionen, som utformades under sjuttiotalet då en växande del av överskottet verkligen gick till den tredje världen, är i dag aktuellare än någonsin.⁷ För det andra måste resurserna i den rika världen användas för att täcka behoven hos majoriteten av dess invånare.

Frågan om det nuvarande samhällets gränser gäller den sista av dessa nöd-vändiga förändringar. Komprimerat till ett antal punkter, ser resonemanget ut så här:

1. Personalintensiva tjänster kommer att bli allt dyrare i förhållande till industrivaror där produktionen kan rationaliseras på ett helt annat sätt.

2. Om behoven tillåts styra kommer folkmajoritetens efterfrågan därför i växande omfattning att riktas mot tjänster som hälsa, vård, utbildning, kultur, upplevelser, m.m.

3. Vinsterna av den stigande produktiviteten samlas hos industrin, medan produktion av tjänster blir allt dyrare.

4. En massiv efterfrågan på tjänster kräver därför någon form av statlig omfördelning (det vill säga från industrins och aktieägarnas vinster till efterfrågan på och/eller till produktion av tjänster).

5. I ett samhälle som vårt, där privategendomen och den privata tillägnelsen dominerar, kan denna statliga omfördelning endast ske genom beskattning.

6. Det finns, i ett samhälle med ovan angivna egenskaper, gränser över vilka skatten inte kan stiga utan att utan att det får stora negativa effekter på ekonomi och samhälle.

Alla dess punkter kan naturligtvis ifrå-gasättas och måste under alla förhål-landen utvecklas för att det ska gå att dra slutsatser från dem. Punkt tre tycks emellertid finna stöd i den växande och alltmer orimliga skillnaden mellan privata förmögenheter (hos företagen och de rika) - förmögenheter som dessutom inte kan finna annat utlopp än finansiell spekulation - och utarmningen hos de offentliga myndigheter som tillhandahåller vård, skola och liknande tjänster. Punkt fyra tycks bland annat stödjas av den så kallade pigdebatten, som dels visar att efterfrågan av tjänster kräver subventioner, dels visar att en någorlunda jämlik och behovsstyrd fördelning av tjänster kräver statlig omfördelning.⁸ Om resonemanget håller, blir slutsatsen att en keynesianism för vår tid måste överskrida den kapitalistiska blandekonomins ramar, åtminstone i den form som vi känner dem.⁹