En stad ovan molnen

EU har tilltagande legitimitetsproblem. Det handlar inte bara om folkligt motstånd eller ointresse. Det är värre än så. Själva integrationsprocessen gnisslar - i allt utom polissamarbetet. De nationella intressena drar åt olika håll. Det märks inte minst i energipolitiken.

Historiskt", sa Barroso, efter EU-led-ningens senaste toppmöte. Eller lite mer precist:

"När man en dag skriver EU:s historia kommer man att säga att den europeiska energipolitiken föddes i Bryssel den 23-24 mars under Österrikes ordförandeskap."

Nu är kommissionsordföranden José Manuel Barroso inte främmande för pompösa uttalanden. De kommer närmast av sig självt. Och något skall han ju säga som avrundning på två dagars rätt innehållslösa förhandlingar.

Men historiskt?

Göran Persson, som kan vara tämligen rättfram när han är på det humöret, filosoferade högt över vad det var vårtoppmötet hade kommit fram till om energi:

"Det gemensamma ligger i att inse att länderna går sina egna vägar."

Embryot till en EU-gemensam energipolitik - historisk eller ej - har tre komponenter:

Säkrad försörjning utifrån, avreglering och konkurrens internt, och en strävan efter att gemensamt uppfylla mjuka miljöpolitiska mål, ofta och gärna uttryckta i termer av "hållbar utveckling".

Konkret innebär det senare energibesparingar på 20 procent till 2020, att 15 procent av all energiproduktion skall komma från förnyelsebara energikällor, och att 8 procent av allt bränsle använt till transporter skall komma från biomassa om nio år.

Vackert så, på sitt sätt. Bara inte förpliktigande, annat än som vägledande mål.

Och för övrigt blir det först kommissionens uppgift att visa hur (om) de målen alls kan nås.

Så det historiska perspektivet av den miljöpolitiska delen återstår att värdera.

Möjligen är det mer kraft i försöken att säkra EU en mer stabil energi-försörjning utifrån.

Det omedelbara syftet är att förmå Vladimir Putin att ratificera ett transitprotokoll för naturgas, framtaget inom ramen för det Europeiska energifördraget¹. Det är ett samarbete som går utöver EU:s ramar, men som dåvarande kommissionsordföranden Jaques Delors, och den dåvarande holländske premiärminister Ruud Lubbers tog initiativ till 1989 då Östblocket började rasa samman.

Murens fall var ju inte enbart en glädjande begivenhet. Den dittills skamlöst billiga sovjetiska gasen kunde komma att utbjudas som rysk gas men till marknadspriser - en farhåga som också kom att besannas.

Inför det kommande G8-toppmötet i S:t Petersburg i juli försöker EU nu sätta Putin under press.

Det har han hittills varit demonstrativt opåverkad av.

Ett sådant av EU önskat transitavtal skulle bryta det statliga Gazproms distributionsmonopol. Det skulle ge de icke-ryska leverantörerna i Kazakstan och Turkmenistan ett förbättrat tillträde till de central- och västeuropeiska marknaderna.

Bra för EU, inte för Putin.

Möjligheten att försvaga Gazprom går igen i andra av EU:s energipolitiska överväganden, som intresset för att bygga ut terminaler för flytande naturgas (LNG), och etablera en ny direktledning från den södra delen av Kaspiska havet via Turkiet helt fram till Österrike ².

Problemet för EU, i den mån man kan tala om Unionen som en samordnad aktör, är att man kan önska och be om bättre leveranser. Man kan förstås också stödja och subventionera konkreta investeringar.

Men man kan inte riktigt sätta makt bakom orden.

Den energipolitiska dagordningen så här långt bygger på att de 25 länderna uppträder som ett inköpskartell vilket man ju inte alls gör i praktiken, och vilket de ryska, iranska och algeriska producenterna naturligtvis är fullt medvetna om.

Alltså är det ännu ganska långt till en gemensam "extern" energipolitik, eller om man så vill en gemensam utrikes- och säkerhetspolitisk med energipolitiska mål.

Men heller inte den interna energipolitiken är särskilt långt kommen.

På pappret råder efter det senaste toppmötet förnyad enighet om att den inre avreglerade marknaden för el och för naturgas skall vara förverkligad senast den 1 juli 2007.

Förnyad enighet, alltså.

Avreglerade el-marknader stod på dagordningen redan under det svenska ordförandeskapet våren 2001, och besluten som skall föra dithän togs två år senare.

Det som är nytt är att vissa aktörer - Göran Persson för att nu nämna en av dem - högljutt börjar ifrågasätta visdomen i de beslut man själva har varit med om att fatta.

Det blev ju inte billigare ström någonstans där avregleringen hittills har genomförts.

I bland blev det faktiskt ingen ström alls, inte för svenska abonnenter i stormfälld skog till exempel.

Det nya är också att flera EU-länders regeringar direkt avvisar att efterkomma konsekvenserna av sina egna beslut.

I och för sig är det mindre förvånande att den franska regeringen motsätter sig italienskt uppköp av det fransk-belgiska energiföretaget Suez, eller att Spanien försöker hålla tyska E.on utanför den iberiska halvön.

Men det är enbart de mest omskrivna exemplen.

Enligt kommissionen uppfyller 17 av de 25 medlemsländerna inte de avregleringsåtaganden man har gjort, och man överväger nu att dra ett 50-tal fall av konkurrensbegränsning inför EU-domstolen.

På marstoppmötet i Bryssel surrade begreppet "ekonomisk patriotism", tillskrivet den franske premiärminister Dominique de Villepin, runt som en irriterande mygga i korridorerna.

Innan mötet hade Silvio Berlusconi försökt samla underskrifter på ett öppet brev med angrepp på Frankrike och den nya protektionismen. Det gick inte så bra.

Flera regeringar - den svenska var en av dem - kunde i och för sig instämma i budskapet, men ville inte skriva på. Det uppfattades som bevärande att hamna i Berlusconis sällskap.

Charlie McCreevy, kommissionär med ansvar för den inre marknaden talar nu irriterat om en politisk Maginotlinje runt fransk ekonomi.

Det får sin tur Luxemburgs Jean-Claude Juncker att surna till:

"Jag är kritisk till kommissionens strategi /.../ som ger intrycket av att alla som ifrågasätter planerade eller pågående företagsfusioner skulle vara protektionister. Det är en mycket a-politisk hållning." ³

En irriterad regeringschef i storfurstendömet Luxemburg är i sig ett problem av begränsad omfattning.

Men som person är den erfarne politikern Jean-Claude Juncker något av en symbol för det "europeiska", i betydelsen överstatliga, samarbetet.

Om han anslår nationella strängar så är det ett tecken i tiden. ⁴

För det finns ju fler.

Bristen på substans och frånvaron av ett fungerande överstatligt perspektiv i EU:s nya projekt energipolitik är inte det enda, bara det senaste exemplet på en förstärkt legitimitetskris för EU-samarbetet.

Det är inte en legitimitetskris i den vanliga betydelsen att visionära projekt och storvulna planer konfronteras med fientliga eller kallsinniga befolkningar. Det gör de visserligen, men det är inget nytt, bara accentuerat av folkomröstningarna om författningen i Frankrike och Nederländerna.

Den legitimitetskris som den förvirrade energistrategin är uttryck för handlar om en brist på "europeiska" eller "gemenskapsrättsliga" svar på de frågor som medlemsländerna ställer.

Aktörerna drar åt olika håll och har gjort det rätt länge.

Det är faktiskt svårt att komma på ett enda lyckat politiskt EU-projekt på senare år utöver utvidgningen med tio nya medlemsländer för två år sedan.

Enhetsvalutan och den monetära unionen?

Knappast. Introduktionen gick smidigare än kritiker spådde, och visst blev det enklare att vara turist. Men dyrare. Men av den monetära unionen kom varken tillväxt eller ett finanspolitiskt samarbete. EMU:s födde regelbrott, och regelbrotten till att reglerna skrevs om. Nu är de i det närmaste omöjliga att bryta på ett sätt som riskerar att utlösa sanktioner.

Utrikespolitiken då?

Enhälliga och kraftfulla fördömanden av Vitryssland.

I övrigt försiktighet, splittring, förvirring.

Ekonomiskt försöker EU hålla den palestinska myndigheten under armarna. Politisk är det regerande Hamas uppfört på terrorlistan.

Men avregleringarna och den inre marknaden?

Nog har det avreglerats med råge både här och där, och visst har EU fungerat som pådrivare såväl som ursäkt.

Men inte kan man tala om en succéhistoria. Utsagorna om att en genomförd inre marknad i sig skulle medföra sex procents tillväxt utöver vad man i övrigt kunde förvänta är glömda för länge sedan, av lätt insedda skäl.

Typiskt nog är förväntningarna på det problematiska tjänstedirektivet nu nästan löjligt låga.

I marknadsföringen av sitt ursprungliga direktivförslag lät kommissionen konsultföretaget Copenhagen Economics räkna ut att förslaget skulle medföra "välfärdsvinster" på 0,6 procent och 600 000 nya jobb. ⁵

Det låter det.

Men 600 000 nya jobb bland 450 miljoner människor är en sysselsättningsökning på 0,2 procent - och det i ekonomier där tjänsteproduktionen sägs stå för 70 procent av BNP.

Exit fagra löften

Entré: Vadå? Godot?

På ett område är det dock möjligt, ja till och med nödvändigt, att tala om en framväxande statsbildning. Tony Bunyan gjorde det i förra numret av Clarté.⁶

Men det polisiära och rättspolitiska samarbetet är annorlunda till sin karaktär än andra politikområden i EU.

Här står medlemsländerna och de utövande myndigheterna inte i ett konkurrensförhållande till varandra.

Så länge samarbetsformerna huvudsakligen är mellanstatliga, det vill säga vetorätten är reell, och kommissionen hålls i strama tyglar, så länge är en polisiär och en rättslig union inte ett hot mot medlemsstaternas manöverutrymme. En sådan rättslig union är snarare en hjälp till att introducera och legitimera ökad övervakning och kontroll.

(Konsekvenserna för rättssäkerheten, för de demokratiska fri- och rättigheterna och för möjligheterna till politisk medborgarkontroll är en annan diskussion.)

Utvecklingen går alltså något paradoxalt mot ökad integration på historiskt nationellt fredade politikområden, som upprätthållande av lag och ordning.

Samtidigt gnisslar det allt mer betänkligt från EU-samarbetets traditionella nav - jordbruk, handel, industri.

Det kan, men behöver inte, tolkas som en paradox.

Det kan ju vara så enkelt att hela den politiska överbyggnaden med institutioner, nationalstatsrekvisiter, integrationsideologier och författning varken är, eller har varit, annat än överbyggnader.

Sådana har ju lite svårt att hänga fritt svävande i luften.

Det blir mest till löfte om en stad ovan molnen.