Den danska rasismen är inte bara Muhammedteckningar. Danmark är en av Europas främlingsfientligaste stater. Varför har det blivit så - man kan ju säga åtskilligt gott om Danmark? Ja, kanske just därför.
I mitt arbete har jag sedan fem år tillbaka åkt på möten i Köpenhamn flera gånger om året. Till en början enbart trevligt; man hann en vända på Ströget och kanske en öl vid Kongens Nytorv, innan det var dags att ta den hypermoderna förarlösa tunnelbanan till Örested för flygtåget till Kastrup.
Det går fortfarande bra, men numera finns också obehag med Köpenhamnsresan. Jag var där strax före jul. På tunnelbanan låg gratistidningen Urban, jämförbar med Metro eller Stockholm City. Baksidan fylldes av ett så kallat putslustigt reportage där journalisten besöker den danske imamen Abu-Laban för att lära honom "lidt julegloser": "Den frste stning, du skal lre, er: Flskesteg med rdkål och sprd svr er det bedste, jeg ved." En annan övningsmening är "Pebberndder er gode, men jdekager er mine favoritter." Och den sista meningen: "Jesus er uden tvivl Guds son" (vilket Abu-Laban rimligt nog vägrar upprepa). Rasistisk mobbning, alltså, av ett slag som man knappast sett i dagspress sedan tyska nazitidningar hetsade på 30-talet.
Senast var jag där i början av mars. Då rapporterades att Danmark skärpt språktestet för invandrare som vill bli danska medborgare. Nu tar provet två dagar. Bland annat ska man skriva en 300 ord lång uppsats på korrekt danska; senast fick man välja mellan att diskutera folkhälsa i ett internationellt perspektiv eller att resonera om konsekvenserna av den stigade genomsnittsåldern för danska förstföderskor. Samtidigt kan 150 000 infödda danskar inte läsa så mycket att de klarar att läsa en skylt. Förr kunde tortyroffer, svårt sjuka och handikappade få dispens från språkprovet. Det kan de inte längre.
Jag hade passet med mig. Det råder passfrihet mellan nordiska länder, men jag kände mig osäker. Mitt ressällskap undrade om jag inte var rädd för terrorattacker på flyget.
I inget EU-land är folk så positiva till USA:s Irakkrig som i Danmark, påstår vissa opinionsundersökningar. Omkring 75 procent stöder ockupationen, mer än dubbelt så många som andra EU-stater. Siffrorna kan för all del se anorlunda ut i andra undersökningar, och innan USA gick in i Irak var motståndet stort. Men det ändrar inte faktum att Danmark slutit upp i ett imperialistiskt anfallskrig och att detta krig fått starkt folkligt stöd.
Hur har Danmark hamnat i träsket? Det går ju att säga en massa positiva saker om Danmarks historia. Det ska jag göra nu.
Danskarna hittade på folkhögskolan i mitten av 1800-talet, efter junigrundlagen 1849 som gav bönderna politiskt inflytande. Det var ett genialt koncept för folkbildning, i huvudsak bortom den gamla ämbetsmannastatens kontroll. På folkhögskolorna möttes bondsönerna och diskuterade, sjöng, berättade och begrundade sin folkliga danska identitet. Böndernas egna erfarenheter skulle möta Danmarks historia i sånger och berättelser tillsammans med en smula kommunalkunskap. Därmed blev de praktiskt och ideologiskt rustade att ta den politiska makten från storgodsägare och ämbetsmän på 1890-talet, och bygga upp den jordbrukskooperation som omvandlade jordbruket till exportinriktad fläsk- och smörproduktion. Ända in på 1950-talet är Danmark i princip ett bondeland med Köpenhamn som apart storstadsenklav. Mer än svenska folkhögskolor, som övertar idén på 1870-talet, var de danska orienterade mot "det levende ord", dvs. det talade ordet, inte det skrivna. I Sverige var det mera kommunalkunskap och mindre berättelser.
Den danska arbetarrörelsen är först i Norden när den bryter igenom på 1870-talet. Utan den hade August Palm varken haft pengar eller kunskaper att starta sin agitation i Sverige 1881. I sina memoarer prisar Palm de danska arbetarmötena: "där gick allt mera naturligt till. Lidelserna kvällde fram, det var som ett hav i rykande storm. Men ett politiskt möte hemma i Sverige, det var som om man bevistade en begravning eller en vetenskaplig föresläning i den högre stilen."
Danska LO grundades 1898, svenska 1899. De danska socialdemokraterna drev igenom "Kanslergadeforliget" med bönderna vintern 1933, en rejäl klasskompromiss om jordbrukspriser, löner och sociala välfärdsreformer. Den kom precis samtidigt med Hitlers Machtbernahme och ett halvår innan de svenska socialdemokraterna gjorde samma kohandel med Bondeförbundet. Både Kanslergadeforlig och kohandel har sina brister, men kanske avvärjde de riktigt djupa kriser och fascism. Den danska arbetarrörelsen var i högre grad än den svenska ett storstadsfenomen - Köpenhamn skiljer ut sig som sagt. Efter det livade mötet gick man till ölstugan och fortsatte diskussionerna - otänkbart i de svenska brukssamhällen där de ledande arbetarrörelseföreträdarna oftast fått sin första politiska skolning i nykterhetsrörelsen.
Det är i Danmark vi hittar urtypen för en radikal, fri intellektuell: Georg Brandes. Anslaget är magnifikt när han debuterar i rollen med sina föreläsningar 1871 om "Det 19 Aarhundredes Litteratur":
"När jag nu inleder denna serie föredrag känner jag ett starkt behov att be om överseende. Min förmåga och mina kunskaper är ofullkomliga. Mycket av det som härvidlag kan stöta er tror jag kan rättas till med tid och övning. När det däremot gäller min grundåskådning, mina ledande principer och idéer, förväntar jag inget som helst överseende. Vad som i detta hänseende kan stöta er kommer inte att ändras. Jag anser det vara en plikt och en ära att hylla de principer till vilka jag bekänner mig, tron på den fria forskningens rätt och på den fria tankens slutliga seger."
Läs Brandes! Man ser varifrån Strindberg eller Bengt Lidforss hämtat tankescheman och stilistiska grepp. Brandes är snarast ännu kvickare, ännu mer rasande mot borgerlig inskränkthet: "Numera frodas ingenting i Tyskland utom underdånighet och pianospel. Det förstnämnda är ett övergående, det sistnämnda ett varaktigt ont"(1878). Brandes försöker ingjuta mod i studenter och intellektuella att stå över den jämngrå massan, den genomsnittlighet som förhindrar alla framsteg:
"Den handlande måste stå över detta som bara är tiden, det som förminskar hans personlighet, gör honom till tolk och hindrar honom att bli sig själv. Han måste särskilt stå ovanför motståndet. Inte bara så att han inte låter sig skrämmas, det gör han inte om han är en man. Men också så, att han lika så litet låter sig bestämmas av motståndet som av anslutningen till att gå längre än han vill, någon annanstans än han vill." (Tal i Studentersamfundet, 1896)
Eller:
"Genomsnittmänniskorna är i regel fientligt sinnade mot nya tankar och nya former. Genierna har i levande livet - om de inte blir mycket gamla - alltid folkflertalet emot sig." (Om läsning, 1899)
Det har danska radikaler och intellektuella kunnat trösta sig med sedan slutet av 1800-talet. 1968 vann de också mycket större segrar på universiteten än sina svenska kamrater; på många ställen tog de makten för lång tid framöver.
Annat gott om Danmark: under andra världskriget är det enda tyskockuperade land där judarna undslipper förintelsen. Hösten 1943 skärpte tyskarna ockupationen och planerade att deportera de 8 000 danska judarna till tyska koncentrationsläger. Planerna läckte ut, och på ett par dagar kunde den danska motståndsrörelsen, diskret uppbackad av svenska myndigheter och under påtaglig passivitet från de tyska ockupanterna, uppbåda vanliga danska yrkesfiskare och småbåtsägare som skeppar 7200 judar över sundet. Visst fick de ofta rundligt betalt av danska och svenska judar, men vad annat kan man begära för detta faktiskt livsfarliga uppdrag? De är inte så alldeles tokiga, de vackra orden på baksidan till pocketutgåvan av det amerikanska standardverket The Rescue of Danish Jewry av Leni Yahil (1983): "Four decades later, the story stands in ever greater relief as a testament to the heroism and humanitarianism of a nation".
Man kan ju också hålla danskarna till godo att de röstat nej till Maastricht och andra EU-påfund. Och de för en ständig diskussion om vad som är danska särdrag, ofta på hög intellektuell nivå. Dansk identitetshistoria i tre välskrivna band saknar alldeles svensk motsvarighet.
Mycket är alltså likt den svenska historien, och det som skiljer talar inte nödvändigtvis till dansk nackdel. Så varför har Danmark gått ned sig i träsket men inte Sverige?
Det finns säkert många samverkande förklaringar. Man kan nämna att det danska Natomedlemskapet kanske tagit bort några spärrar mot att hänga på amerikanska imperialistäventyr. Man har pekat på att invandringen kom sent till Danmark: arbetskraftsinvandringen är liten på 60- och 70-talet, flyktinginvandringen stor de senaste årtiondena. I Sverige var de första stora invandrarguppen efter andra världskrigets flyktingar 1950- och 60-talets finnar, trots allt så kulturellt lika svenskarna att en djupare främlingsfientlighet blev svår. Eller man kan framhålla att Pia Kjrsgaard är en hundra gånger skickligare högerpopulist än Ian Wachtmeister. Ny demokrati slog sönder sig själva och omöjliggjorde ett svenskt missnöjesparti för några årtionden framöver. Dansk Folkeparti har kombinerat EU-motstånd, förment välfärdsförsvar och invandrarfientlighet och manövrerat sig till platsen som centralt stödparti för en högerregering. (Där regeringspartiet förvirrande nog heter Venstre, den enda som återstår av de folkhögskolade böndernas vänsterståndpunkter gentemot ämbetsmännen i slutet av 1800-talet.) Och andra omständigheter, mer eller mindre tillfälliga, kan också lyftas fram. Vi ska inte tro att Sverige är rasistsäkert.
Men det vore väl ändå konstigt om inget kan läras av historien. Jag försöker: Det finns ett antiintellektuellt drag i den danska folkbildningshistorien. Folkhögskolesjungandet och de livade arbetarmötena låter ju trevligt, men de svenska folkrörelsernas träighet ledde måhända till en djupare prövning av sakargumenten. Den danska grundskolan har i dag ovanligt stora problem också i europeiskt perspektiv, och muntlighetstraditionen, "det levende ord", är nog inte alldeles oskyldig till det.
Det finns ett drag av idyllisering i diskussionen kring den danska nationen. Efter nederlaget mot Preussen och förlusten av Schleswig-Holstein 1864 var det slut med alla föreställningar om Danmark som ens en regionalt stark stat. Danmark blev ett litet land, fredligt och ofarligt, kunde man tro. Så träder det fram i böndernas högskolesånger, lyriska, antiauktoritära, stillsamt självgoda och förnöjsamma. Ännu kring 1970 diktar Benny Andersen sina geniala rader i Svantes visor: "Lykken er ikke det vrste man har/ og om lidt er kaffen klar." Kolonialväldet på Grönland, Island och Färöarna, som varade till andra världskriget, var liksom inte riktigt danskt. Man klarade sig undan andra världskriget utan att behöva gripa till stora självrannsakan efteråt. Natomedlemskapet hade förbehåll och föreföll oskyldigt. Det har inte funnits några stora minoriteter att förtrycka.
Och det finns ett drag av bristande folklig förankring i den danska kulturradikalismen. Antiintellektualismen och idylliserandet passar nämligen Brandestraditionen som hand i handske. De kulturradikala akademikerna kan spegla sig i sin egen hänsynslösa intellektualitet gentemot folkflertalet utan att oroa sig över sin isolering (innan det är för sent). "Genomsnittmänniskorna är i regel fientligt sinnade mot nya tankar och nya former."
Så något finns kanske att lära om inte utvecklingen i Europa och världen ska föra ned Sverige i samma träsk som Danmark. Tro inte att Sverige är ett litet fredligt land! Tro inte att det inte behövs nytänkande och hårt intellektuellt arbete för att förstå det nya samhället! Tro inte att det går utan brett folkligt deltagande!
