Vi törs inte ta konstverken på allvar. Hellre ser vi ironi eller ren underhållning. Karin Hedbrant har gått runt på Moderna museets utställning av 2006 års svenska konst, och konstaterat att en sådan utställning kan aldrig bli ett politiskt forum. Var finns den konst som vågar?
En uppstoppad ekorre framför ett mikrofonstativ flankerad av ett antal vita omålade plakat möter mig vid entrén. Den viskar förtroligt om yttrandefrihetens möjligheter och behovet att få uttrycka sina tankar, men "du får inte säga att det är jag som har sagt det". Installationens placering tyder på att den ska ange ett anslag för hela utställningen som fått underrubriken "När är jag?"
Så följer en samling tidningsfoton av en ändlös hop av förorättade människor som kopierats i stearin och hängts upp i trådar. Elis Erikssons medvetet plumpa målningar om åldringsvården mittemot. Samtidigt blir larmet från utställningens inre delar allt påtagligare. En svart pastor rasar över den svarte machomannens missriktade revansch. Jag sätter mig till framför den dokumentära filmen i det svarta krypinet där han predikar. Han har i alla fall väldigt mycket tänkvärt att meddela till skillnad från ekorren. Därutanför hör jag fragment av Gudrun Schymans förstamajtalarröst blandad med tyrolermässingsorkestrar och rockmusik bakom en vertikal djungel av kulörta sidenband från taket.. Ja, visst är det något av ett tivoli jag hamnat på....
Det är mönstring för det svenska konstli-vet 2006. Moderna museet under Lars Nittves ledning har haft ambitionen att vaska fram den mest intressanta svenska samtidskonsten. En konst som Nittve menar alltför ofta befinner sig på platser med höga trösklar och därmed inte når ut till den bredare allmänhet som besöker Moderna museet. En slags kanon. Det ska ske vart fjärde år med början i år. För att hitta ett sådant destillat tillsattes en tremannajury (Pia Kristoffersson, Magdalena Malm, John Peter Nilsson) som lät samla in listor på alla utställningar de fem senaste åren från konsthallar och ledande gallerier. 49 namn befanns av intresse, mellan "28 och 99 år" (Elis Eriksson, 99, avled i januari strax innan utställningen öppnade). Dock är den uttalade målsättningen enligt katalogförordet att spegla den "post-postmoderna" generationen född på 60-70-talet. Det är en generation som var lite för ung för att ha hunnit anamma de dekonstruktivistiska teorierna på 80-talet och i stället lämnades i sticket när postmodernismen blev omodern på 90-talet. De ärvde en världsbild av osammanhängande fragment och lämnades för att, enligt samma förord, "limma ihop" världen igen. En otacksam uppgift.
Det är svårt att värja sig mot det jippoartade. Det sammelsurium som bildar helhetsintrycket - naturligtvis en bieffekt av utmaningen att kombinera alla delar med varandra i någon slags regi - blir en kvalitet i sig på gott och ont. Det är numera alltid ett problem på samlingsutställningar - de ofta ljudliga installationerna och videoarna inkräktar menligt på varandra. Besökaren kastas godtyckligt mellan svårtydda installationsrebusar och har det nog inte helt lätt med koncentrationen. Vad ska jag orka att fästa min uppmärksamhet på? Emellanåt förekommer också målade tavlor, men då brukar det röra sig om någon form av hötorgsironi. Kitsch är också fortfarande rätt. Och frågan hänger i luften: ska jag som betraktare ta verken på allvar, eller ska jag betrakta dem som lite underhållning för stunden i bästa fall?
Tilltalen blandas på ett så förvirrande sätt att flertalet besökare nog har mycket svårt att bestämma sig för var man ska lägga ribban. Men visst, en del verk är värda att tas på allvar - men sammanhanget försvårar avgjort. Och det är en otjänst både mot konstnären och besökaren att visa en film som tar 70 minuter med obekväma bänkar som enda sittplatser. Tomt på folk var det därinne.
Jag passerar ett gäng svarta, slokande, släckta golvlampor utan skärmar, med sladdarna i ett ringlande mönster. "Pose" läser jag. De har tveklöst tappat geisten. Som svar på detta följer en cirkel med pallar och hörlurar inne i små ljusterapilådor att sticka in huvudet i. Där får man sig till livs en förtroendefull röst som förklarar att man är den intressantaste, unikaste och vackraste människan, ett ironiskt pep-talk. Efter detta en leranimerad film av skickligt men groteskt slag. Frosseri i mat och sexistisk sexualitet skildras gränslöst och inget för äckelmagade. De som utnyttjats tar dock en gruvlig hämnd på slutet.
Att satsa på en konstnärskarriär i dag handlar för det första om att examineras på en konsthögskola. Den svenska staten satsar på ganska många sådana, sex stycken. Att komma in på en av dem är ett nålsöga som samtidigt är väl känt som rent lotteri eftersom det knappast finns några kriterier för ett gott konstnärsämne idag. Ändå finns det saker man förmodligen gör klokt i att inte betona. En person med klassiska konstnärsegenskaper som känsla för komposition, färgbehandling och teckning avfärdas nog oftast som "modernist". Det är mycket föraktfullt, konservativt och i varje fall ointressant. För att inte tala om förmåga att skapa skönhet och balans. Ni hör det ju själva - rena ironin. Eller lite fascistiskt. Poesin är väl ändå evig tänker man ibland - men det är sällan man blir gripen.
När konstnären rätt uppfattat vad som gäller i samtidssalongerna och lyckligen examinerats från konsthögskolan kan den söka stipendier. Eftersom konst i dag mycket sällan handlar om säljbara tavlor, grafik eller skulpturer går det mesta ut på att lägga upp en strategi för denna stipendiekarrär. Stipendierna leder i sin tur in på konsthallar och ledande gallerier. Sedan är man inne i maskineriet och kan räkna med förnyade anslag då meriter räknas framför allt i form av utställning på vissa gallerier. Det är ett mycket slutet system som få utbölingar kan ta sig in i. Utställningen"modernas2006" måste nog ses som en produkt av det här systemet.
Stipendiekvalificerande konst bör antagligen vara problembaserad och så kallat undersökande. Den ska gärna använda sig av digitala medier och syssla med begrepp i tiden såsom etnicitet, genus och identitet (likaväl här som inom andra humanioraområden som behöver forskningsanslag). Dessa ämnen har varit gällande i många år nu på elitgallerierna. "Klass" är av någon anledning inte lika ofta förekommande, även om begreppet gärna nämns ihop med ovanstående - antagligen är det farligare och svårare att syssla med. Installationen som form borde ju egentligen vara ett utmärkt medium för att problematisera samhällsförhållanden. Det bygger ju på allkonstverket som idé: att stimulera alla sinnen, intellekt, känsla och förnimmelser om vartannat. Ändå upplever jag efter åratal av besök på samtidsgallerier att ytterst få förmår väcka mig med några friska tankar. Jag undrar ofta vad det är som driver människor att bli konstnärer när de nu inte verkar ha något angeläget att berätta. Snarare är intrycket att verket ofta är framkrystat och utan originalitet.
Visst är konsten en handelsvara, men kanske mer en fråga om imageskapande för stat, kommuner och företag. Man anar en ideologisk underström; den styr den mesta kulturella produktionen som inom inmutade arenor på ett lagom sätt bearbetar de ämnen som på så vis sanktioneras. Högskolestatusen och konstnärsnämndens kotterier i symbios med framgångstörstande medelklassungdomar kontrollerar att innehållet är politiskt korrekt. I ett sådant klimat är det förmodligen mycket svårt att göra verkligt kontroversiell politisk konst - i varje fall måste helt andra forum skapas.
Konstnärerna presenteras i katalogen med en kort text av någon ur juryn. Texterna inleds med en tämligen innehållslös och skrymmande typografi och lämnar den som vill veta mer helt utan nya fakta. Inga uppgifter om upphovsmännens bakgrund, ålder eller övriga sammanhang och meriter. Bildsidorna innehåller i flera fall ett bildmaterial som plockats från en helt annan utställning - som en obevandrad person har föga glädje av. Rester av postmodernistisk begreppsjargong präglar språket. Jag har svårt att tro att den ovane samtidsgalleribesökaren som Nittve så uttalat har velat vända sig till, känner sig mera delaktig i samtidskonsten av denna tunga men tomma katalog. Ordet pretentiös kan användas till mycket. I den ironiska generationen är det ett skällsord: pretto. Det tycker jag att katalogen är. Men jag hade gärna sett att den varit pretentiös i ordets bättre bemärkelse, när man ändå gör en så påkostad trycksak i stor upplaga. Till exempel ett bredare urval genomarbetade artiklar av skilda konstskribenter, analyser av ett och annat verk, diskussioner om konstlivet i dag, institutionernas roll osv. Det tycker jag vore att ta den oinvigde men nyfikne besökarens frågor på allvar.
Mot slutet av mitt besök på Moderna museet slinker jag in en stund på arkitekturmuseets Bruno Mathsson-utställning. Det blir en tänkvärd kontrast. Här samverkar linjeskönhet, komposition, funktion, balans, harmoni, hantverkskunnande och materialkänsla i ett och samma objekt. Jag möter en konstnär som vänt och vridit på varje detalj i en grundlig process för att ge en upplevelse av kanske "det goda livet". Här finns en uttalad vision med gestaltandet, också med rummet och livet som sådant. Och trots att jag sett de här stolarna hur många gånger som helst, blir jag inte alls urtråkad utan känner mig rentav lite renad och lättare till mods. Men hans livsverk tillkom under en period med framtidstro och modernistisk utvecklingsoptimism - och jag misstänker att vi i dag befinner oss i någon slags dekadans. Då hamnar kulturen mer i bakvattnet än i avantgardets led.
Det kan vara kul att försöka lösa rebusar och finna dolda budskap om man är lagd åt det hållet. Därför testar jag att slå upp ekorre i mitt symbollexikon när jag kommer hem. Den figurerar framför allt i fornnordisk mytologi och spelar där rollen som den som lyssnar både på örnen i världsträdets topp och lindormen vid dess rot; dessutom skvallrar den för båda vad den ena har sagt om den andra. Ett svårfångat djur som rusar hit och dit. I kristen föreställning förknippades den därför senare med djävulen. Så visst kan trots allt Anna Wessmans tomma appellmöte välvilligt djuptolkas som den ständigt närvarande existentiella kluvenheten hos oss alla, men då särskilt hos den generation som efter 80-talets postmodernism fick sig pålagt att göra världen hel igen...
Själv delar jag inte Wessmans frustration - jag har inga större problem med vad jag vill måla på mina plakat, 50-talist som jag är. Det är möjligen att förenkla världen. Men det är också att arbeta för en vision.
Visst måste det till många justeringar under arbetets gång. Men ett konstverk måste ändå ha modet att våga något. Trots tiderna.
