Fördunklande enkät Olle Josephson
Danska modellen Olle Josephson
Taskig tajming
Inte bara den socialdemokratiska ungdomen och dess ordförande visar prov på usel tajmning. Den 10 april meddelade Frankrikes premiärminister, de Villepin, att han drog tillbaka sin regerings lagförslag om att göra det ännu lättare för arbetsköparna att avskeda personer under 26. Arbetarna och studenterna var för starka. Här hemma har cp, de s.k. mauderaterna, hittills varit ensamma att emulera attacken.
Samma dag kallar de fyra borgerliga ungdomsförbunden i Sverige till en gemensam presskonferens, där man stolt ger till känna att man i princip tagit upp de Villepins skrotade förslag. Borgarynglens bidrag till de ungas kamp för arbete och bröd är att göra det lättare att avskeda dem och sålunda ställa dem utan bådadera. Det skall ske bland annat genom förlängd provanställning och flera undantag från turordningen vid avskedanden.
Om man skulle godta borgarnas propaganda mot de s.k. trygghetslagarna skulle svenska arbetsplatser vimla av undersysselsatta arbetare, som man på grund av arbetsrättsliga hinder förhindras att sparka. Motsatsen är som alla vet fallet.
Det behöver ju inte sägas på en presskonferens, men vad är den huvudsakliga effekt av förslaget man från kapitalisthåll hoppas på? Ett ännu större inslag av arbetare som står med mössan i näven och håller nere sina löneanspråk, i förhoppning om att få förlängt kontrakt.
Varför inskränka denna frihetsreform för arbetsköparna till arbetare under 26?
Men sådant talar man inte högt om under ett valår.
Hans Isaksson
Fördunklande enkät
En besynnerlig enkät om antisemitism gav stora rubriker i mars, innan tidningsdebatten visade hur bedräglig undersökningsmetoden var. Visst går det att hitta antisemitism i Sverige; i det berättigade ursinnet över Israels folkrättsbrott och systematiska övervåld mot palestinier kan en del röster ibland slå över till oklar judefientlighet. Ett betydligt större samhällsproblem är dock antiislamismen som på ett annat sätt genomsyrar det svenska samhället. Ett samhällsproblem är också Forum för levande historia skattefinansierade ideologiverksamhet. Om de borgerliga oppositionspartierna som jagar socialdemokratiska generaldirektörer och talar om politiserade ämbetsmän också nämnde Forum för levande historia, kunde man möjligen ta dem på lite större allvar.
Det enda klargörande i denna levande historia är Salomon Schulmans kommentar till enkätmetodiken: "25 procent har svårt att tänka sig en jude som statsminister. 75 procent kan alltså tänka sig att ha mig som statsminister. Så mycket stöd får aldrig Göran Persson!"
Olle Josephson
Danska modellen
I åtminstone två artiklar i detta nummer av Clarté handlar det mer eller mindre om Danmark. De vänder sig mot föreställningen att Danmark lyckats lösa problemet att skapa en så kallad flexibel arbetsmarknad med social trygghet och måttlig arbetslöshet.
Integrationsverkets chef Andreas Carlgren verkar ha tjuvläst manuskripten när han skriver i Dagens Nyheter den 19 april. Han visar hur det statslösa danska underproletariatet växer. I inget av 15 undersökta EU-länder är skillnaden så stor som i Danmark mellan inrikes och utrikes födda vad gäller andel sysselsatta (23 procent). Sysselsättningsgraden för utrikes födda är lägre i Danmark än i Sverige, trots att Sverige haft en mer än dubbelt så hög asylinvandring de senaste åren.
Så var det med den flexicurityn.
Olle Josephson
Röde Ken
Vid den stora antikrigsdemonstrationen i London i mars talar borgmästaren Ken Livingstone. Han uppmanar Mellanösterns folk att ta kontrollen över sin olja och framhåller exemplet Sydamerika. I juni har han bjudit in Caraccas borgmästare till London för att de tillsammans ska fira den venezuelanska revolutionen. Dånande applåder.
Vad är lärdomen av detta? Ofta framhålls Storbritannien som ett exempel på hur en nyliberal politik skapar arbeten och lyckad integration. Medan Frankrike och Tyskland ses som avskräckande exempel på hur tröga välfärdsekonomier genererar arbetslöshet och segregering. Men att Livingstone - eller "Red Ken" som han kallas - är borgmästare i London, att antikrigsrörelsen växer sig allt starkare, och att över en miljon kommunalanställda strejkade i mars mot försämringar av pensionssystemet, visar att detta är en myt.
Precis som i övriga Europa pågår de sociala striderna också här, trots trettio års försök (Thatcher och Blair) att knäcka arbetarrörelsen.
Peter Myrdal
Milosevic
Rättegången mot Jugoslaviens förre president Slobodan Milosevic fick ett snöpligt slut med den åtalades död i häktet hos den internationella domstolen för före detta Jugoslavien, ICTY, i Haag. Försvaret hade framgångsrikt bestridit åklagarens anklagelsepunkter, korsförhört vittnen, lyft fram andra sanningar och frilagt krafter som avsiktligt sått split, terror och krig för att stycka upp och kuva Jugoslavien.
Domstolen drev först upp tempot i förhandlingarna för att försvåra försvarets förberedelser och fysiskt trötta ut och pressa den åtalade, och vägrade honom sedan den medicinska vård och paus i förhandlingarna som han krävde. Man kan inte utesluta att han till slut bokstavligen röjdes ur vägen eftersom det skulle bli svårt att motivera en fällande dom på någon av de huvudsakliga åtalspunkterna.
ICTY har uppdragit åt Sverige att utreda dödfallet. Kommer uppdraget i själva verket vara att rädda skenet åt uppdragsgivaren? Det finns mer att utreda. Milosevic är inte den ende åtalade som dött under oklara omständigheter i ICTY:s häkte.
Bevakningen av rättegången, särskilt i svenska medier, har varit sporadisk, starkt ensidig och partisk för åklagarsidan.
Denna process är kanske en av vår tids främsta rättsskandaler, med rätta jämförd med Dreyfusrättegången och nazisternas process mot Dimitrov. Hur kommer Slobodan Milosevic att framstå för eftervärlden? Det vet vi inte. Kanske kommer han så småningom att minnas som en hedervärd patriot som försvarade sig och sin nation mot den imperialism som driver världen in i krig?
Christer Lundgren
Vem var Vilgot?
Mest har minnesorden över Vilgot Sjöman handlat om sex. Men det är inte Lena Nymans nakna bröst som får Nyfiken gul att framstå som en relevant film i dag.
Betydelsen ligger i stället i den fråga som hon ställer: Är Sverige ett klassamhälle?
Svaren från lunchätande LO-ombudsmän avslöjar en socialdemokrati som funnit sig till rätta med att administrera välfärdkapitalismen. I dagens kapitalism utan välfärd är det i stället sextiotalets folkhem som framställs som det radikala vänsteralternativet. På så vis är filmen en viktig påminnelse om kritiken av folkhemmet från vänster.
Men filmen visar också att folkhemmet gjorde en sådan kritik möjlig.
Frågan om klassamhället kunde provocera, eftersom folkhemmet fortfarande bar löftet om det klasslösa samhället. Jag misstänker att dagens socialdemokrati inte ens skulle bry sig om att bli provocerad.
Peter Myrdal
(S)priten
Att värna om alkoholen som frihetssymbol har alltid varit den politiska högerns paradgren. Alkoholismen och krognäringen har å andra sidan varit arbetarklassens traditionella gissel. Även bland arbetsrörelsens toppar har båda skördat många offer alltsedan August Palms och Axel Danielssons dagar. I modern tid har t.ex. den misslyckade amatörboxaren Kjell-Olof Feldtliksom Mats Hult efter långvarigt och grundligt studium av respektive områden slutat som PR-män, den ene för vinimportörslobbyn, den andre för krognäringen.
SSU:s förra ordförande, Ardalan Shekarabi, fick nyss gå, sedan han bland annat finansierat sina krogbesök och gjort kontantuttag från föreningens närstående konto.
Förbundets (i skrivande stund) nuvarande ordförande med följe kommer inför rätta efter ett fyllslagmål på juppiekrogen Crazy Horse. Även om Anna Sjödin skulle bli frikänd från merparten av de fyra åtalspunkter som gäller, återstår frågorna: Visste hon t.ex. till skillnad får Björn Rosengren var hon befann sig? Varför tycker i så fall en SSU-ordförande det är så roligt supa sig full på Crazy Horse bland överklassare och/eller kriminella element?
Det är tveksamt om Anna Sjödin efter detta duger ens som efterträdare till Feldt eller Hult.
Säga vad man vill om Bosse Ringholm, men nykter var han alltid.
Hans Isaksson
Rund i bollen
Allra skönast är det när den går in. Eller kanske sekunderna efteråt, den där totala lycksaligheten och avspänningen - sen får man börja jobba igen.
Det är naturligtvis roligast att själv vara med, men visst är det kul att titta på också. Fast då känner man sig ofta lite djurisk, även om man försöker komma med sina expertkommentarer.
Det ska ju vara lust och lek. Det blir problem när det kommer pengar i det hela, och det gör det ganska ofta.
Ja, även de radikalaste män börjar mumla generat om man inför VM antyder något samband mellan sex och fotboll. Eller också talar de övertygat om folklig kultur, att man inte ska göra sig löjlig eller att det är folkförakt att tro att den som gillar fotboll gillar bordeller.
Nej, något samband finns inte. Men det hindar väl inte att Borgström har rätt i sitt utsiktslösa förslag: en svensk bojkott av fotbolls-VM skulle effektivt uppmärksamma den vidriga slavhandel med kvinnor som bara ökar i Europa.
Fotboll är varken bättre eller sämre än rockkonserter, Beethovenkvartetter eller scoutmöten. Men inte heller fotboll svävar ovanför klass- eller könskampen som något evigt som förenar fina författarreportage och folklig tifo. Det kan inte hjälpas att en stank av kvinnoförakt och kvinnoförtryck lägrar sig över årets VM.
Olle Josephson
Favoritteman
Kommunism och nazism är ju som bekant ett av den liberala historiesynens favoritteman. Det märkliga är dock att dessa likheter mellan Stalins Sovjet och Nazityskland - enmansdiktatur, terror och läger - av dessa liberaler alltid utges som en ideologisk likhet: "Kommunism och nazism är tvillingideologier" heter det, trots att empirin, i den mån den över huvud taget förekommer vid sådana tillfällen, aldrig hämtas från den ideologiska sfären. I själva verket är det tvärt om på det ideologiska planet som skillnaden är som allra störst. Där är släktskapen rent historisk i så måtto att båda på sätt och vis kan sägas utgöra reaktioner på det borgerliga statsskicket - två helt olika reaktioner.
Däremot uppvisar nazismen med sin tydliga bekännelse till "den starkes rätt" en mycket nära ideologisk släktskap med Manchesterliberalismen och dess nyliberala avläggares klockartro på marknadens och den fria konkurrensens förmåga att lösa alla samhälleliga problem. Även om Hitlers direkta inspiration snarast bestod i den vaga Nietzschekult och socialdarwinism som låg i tiden så är det inte någon orimlig tanke att även dessa föreställningar räknar släktskap med Adam Smiths "osynliga hand".
Om man med lite större precision skulle påstå att marxism och nazism vore ett slags tvillingideologier, skulle det framstå som överdrivet och orimligt även för de flesta borgerliga intellektuella. Men jag anser att man med fog kan påstå att nazism och liberalism åtminstone är avlägsna kusiner på det ideologiska planet.
Enligt Sebastian Haffners bok The Meaning of Hitler var denne en ganska obildad sälle vars egentliga universitet, för att använda Gorkijs term, utgjordes av första världskrigets skyttegravar. Han besatt dock två viktiga talanger: förmågan att hypnotisera en publik - som han medvetet utvecklade och finslipade med en känd varietéclairvoyant som förebild - samt en osedvanlig organisationsförmåga. Han kunde konsten att dominera befintliga organisationer och bygga upp nya effektiva maktstrukturer kring sin egen person. Denna senare egenskap delade han i hög grad med Stalin, tillika med de paranoida tendenser som ofta hör till. Enmansdiktaturen, som ju omhuldades i den nazistiska ideologin, saknar helt stöd i både marxismen och det Lenins bolsjevikparti som Stalin systematiskt utplånade under 30-talet. Vad man än lägger i begreppet proletariatets diktatur skulle jag vilja se den som med stöd i de ideologiska källorna lyckas bevisa att det står för personlig despoti. Likheten är alltså psykologisk, och historisk i så måtto att en messiansk tidsanda alltid utgör en tacksam grogrund för karismatiska, starka män.
Rune Beckius
