Den svenska arbetarklassen domineras av kvinnor. LO-kvinnor arbetar i an-dra sektorer än män och utför arbete med mindre status och lägre lön. Många kan inte gå upp i heltid med avtryck i lönekuvert och framtida pension. Själv tillhör jag gruppen LO-kvinnor mellan 18 och 25 år, och nästan hälften av oss går på en osäker anställning. Jag hoppar mellan provanställningar och timvikariat nu senast firade jag sedan jag äntligen fått ett tvåmånaders sjukvikariat som vårdare.
Det är uppenbart att könsmaktsordningen har påverkat hur den svenska arbetarklassen ser ut och att en kvinnas position i samhället inte bara bestäms av kön utan även av klasstillhörighet. Just därför att de två faktorerna är så nära sammankopplade, borde det vara självklart att feminismen också måste handla om osäkra anställningar, nedskärningar i offentlig sektor och låga kvinnolöner. Ändå handlar väldigt mycket om kvinnor i näringslivet, kvotering till bolagsstyrelser och direkt lönediskriminering - ett stort problem som framför allt drabbar kvinnor i tjänstemannayrken. Visst pågår viktiga akademiska diskussioner om kvinnor i medier eller hur genus konstrueras. Men samtidigt får man inte glömma att en feministisk teori och praktik måste se såväl föreställningar och normer som de materiella strukturerna i samhället för att radikalt förändra könsmaktsordningen.
Socialistiska feminister ska ta del i arbetet med kvinnojourer, jämställdhetsgrupper, vi ska kritisera snedvridna ideal och slåss för att kvinnor ska få lära sig att försvara sig mot sexualiserat våld. Frågorna förenar kvinnor över klassgränserna, och det finns en styrka i att samla så många som möjligt. Men det är vänsterns uppgift att föra in till exempel ofrivilligt deltidsarbete i den feministiska debatten. Liberala feminister som Birgitta Ohlsson är minst sagt bra på att få upp sin klassorienterade feminism på dagordningen som skattesubventioner av hushållsnära tjänster. Det är dags att socialistiska feminister blir lika bra på att koppla kön till klass.
Den tidiga arbetarrörelsen tog visserligen ställning för kvinnans frigörelse, men i praktiken ansågs klassmotsättningarna vara överordnade med resultatet att kvinnofrågorna allra oftast hamnade i skymundan. Separatistisk organisering och specifika kvinnofrågor ansågs splittra klasssolidariteten. Dagens vänster håller på att göra ett liknande misstag. Om man för att ena så många kvinnor som möjligt väljer att allt för ofta blunda för hierarkier inom könen som främst bygger på klass, så blir resultatet samma misstag som arbetarrörelsen gjorde för hundra år sedan. Man missar frågor som gör konkret skillnad i arbetarklasskvinnors vardag.
Clara Lindblom är vårdare och medlem av Ung Vänsters förbundsstyrelse.
