Fångad i friheten

Jag är fri när ingen annan inkräktar på mig och när jag är oberoende av andra. Det är den klassiska borgerliga synen på individens frihet. Mot den står välfärdsstatens idé: först genom samhället blir jag oberoende. Men i båda fallen är det individuella ägandet frihetens förutsättning. Denna syn på individen måste överskridas.

Försvar för individens frihet" har länge varit ett borgerligt slagord. I Sverige åtminstone sedan Gösta Bohman 1976 i riksdagen förklarade att det avgörande valet stod mellan individens frihet och socialism: "Historien om vår demokratis framväxt handlar om enskilda människor krav på handlingsfrihet gentemot överheten." Och överheten var i det här fallet välfärdsstatens kollektivism. Med liknande argument har det sedan varit individens frihet som har fått förklara varför statliga företag måste privatiseras, och varför a-kassa och socialförsäkringar måste skäras ned.

Samtidigt har individuell frihet stått i centrum i en vänstertradition. Fast då med omvända förtecken. Här har i stället a-kassa och socialförsäkringar setts som förutsättningar för att vi ska bli fria individer. Från vänster har man hävdat att felet med det borgerliga individbegreppet ligger i idén om individen som en oberoende atom - att individen är självtillräcklig och samhällets funktion bara är att förhindra att den naturgivna individuella friheten begränsas. Mot detta har vänstern ställt tanken att individen först kan bli oberoende genom samhället - det vill säga genom en stark välfärdsstat. Det är, lite tillspetsat, kärnan i den socialdemokratiska rörelsen.

Bakom dagens politiska strider om nedskärningar och privatiseringar finns på så vis frågan om individens frihet. Problemet med den klassiska vänsterhållningen är att den främst diskuterar hur frigörelsen ska gå till - stark stat i stället för svag stat - och inte vilket slags fri individ som ska förverkligas. Kan indivens frihet vara något annat än rätt till lönearbete och köpkraft?

Den välfärdsstatliga idén om individen har utmynnat i dagens nyliberalt influerade vänster. Den tredje vägens socialdemokrater frågar sig: Om staten bara är ett hjälpmedel för att se till att så många som möjligt kan bli individer, finns det då någon anledning att behålla välfärdsstaten när målet är uppnått?

För att bättre förstå problemet måste man börja i rötterna till det moderna individbegreppet. Statsvetaren C.B. Macpherson pekar i sin inflytelserika bok The Political Theory of Possessive Individualism (1962) på hur individen utgörs av ägandet. Genom en läsning av förgrundstänkare i den borgerliga revolutionen i England, som Thomas Hobbes och John Locke, visar Macpherson hur den frambrytande kapitalismen ger upphov till en ny form av individ - det som han kallar för den "possessive individen":

"Ägandeförhållandet, som för alltfler människor hade blivit den avgörande relationen som bestämde deras verkliga frihet och deras verkliga utsikter att fullt ut förverkliga sina möjligheter, lästes in i individens natur. Man tänkte sig att individen är fri i försåvitt han är ägare till sin egen person och sina egna förmågor." (s. 3)

Tydligt uttrycks detta hos Locke. I Second Treatise on Government (1690) förklarar han hur egendomen är given var och en av naturen: "människan (genom att vara herre över sig själv och ägare till sin egen person och dess handlingar och arbete) [har] i sig själv den avgörande grunden för egendomen" ( 44). Ägandet av yttre ting grundar sig i ett ursprungligt ägande, som är vars och ens ägande av sig själv, sin person, och sina handlingar. Vad som karakteriserar oss som individer är således det faktum att vi äger oss själva. En central punkt i detta ägande är att det rör sig om en enskild egendom, det vill säga att ägandet av sig själv står i motsats till andras inflytande. Jag, och ingen annan, disponerar över mig själv och mina handlingar, och det som jag tillägnar mig tillhör då mig och ingen annan.

Ägandet av sig själv innefattar alltså ett begrepp om frihet som frihet från omvärldens påverkan, eller snarare från relationer andra än dem som vi själva frivilligt ingår. Därmed sammanfaller ägande och rättighet. Det som grundlägger individens rättigheter är den ursprungliga rätten eller egendomen till sig själv och till sina egna förmågor.

En följd av detta är också att de fria relationerna mellan individerna förstås som marknadsmässiga relationer, som förhållanden mellan ägare som utbyter sina ägodelar med varandra. Modellen är lönearbetet. Visserligen kan jag inte avyttra egendomen av min person, men som ägare av mig själv kan jag fritt disponera över mina förmågor och handlingar, det vill säga sälja min arbetskraft.

Därmed blir samhällets funktion enbart negativ. Locke formulerar frågan på följande sätt: Om människan i naturtillståndet är så fri som har sagts, om hon är den absoluta herren över sin egen person och sina egendomar [] varför skulle hon vilja skiljas från denna frihet, detta herravälde, och underkasta sig någon annan makts myndighet och kontroll?" ( 123) Svaret han ger är att det är genom samhället som vars och ens ägande av sig själv, och den frihet som var och en har att förfoga över sig själv, kan skyddas. I samhället förbinder jag mig att inte begränsa någon annans naturgivna frihet, mot att ingen annan heller begränsar min. Rätten till sig själv motsvaras av en skyldighet att inte inkräkta på någon annans rättighet. Syftet är alltså att beskydda en individs ägande av sin person och sina tillgångar och att upprätthålla ordnade bytesrelationer mellan individer.

Macphersons analys av den possessiva individualismen anknyter till Marx idé att en av grunderna för kapitalismen är förekomsten av en marknad av fria arbetare som, i egenskap av ägare av sig själva, säljer sin arbetskraft. Det individbegrepp som Macpherson finner formulerat hos den borgerliga revolutionens tänkare är också den form av individer som det kapitalistiska produktionssättet förutsätter.

Men detta pekar samtidigt mot en kritik av idén om individerna som jämlika: lönearbetet är på en och samma gång uttrycket för den grundläggande jämlikheten mellan individerna som ägare till sig själva, och ett tecken på den formella och begränsade karaktären av denna jämlikhet. Marx ironiska kommentar i Kapitalet om köp och försäljning av arbetskraft som "ett sannskyldigt Eden för de mänskliga rättigheterna" avspeglar den motsättning som finns inbyggd i den possessiva individualismen. På samma gång som samhället formellt sett består av jämlika individer, utgörs det i praktiken av olika klasser: dels en klass av ägande individer, dels en klass som endast är individer i formell bemärkelse.

I sin tidiga skrift Om judefrågan hade Marx pekat på hur det borgerliga individbegreppet också rymmer en annan motsättning. Vid sidan av individen träder under de borgerliga revolutionerna medborgaren fram. Medborgarskapet är knutet till den politiska demokratiseringen: som medborgare är människor delaktiga i det politiska beslutsfattandet om gemensamma, samhälleliga angelägenheter. Men på det sättet verkar också människan som medborgare skilja sig från människan som individ. Individen är bara ägare av sig själv och syftar framför allt till att ta tillvara sina egna, privata intressen. Samtidigt vilar det borgerliga samhället på de mänskliga rättigheterna, vilket betyder att individen och individens rättigheter blir det fundament som politiken ska garantera. Å ena sidan finns alltså en demokratisk sfär där människor förväntas delta som medborgare i beslut om samhälleliga frågor. Å andra sidan begränsas politikens mål till att handla om att garantera att de mänskliga rättigheterna inte kränks, det vill säga först och främst att den enskilda egendomen inte hotas.

För Marx ligger lösningen i att överge individen till förmån för medborgaren. Det är, skriver Marx, när den verkliga individuella människan blir ett med den abstrakta medborgaren och som individuell människa i sitt konkreta liv, i sitt individuella arbete, i sina individuella förhållanden blir en samhällsvarelse [] först då är den mänskliga frigörelsen fullbordad" (s. 45-46). När Marx talar om individens frigörelse handlar det alltså om en omvandling av individen.

Därmed blir det klart att det borgerliga individbegreppet ställer vänstern inför två frågor. Den första handlar om en kritik av den formella karaktären hos individbegreppet: i praktiken är inte alla människor självägande individer. Det är först genom en samhällelig omfördelning som alla kan få möjlighet att uppnå individuellt oberoende. Det andra problemet, som Marx pekar på, är den konflikt som då uppstår. För att människor ska kunna bli individer, för att deras rättigheter ska förverkligas, krävs politisk kamp och reformer. Det förutsätter en samhällelig nivå där människor deltar som medborgare. Måste då inte också målet för denna kamp vara ett annat än endast att ge var och en möjlighet att bli självägande individer, att förverkliga sina privata intressen? Och innebär det inte så fall att individen också måste bli en annan?

Frågan är då hur den traditionella vän-sterkritiken hanterar denna konflikt. Ett centralt inslag i vänsterns angrepp på den borgerliga uppfattningen är att det inte finns något ursprungligt ägande, utan att rätten till sig själv förutsätter ett samhälle som gör den möjlig. Därmed förändras också utgångspunkten: samhället kan inte endast vara en minimal garant för att hindra individer att inkräkta på varandras frihet. I stället handlar det om hur samhället ska organiseras - och framför allt omorganiseras - för att ge möjlighet åt så många som möjligt att bli individer.

En liknande insikt om motsättningen mellan en formell, juridisk ordning där alla är lika mycket individer, och en social realitet där vissa är mer individer än andra, finns visserligen också inom den liberala traditionen. Även Locke betonar vikten av sociala reformer, framför allt i form av utbildning, som, underförstått, möjliggör för människor att bli individer.

Men där den liberala idétraditionen har lyft fram uppfostran och utbildning, har vänstern i stället pekat på att problemet ligger i det egendomsbegrepp som den liberala modellen förutsätter, det vill säga privategendomen. Den grundläggande draget i privategendomen är att den ses som en exklusiv, eller snarare exkluderande rättighet. Att ha rätt till en egendom innebär också rätten att utesluta andra från denna egendom. Ytterst gäller detta också den grundläggande rätten till sig själv: att jag äger mig själv betyder att ingen annan har rätt till mig och mina förmågor.

Det är också den tanke som ligger till grund för den socialdemokratiska rörelsen och uppbyggnaden av välfärdsstaten. 1973, när den generella välfärden befann sig på sin höjdpunkt, gav C. B. Macpherson ut en samling essäer - Democratic Theory - där han diskuterar hur frågan om ägande och individ ter sig i samtiden. Perspektivet är optimistiskt. Han lyfter fram hur egendomsstrukturen har förändrats på flera plan. Det tilltagande församhälleligandet av egendomen i form av stora företagskonglomerat eller statligt ägande är naturligtvis en del av denna omvandling. Men Macpherson betonar i första hand det faktum att ägandets form förändras i och med framför allt välfärdsstatens framväxt. I stället för ett ägande som utgörs av en individuell rätt till en individuell egendom, från vilken andra per definition är uteslutna, blir ägandet en individuell rätt att inte uteslutas från den gemensamma egendomen. Tydliga exempel på rätten att få del av de samhälleliga resurserna är socialförsäkringssystem och arbetslöshetsersättning.

I välfärdsbygget spelar också en annan och minst lika betydelsefull rätt en vik-tig roll: rätten till arbete. Det handlar inte bara om att arbetarna har rätt till arbete, utan också om att den som har ett arbete har vissa rättigheter gentemot arbetsköparen, fastlagda i arbetsrättslagstiftningen. Den traditionella åtskillnaden mellan arbetare och produktionsmedel tycks här, om inte upphävas, så i varje fall bli mindre tydlig, genom att rätten till arbete är en rätt till produktionsmedlen. Det är härigenom som den formella rätten till sig själv och till sitt eget arbete kan bli en faktisk rätt. Det är också i detta ljus som a-kassa och socialförsäkringar ska förstås. Förverkligandet av de egna förmågorna är inte längre beroende av produktionsmedel som står utanför ens kontroll, utan även den som är arbetslös eller sjuk ges denna möjlighet. På samma sätt ger satsningar på utbildning och hälsovård var och en möjligheten att utveckla sina förmågor.

Tanken med välfärdsstaten är att åtskill-naden mellan arbetare och produk-tionsmedel måste överbryggas för att individen ska kunna existera som individ. Rätten att fritt förfoga över sig själv och sina förmågor är ingen reell rätt, utan dessa förmågor förverkligas genom tillgång till en form av yttre egendom. Men därmed förändras alltså också egendomsbegreppet: egendomen utgår inte från ett ursprungligt ägande av sig själv, utan ägandet av sig själv förutsätter en samhälleligt ägande, som ger var och en rätt till del i produktionsmedlen eller de samhälleliga resurserna. Det välfärdsstaten därmed tycks förändra är inte bara formen för ägande - det rör sig inte bara om en statlig egendom - utan också om tillägnelsens karaktär. Arbetare och produktionsmedel är inte längre skiljda åt.

Från liberalt håll har ofta framhållits att välfärd skulle stå i motsats till individens frihet - att det skulle handla om ett slags kollektivets begränsning av individens möjligheter. Men egentligen förhåller det sig tvärtom, som Macphersons diskussion visar. Liknande slutsatser, fast från ett nutida perspektiv, drar sociologen Robert Castel i sin bok Propriété privée, propriété sociale, propriété de soi (2001). Individen som ägare av sig själv är inte given, utan kräver i själva verket ett slags stöd för att existera. Och det är först genom välfärdsstaten som majoriteten får möjlighet att existera som individer, i den meningen att de kan förverkliga olika typer av konkreta individuella strategier: planera för framtiden, köpa hus och bil, ägna sig åt fritidssysslor, åka på semester. Genom familje- och utbildningspolitik öppnas också ett spektrum av möjligheter att förverkliga andra intressen, att välja andra yrken, än de som är givna i uppväxtmiljön.

Castel konstaterar att "den samhälleliga egendomen tillåter de som inte äger att få tillgång till ägandet av sig själva, att ha förmågan att äga sin egen person" (s. 106). Det är alltså genom välfärdsstatens kombination av samhälleligt ägande och individuella rättigheter till den gemensamma egendomen som idealet om den possessive individen, den oberoende individen som äger sig själv, förverkligas. Samma idé om välfärdsstatens betydelse för individualiseringen har också lyfts fram av sociologen Ulrich Beck, liksom i Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs nyutkomna Är svensken människa? Berggrens och Trägårdhs analys förvirras dock av att de uppfattar detta som ett typiskt svenskt fenomen, när det i själva verket är något som, visserligen i olika utsträckning, gäller för framväxten av välfärdsstaten i hela västvärlden (se Olle Josephsons recension på sidan 27).

Men vad hände med den andra frå-gan - frågan om omvandlingen av individen? Från det tidiga sjuttiotalets horisont målar Macpherson upp en bild där förändringen av formerna för ägande, från rätten att exkludera andra från sin egendom till rätten att få del i den gemensamma egendomen, leder till en utvidgning av själva ägandebegreppet. Tillsammans med en tilltagande teknisk utveckling där produktiviteten ökar, kommer det att innebära att rätten till inkomst inte längre blir en rätt till produktionsmedlen, i meningen en rätt till arbete, utan snarare, som Macpherson uttrycker det, en rätt till ett mänskligt liv. Konkret kanaliseras denna rätt som en rätt till delaktigheten i den politiska kontrollen över samhällets samlade resurser.

Därigenom förändras också ägandebegreppet: egendom som en individuell rätt blir framför allt individens del i den politiska makten. Macpherson pekar på hur detta i förlängningen innebär en rätt till ett samhälle som gör ett fullvärdigt mänskligt liv möjligt. Indirekt verkar det utgöra ett brott med en av de bärande idéerna i den possessiva individualismen, nämligen tanken att ägandet av sig själv är slutmålet. I så fall skulle också välfärdsstaten utgöra ett slags svar på den fråga som Marx formulerade i "Om judefrågan". Den gemensamma egendomen medför en förändring i begreppen om ägande och rättigheter. Individens ägande av sig själv förutsätter delaktigheten i den samhälleliga kontrollen av produktionsmedlen. Den samhälleliga nivån och den individuella sammanfaller.

Fast nu var det ju inte så det gick. I ljuset av de senaste trettio årens utveckling framstår Macphersons analys som alltför optimistisk. Snarare än en utvidgning och omdefiniering av ägandet, ser vi nu hur välfärdsstaten monteras ned. Vad sker då med individen när rätten till arbete och de sociala trygghetssystem som bar upp och möjliggjorde denna rätt försvinner?

Castel pekar på att det uppkommer en ny typ av individ i takt med ökande arbetslöshet och uteslutning från de kollektiva systemen - ett slags negativ individualitet, som kännetecknas av att det individuella handlingsutrymmet begränsas. Motsättningen mellan den formella ställningen som individ och de faktiska möjligheterna ökar när välfärden monteras ned. Människor går från att vara individer, från att ha arbete och tillgång till sociala trygghetssystem, till att inte längre vara individer.

Här är det viktigt att komma ihåg att den possessiva individualismen är nära förknippad med en idé om individuellt ansvar - att vara ägare av sig själv och sina förmågor innebär att var och en hålls ansvarig för hur hon eller han gör bruk av dessa förmågor. Samtidigt som de kollektiva system som gjort denna form av ansvar möjligt raseras, upprätthålls idén om individens ansvar - människor hålls ansvariga för sin situation, trots att de saknar de faktiska möjligheterna att vara det. Ett tydligt exempel är den svenska diskussionen om arbetslöshet och socialförsäkringar, där det är de arbetslösa och sjuka som själva påstås vara skuld till sin egen belägenhet (de utnyttjar systemen, de själva har valt att inte arbeta). De ställs till svars som individer, utan att vara individer.

En parallell utveckling sker inom arbetslivet. Samtidigt som kollektivavtalen försämras och arbetsrätten hotas talas om en ökad individuellt frihet för arbetarna. Den moderna, flexibla arbetaren ska vara ständigt redo att anta nya utmaningar. Fast också i detta fall handlar det om en negativ individualitet: det är individen som är ansvarig för att själv bli anställd och för att hålla sig kvar i sitt arbete, vilket i praktiken innebär att tillmötesgå vilka krav som helst. Men den anpasslige individen är endast individ i begränsad bemärkelse. Rättigheterna till del i produktionsmedlen ersätts med skyldigheter och krav som måste uppfyllas för att nå upp till det minimum - en lön - som krävs för att över huvud taget kunna existera som individ, ett minimum som ständigt riskerar att tas ifrån en.

Den fråga som i dag vanligen ställs i vänsterns diskussion om individen är alltså en annan än den som Macpherson ställde för trettio år sedan. Det handlar inte längre om hur välfärdsstaten kommer att utvecklas i riktning mot en omfattande förändring av ägandebegreppet. I stället är frågan hur välfärdsmodellen ska återupprättas, och hur var och en på nytt ska få möjlighet att existera som individ. Castel antyder att problemen ligger i hur välfärden ska kunna förenas med en i grunden förändrad arbetsmarknad. I det ansluter han sig till dem som hävdar att dagens kapitalism har genomgått grundläggande förändringar som gör att den tidigare modellen med svårighet kan upprätthållas.

Men i själva verket har problemet att göra med den motsättning som finns inbyggd i välfärdsstaten. Kärnan i den possessiva individualismen är ett exkluderande ägande av sig själv - jag är fri när ingen annan inkräktar på mig och när jag är oberoende av andra. I välfärdsstaten överbryggs den formella karaktären hos detta ägande genom att var och en, genom individuella rättigheter till produktionsmedlen och till de samhälleliga resurserna, kan tillägna sig den egendom som är en nödvändig förutsättning för att kunna förverkliga ägandet av sig själv, att utan att vara beroende av andra fritt kunna disponera över sig själv och sina tillgångar. Det egna oberoendet har som villkor en enskild tillägnelse, och det är också den form som tillägnelsen har tagit i välfärdsstaten. Från lönearbete till arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag har rättigheterna utformats som en rättighet till en enskild del, med vilken jag sedan kan förverkliga mina egna projekt, utan andras inflytande.

Det gemensamma ägandet och den gemensamma politiska kamp som har lagt grunden för välfärden avspeglas alltså inte i formen för tillägnelse och individualitet. I stället uppstår en paradox: om individualiseringen förutsätter ett stöd i form av ett samhälleligt ägande, tenderar individualiseringen samtidigt att underminera detta ägande och de institutioner som bär upp det. Socialdemokratins sammanbrott som bred arbetarrörelse inleds när välfärden står på sin höjdpunkt i mitten av sjuttiotalet. Det är också då den nyliberala retoriken börjar slå an och Gösta Bohman vinner valet.

Därmed framträder också problemet med Macphersons analys. Det finns ingen självklar övergång mellan individuella rättigheter till del i produktionsmedlen och individuella rättigheter till politisk delaktighet i styrningen av produktionsmedlen. I stället handlar det om en motsättning. Välfärdsstaten sitter fast i den possessiva individualismen, som bygger på enskild tillägnelse. Då kan inte rätten att tillsammans med andra aktivt kontrollera produktionsmedlen förverkligas.

Det pekar i sin tur på att den centrala frågan inte bara är det formella avskaffandet av privategendomen, utan formen för tillägnelsen, det vill säga vem som i praktiken styr produktionsmedlen och samhället. I en artikel i Clarté 2/04 argumenterar Benny Andersson för att det var just avsaknaden av en verklig samhällelig tillägnelse som förklarar varför de socialistiska försöken i Sovjetunionen och Kina havererade. Visserligen fanns kollektivt ägande, men ingen kollektiv delaktighet i den politiska processen, ingen demokrati. Frågan om individen spelar alltså en viktig roll för att förklara socialismens misslyckande både i väst och öst. Men vad exemplet med de socialistiska försöken i Västeuropa - välfärdsstaten - visar är att frågan måste preciseras. Det räcker inte med att säga "demokrati", eftersom välfärdsstaten just uppvisar kombinationen av gemensamt ägande och demokrati.

Som jag har försökt att visa är proble-met att vänstern slits mellan två idéer. Den ena är tanken att den individuella frihet som det borgerliga samhället lovar, men inte infriar, ska förverkligas. Den andra är insikten att detta kräver en grundläggande omvandling av ägandeförhållandena. Svårigheten att komma runt denna motsättning har delvis att göra med väl ingrodd historiesyn. Historien uppfattas som en utveckling från hierarkiska och holistiska samhällen, där individen är underordnad gruppen (familjen, auktoriteten), till kapitalismens begynnande frigörelse av individen, en frigörelse som fullbordas i socialismen (i socialdemokratisk eller annan tappning). Socialismens mål finns alltså i stort sett utstakat i det borgerliga samhället.

Den bilden skymtar också i Marx diskussion i "Om judefrågan", som jag tidigare citerade. Marx idé är att människan ska frigöras genom att bli medborgare. Som Marx själv påpekar förutsätter den medborgerliga friheten individens frihet - medborgaren är helt enkelt individen som tillsammans med andra individer försvarar rätten till sin egen egendom. Därför blir det också problematiskt när Marx håller upp medborgaren som idealet för individuell frigörelse. Att ta på allvar idén om omvandlingen av individen innebär också att se att individen och individuell frihet kan, och också måste, ta sig en annan form än i dag. En annan form än individen som ägare av sig själv, eller som medborgare i ett samhälle som vilar på just denna typ av individualism.

Ett vänsterprojekt som enbart riktar in sig på att återskapa välfärdsstaten och dess förutsättningar för individualisering, liknande det som Castel skisserar och som delas av större delen av den europeiska vänstern, hamnar därför fel. Välfärdstatens begränsningar sätts av begränsningarna hos den traditionella possessiva modellen för individen och individens rättigheter.

Samtidigt finns i diskussionen om välfärdsstaten och individualismen en fråga som ofta glöms bort. Man betonar de institutionella förutsättningarna - a-kassa, arbetsrätt, socialförsäkringar - men talar mindre om de politiska förutsättningarna: det faktum att välfärdsstaten är ett resultat av politisk kamp. I sin artikel om klassresan i litteraturen i lyfter Olle Josephson fram två typer av klassresor. Den ena är den tidiga arbetarrörelsens klassresa med klassen, en individuell frigörelse tillsammans med sin klass. Den andra är den individuella resan bort från klassen i den färdigbyggda välfärdsstaten. I dag reser ingen på det första sättet, och allt färre har möjlighet att resa på det andra. Här ligger också ett stort problem. För bland alla strejker, möten, protokoll och motioner fanns i den första klassresan en rörelse som möjliggjorde en annan existens som individ, och en annan frihet, än medborgarens eller den självägande individens.