Långsamt förvandlas undantagstillståndet till norm. Till sist går ingen säker, skriver författaren Patrick Mac Manus. Han står åtalad i Danmark för insamling av pengar till Farc och PFLP.
I krigförande samhällen smyger sig kriget in i vardagen som en nästan omärklig omställning av mentalitet och vanor, så att hittillsvarande demokratiska och juridiska normer bryts ned.
I "kriget mot terrorn", som av sina strateger uppfattas som ett nästan permanent tillstånd, är skillnaden mellan krigstid och fredstid utplånad. Undantagstillståndet blir norm. Här upphävs inte bara skillnaden mellan krig och fred, men också skillnaden mellan yttre och inre krigföring. I slutändan upphävs också skillnaden mellan krig och inbördeskrig. "Fienden" finns nu över allt, "fienden" är var och en som genom undantagstillståndets projektioner, förväntningar, fördomar och fruktan lever opp till den förhärskande fiendebilden.
I bakgrunden anas den tyske rättsfilosofen Carl Schmitts analys av politikens väsen som fiendskap. För Schmitt, som bidrog till den tyska rätts- och maktuppfattningen på trettiotalet, finns det en djup släktskap mellan politik, krig och undantagstillstånd. "Suverän är den", skriver han, "som beslutar över undantagstillståndet".
I undantagstillståndets kultur intar "skyldig" och "oskyldig" en annan placering än i en demokratisk rättsstat. Både historiskt och i dag hotas oskyldighetsantagandet av varje undantagstillstånd. Oskyldighetsantagandet antar att ingen är skyldig förrän motsatsen har bevisats. Under undantagstillståndet är alla skyldiga till dess att motsatsen bevisats. Det finns redan i dag belägg för att oskyldighetsantagandet håller på att genomgå en sådan förvandling.
När alla antas vara skyldiga åligger bevisbördan den enskilda. Med omvänd bevisbörda är det den enskilda som måste demonstrera sin oskuld genom att underkasta sig statliga ingrepp som överskrider gränsen för en demokratisk rättsstat. Enligt detta tänkande, som i stigande grad blir en del av undantagstillståndets kultur, har den enskilda som är utan utan skuld inget att frukta. Den "oskyldiga" är redo att föra en fullkomligt genomskinlig tillvaro gentemot staten, övervakad och avlyssnad. Här underkänns en demokratisk rättstradition som vilar på en institutionaliserad misstro mot statsmakten.
I stället inträder lojaliteten mot staten. Här återupplivas ett fördemokratiskt förhållande till statsmakten som de demokratiska revolutionerna syftade till att göra upp med. Det är ingen tillfällighet att just begreppet "trohet" har varit ett tema i de senaste årens diskussion av begreppet "medborgarskap". Ett förmodernt lojalitetsförhållande återupplivas, som i moderna samhällen bara finns i organisationer som saknar demokratisk organsiationsprincip. Att avlägga ed kännetecknar avgränsade enheter som är underkastade en särskild disciplin, till exempel en armé. Demokratiskt medborgarskap är ett principiellt annorlunda förhållande till stat och samhälle.
Åtskilliga tecken pekar på en tillbakagång till fördemokratsika normer i förhållandet mellan stat och medborgare. En våldsam ökning av "hemliga" procedurer i rättegångsordningen, som ju reglerar detta förhållande, hör till. Med åsidosättande av domstolar och domarkunskaper närmar man sig en rättsordning som liknar den som kom till uttryck i enväldets så kallade lettres de cachet, "hemliga hovbrev" som tillät anhållanden och fängslanden utan att orsaken angavs eller att domstol prövade saken.
Men också domstolsprövningar blir i stigande grad omgärdade av hemliga procedurer. Försvarsadvokater utesluts inte bara från att ta del av sakhandlingarna, utan det kan också förekomma förbud mot att försvarsadvokaten över huvud taget dryftar saken med den anklagade. Med konstnärlig framsynthet har Kafka noterat denna utvecklingstendens. "Kafkaaktig" har blivit en kliché - så långt har konstaterandet av den egna vanmakten redan nått.
Också det stigande antalet utvisningar, bland annat av personer med livslång vistelse i landet, tyder på ett återvändande till fördemokratisk rättspraxis, då landsförvisning var ett ofta använt sanktionsmedel. Enväldets stingslighet och avvisningen av de oefterrättliga och otacksamma från maktens åsyn återuppstår i ny skepnad. Ännu så länge blir dock dessa domar upphävda av högsta domstolen.
Om ett samhälle väljer långtgående hänsyn till säkerheten framför utvidgade demokratiska rättigheter, som är det enda som kan lösa både globala och nationella konflikter, så kommer denna säkerhetshänsyn förr eller senare att vända sig mot samhället och de rättigheter som hittills kännetecknat det. I ett sådant samhälle kommer till sist ingen att känna sig säker. Ett sådant samhälle börjar redan avteckna sig. Undantagstillståndet blir regel.
