FATTIGHUSLIV I ENSAMHETSSLOTT
Ivar Lo-Johansson och de äldre i samhällsdebatt och dikt
Margareta Wersäll
Uppsala 2006
Ivar Lo-Johanssons litteraturhistoriska eftermäle är ganska enahanda. Han koms ihåg som en socialt engagerad författare som med pennan i hand kämpade för sociala förändringar. Detta omdöme är naturligtvis i huvudsak en produkt av hans statardiktning, som allmänt anses ha bidragit till statsystemets avskaffande.
Någon mer omfattande och systematisk litteraturvetenskaplig undersökning av i vilken utsträckning Lo-Johansson faktiskt påverkade samhällsutvecklingen har emellertid ännu inte gjorts. I avhandlingen Fattighusliv i ensamhetsslott: Ivar Lo-Johansson och de äldre i samhällsdebatt och dikt tar sig dock Margareta Wersäll an just denna uppgift. Men det är inte statardiktningen hon intresserar sig för, utan Lo-Johanssons kampanj i åldringsvårdsfrågan.
De centrala insatserna i denna kampanj var en reportageserie i tidskriften Vi, reportageboken Ålderdom (tillsammans med fotografen Sven Järlås, 1949), "stridsskriften" Ålderdoms-Sverige (1952), en serie radioföredrag samt en rad debattartiklar i dagspress och tidskrifter. Wersälls arbete med detta material är i huvudsak beskrivande. Hon presenterar Lo-Johanssons kampanj, reaktionerna på den och utvecklingen av den svenska åldringsvården. Hon försöker dock även undersöka "om, och i vilken utsträckning, Lo-Johanssons kampanj resulterade i en förändrad socialpolitisk inriktning av äldreomsorgen".
Som Wersäll själv påpekar är det dock svårt att besvara denna fråga, och hon kommer inte längre än till ganska allmänna formuleringar om att Lo-Johansson bidrog till att sätta äldrevården på den politiska dagordningen. Om han verkligen påverkade äldrevårdens utveckling, eller om hans kampanj snarare uttryckte idéer som låg i tiden lyckas Wersäll inte avgöra.
Detta är dock inte på något sätt en avgörande svaghet. Wersälls undersökning är i huvudsak inriktad på att beskriva själva kampanjen, och denna beskrivning är intressant på flera sätt och av flera anledningar.
Wersäll visar att åldringsvårdskampanjen är intressant för den som vill förstå centrala drag i resten av Lo-Johanssons författarskap. Bland annat pekar hon på att flera temata och motiv i åldringsvårdskampanjen föregreps i statarskildringarna. Som exempel kan man nämna hennes resonemang om att ett centralt motiv i romanen Traktorn (1943) upprepas i Ålderdom och Ålderdoms-Sverige, nämligen skildringen av "de förkastningssprickor som uppstår, då en gammal människa tvingas in i ett system som enbart tar hänsyn till rationella mål".
Härigenom lyckas Wersäll ge en fördjupad bild av centrala aspekter av Lo-Johanssons författarskap, samtidigt som hon bryter ny mark genom att uppmärksamma en del av detta författarskap som tidigare inte fått tillräcklig uppmärksamhet.
Recensent: Magnus Nilsson
