Svenska "fredsbevarare" hjälper USA i Afghanistan. Tvåhundra års fredlig utrikespolitik har kastats på sophögen, medan försvarsmakten och den politiska ledningen mörkar. Hur är det möjligt? Syna ISAF-bluffen, manar Stefan Lindgren.
Sverige har i dag ett 200-tal soldater i Afghanistan. Vad har svenska soldater där att göra, 500 mil från Sveriges gränser?
De "försvarar freden" på "FN:s uppdrag", säger regeringen.
Syna den bluffen!
De svenska soldaterna förlagda i Maz-ar-e Sharif är inga blå baskrar. De ingår i "International Security Assistance Force" som bildades främst på brittiskt initiativ för att mobilisera extra militärt stöd åt USA-koalitionen.
När USA i oktober 2001 inledde ett bombkrig mot Afghanistan - som ännu efter fem år fortsätter med dagliga bombningar - hette det att det var en "självförsvarsaktion" mot Osama bin Ladins terrordåd 11 september.
FN erkände USA:s rätt till självförsvar som följer av FN-stadgan, men har aldrig godkänt USA:s militära anfall mot Afghanistan eller den efterföljande ockupationen.
Inte i någon av resolutionerna från hösten 2001 nämns användandet av militärt våld. Afghanistan omnämns inte över huvud taget. Formuleringen "all necessary means" finns inte med. Denna formulering fanns exempelvis i resolution 678 som berättigade till angrepp på Irak 1990-91. Inte ens då gavs USA någon rätt till angrepp, utan resolutionen gällde FN:s möjlighet att delegera krigföring, som skulle föras under FN-flagg.
Första gången något beslut fattas rörande en internationell säkerhetsstyrka till Afghanistan var på den s.k. Petersbergkonferensen som ledde till Bonnöverenskommelsen om Afghanistan. Trettio afghaner, FN-tjänstemannen Brahimi och ett antal representanter för det s.k. internationella samfundet beslutade att ISAF skulle bildas. Varpå Storbritanniens Blair genast satte igång att mobilisera och säkerhetsrådet godkände - post faktum. Sveriges försvarsminister Björn von Sydow fick förfrågan om att delta av britterna, inte av FN.
Det var naturligtvis inte av en slump som ISAF bildades genom ett beslut utanför säkerhetsrådet och av en handplockad församling afghaner varav de flesta (t.ex. kung Zahers ombud) senare manövrerats ut av de amerikanska ockupanterna.
Det är också anmärkningsvärt hur be-slutet om ISAF skiftar karaktär un-der resans gång. Läser man Bonnöverenskommelsen förutsätts det att andra utländska styrkor ska lämna de områden där ISAF verkar. Det brukliga är att alla utländska interventer måste lämna ett område innan eller i samband med att FN går in. Så skedde inte i detta fall. USA:s styrkor stannade, ISAF ålades att samarbeta med dem, och i dag har ISAF delvis tagit över USA:s krig i södra Afghanistan. Dessutom har USA gått in i ISAF som satts under Natos kommando, vilket gjort symbiosen i det närmaste total.
Den eventuella legitimitet som en amerikansk "självförsvarsaktion" kan ha haft hösten 2001 har under alla förhållanden för länge sedan löpt ut när USA-ockupationen går på sjätte året. En självförsvarsaktion ska enligt vedertagen folkrätt vara kortvarig (timmar, dagar), komma tätt inpå det ursprungliga angreppet och stå i proportion till detta. Inga av dessa krav uppfyller USA:s närvaro i dag. Det var för övrigt också den socialdemokratiska regeringens uppfattning (proposition 2003/04:71, s. 8) att USA-koalitionen inte har tillräcklig folkrättslig grund i FN-beslut för att agera i Afghanistan.
USA:s ockupation var olaglig och det gör även de efterföljande besluten av USA:s ockupationsmyndigheter med Hamid Karzai i spetsen olagliga. När Karzai "inbjöd" USA och ISAF till Afghanistan var landet redan besatt av utländska trupper, och det var ju också USA som handplockat Karzai till presidentposten.
I Bonnöverenskommelsen sägs att säkerhetsstyrkan ska närvara för att bl.a. garantera säkerheten för FN-personal tills presidentval och parlamentsval har hållits. Så har nu skett varför även den eventuella legitimitet ISAF:s närvaro kan ha haft nu har löpt ut.
Genom riksdagbeslut den 6 december 2005 kan den svenska styrkan i Afghanistan utvidgas till 340 man genom enkelt regeringsbeslut (nuvarande kostnad ca 300 miljoner kr/år). Men propositionen byggde på förutsättningen att ISAF i dess helhet är icke-krigförande, en förutsättning som nu helt fallit. Slutsatsen kan bara bli att den svenska styrkan måste återkallas.
ISAF behandlas redan nu i alla praktiska avseenden som en Nato-styrka. 97 procent av dess trupper är hämtade från Nato-länder och de har hela tiden stått under Nato:s eller enskilda Nato-länders kommando. ISAF återfinns för övrigt som en underavdelning till Nato:s hemsida på Internet.
ISAF är nu verksamt ( enligt egna uppgifter) på 50 procent av Afghanistans yta, ett område som sommaren 2006 utvidgades till Helmand där USA:s intensivaste människojakt i dag pågår. Bakgrunden är att USA vill minska antalet trupper i Afghanistan för att förstärka insatsen i Irak. Den svenska truppökningen utgör alltså indirekt ett stöd åt USA:s krig i Irak, som Bengt Albons konstaterade i DN 26/11 2006.
Dessutom är det oklart vad ISAF:s "fredsbevarande" karaktär i praktiken innebär. Om det hade varit FN-trupp hade det framgått av kap V i FN-stadgan vad fredsbevarandet innebär. Då hade det också funnits formulerat i regler för militär personal på olika nivåer. Något sådant reglemente för ISAF finns inte. Risken finns därför att de svenska soldaterna försätts i situationer där både civila afghaners liv och deras egna kan äventyras.
ISAF kommer också allt oftare under militär attack från motståndsrörelsen i Afghanistan. Enligt en kommuniké från 27 september 2006 hade 15 ISAF-soldater dött av "fientliga angrepp" och 43 i "olyckor", de flesta minor som den som drabbade svenskarna. Den 17 augusti 2006 dödades fyra tyska ISAF-soldater i en buss i Kabul. Den 14 november dödades ytterligare en tysk och två sårades vid ett attentat.
Den svenska försvarsstaben har gång på gång mörkat hur den verkliga situationen är. Incidenter har inte rapporterats till försvarsutskottet. I media har det rapporterats att svenska ISAF-soldater skjutit ner en "efterspanad brottsling". Minst en ytterligare dödsskjutning har inte rapporterats till riksdagen.
Representanter för UD och ledamöter i Försvarsutskottet har inte kunnat ge klart besked om huruvida den svenska styrkan fått instruktion om att efterleva Genvekonventionen om bl.a. behandling av fångar.
Om fångar utlämnas till de afghanska eller amerikanska myndigheterna innebär det att de riskerar att torteras. USA följer uttryckligen inte Genvekonventionen i Afghanistan, och försök att ta upp krigsförbrytelser begångna av krigsherren Dostum (de svenska truppernas närmaste samarbetspartner) har alla strandat på ockupanternas veto.
Om de svenska trupperna nu löser detta dilemma genom att skjuta ned efterspanade "brottslingar" på fläcken är det naturligtvis också brott mot Genvekonventionen och FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna (allas rätt att få anklagelser prövade i en rättegång).
Det har framkommit att de svenska soldaterna bl.a. lär ut hur man slår ner fredliga civila demonstrationer, och det kan knappast sägas ingå i några humanitära uppgifter.
I februari 2006 demonstrerade ett tusental afghaner mot de danska teckningarna av Muhammed framför Isafs bas i Maimaneh i norra Afghanistan. Den var bemannad klar av nordiska ISAF- soldater, även svenska. Under demonstrationen sattes brittiskt attackflyg ur Operation Enduring Freedom in mot demonstranterna och åtta afghaner dödades.
Försvarsstabens försök att beskriva Isaf-styrkan i Mazar som en fredsinsats med viktiga civila funktioner haltar rejält. När två svenska soldater dödades av en landmina eller hemmagjord bomb var de enligt uppgifter från lokala myndigheter i Mazar på hemväg från ett "sportevenemang".
I stället för att skydda civila blir den svenska styrkan en perfekt måltavla för terrorangrepp. Det är de som förordar illegal utländsk truppnärvaro i Afghanistan som göder terrorn och häller bensin på den afghanska etniska, religiösa och politiska brasan; inte de som försvarar Afghanistans suveränitet och motsätter sig USA:s försök att förvandla landet till koloni.
Lite tillspetsat kan man säga att den enda verkliga uppgift som de svenska trupperna i Afghanistan skulle kunna lyckas med är att bryta upp och demontera den traditionella svenska neutraliteten och alliansfriheten, att sätta punkt för 200 års fredlig utrikespolitik.
