Både i Finland och Sverige är det politiskt opportunt att sudda och stuva om i historien om andra världskriget. En biografi över svenske utrikesministern Christian Gntherm väckte i höstas våldsam debatt genom att sätta sig på tvären. Tord Björk har följt diskussionen. Han varnar för statligt historiemissbruk.
Henrik Arnstads bok Spelaren Christian Gnther (2006) om Sveriges utrikesminister under andra världskriget har fört till en debatt i både Sverige och Finland. Arnstad har lyckats driva fram ett flertal frågor som redan fått upp flera tunga politiska aktörers falska verklighetsbilder i ljuset.
Arnstads första kritik riktades mot folkpartiets försök att skaffa statlig hjälp av historien för sin liberala ideologi. Att småstater ska överge sin självständiga hållning till förmån för uppslutning kring västmakterna för att världen ska undgå folkmord är en central tes för många borgerliga partier i dag. Folkpartiledaren Lars Leijonborg krävde därför att en kommission tillsattes för att granska hur det neutrala och alliansfria Sverige blev en medlöpare till nazismen. Det var särskilt graverande menade folkpartiledaren att när enskilda svenska byråkraters hindrade nazisternas judeförföljelse skedde det ibland med direkt motstånd från det officiella Sverige. Arnstad kunde med hjälp av sin forskning om realpolitikern Gnther visa att detta var fel. I själva verket var Sveriges utrikesdepartement först i världen med att systematiskt rädda judar, vilket svenska diplomater, både tyskvänliga och antinazistiska, ägnade sig åt i hemlighet med utrikesministerns godkännande. Därmed föll hela de moralistiska anklagelserna mot neutralitetspolitiken på den viktigaste punkten.
Nästa aktör som dök upp i debatten var finska utrikesministeriets statssekreterare Pertti Torstila. Denne hävdade att Finlands insatser under andra världskriget var ett uttryck för motstånd mot Sovjetunionen och nämnde inget om angrepp eller ockupation. En falsk verklighetsbild som döljer fakta, något som också finska utrikesministeriets officiella historiska kronologi över Finlands historia ägnar sig åt.
Torstilas bild av att Finland rättfärdigt försvarade sig, använde han för att attackera Arnstad. I dennes bok påstås att Finland 1941-1944 i praktiken var i allians med Nazityskland och anföll Sovjetunionen och ockuperade Östkarelen, där den ryska civilbefolkningen sattes i koncentrationsläger med massdöd till följd. Efter detta har flera finska professorer som normalt sett skulle hålla med, anlitats i en attack på Arnstads bok. Boken sägs inte vara tillräckligt vetenskaplig i detaljer, medan utrikesministeriets och dess statssekreterares historiemissbruk går opåtalat. Det kastar ett löjets skimmer eller värre över både finska staten och dess akademiker.
Torstila tog också hjälp av ett uttalande av förre svenske socialdemokratiske statsministern Göran Persson för att få bevis för sin verklighetssyn. Torstila citerar Persson för att ge tyngd åt argumentet att Finland stod inför en ständigt expansiv fiende och det enda man gjorde var att göra motstånd mot Sovjetunionen: "Vi vet att där röda armén stod vid krigsslutet, där drogs också järnridån i Europa." Detta är inte sant. 15000 sovjetiska soldater offrade livet för att befria Finnmark och andra för att befria östra Österrike, områden som sedan lämnades tillbaka.
Torstilas misstag är att luta sig mot Perssons och den svenska statens missbruk av historia. Sovjets ständiga expansionism och ointresset för ryska civila offer är ett ofta återkommande tema genom falska eller utelämnade fakta.
Persson lade om sin historiesyn i linje med moderaternas syn på Sovjet som ständigt expansiv. Han gick aktivt in för att etablera den svenska myndigheten Forum för levande historia 2003. I sin broschyr om verksamheten osynliggör denna myndighet den mest omfattande nazityska folkmordsplanen mot civila, om än inte lika total som den mot judar och romer. Den gick ut på att massmörda tiotals miljoner Sovjetmedborgare för att skapa en tysk koloni med lite storfinskt inflytande i norr. Planen genomfördes nästan helt genom massavrättningar och tvångssvältning av den ryska, vitryska och ukrainska civilbefolkningen. Både i Sverige och Finland tycks det vara fritt fram att strunta i dessa civilbefolkningars lidande.
Några utställningar om andra världskriget och nazismen, där Forum för levande historia medverkar, förstärker broschyrens skeva bild. Baltutlämningen är en av dessa utställningar som också visats i Estland och Lettland. I denna utställning är två av tre Europakartor från andra världskriget falskritade så att en bild av ständig sovjetisk expansionism frammanas. På kartan över läget 1942 saknas Finlands ockupation av Östkarelen, fast ockupationen av övriga Sovjetunionen är med. På kartan över läget 1945 är Sovjets ockupation av Finnmark och östra Österrike inte medtagen. Forum för levande historia är en myndighet som visar den fara som finns när staten gör sig till tolk för historien.
I den statliga svenska utställningsverksamheten döljs också Sveriges militära transitering till pågående krig i Norge av elitsoldater till en inringad tysk trupp vid malmbanan och av mat när tyskarnas alla förråd tagit slut. I stället lyfts krigspropagandans bild fram av sjukvårdstransporter, permittenttrafik efter Norges nederlag och den senare militära transiteringen av en hel tysk division från Norge 1941 till anfallet på Sovjet från Finland, allt av det slaget som inte gick att dölja varken då eller nu. I Sverige har både den statliga och den dominerande historieskrivningen framställt Sveriges eftergifter inför den nazityska pressen som ofrånkomliga, något som Arnstad kan hjälpa oss att ifrågasätta.
Det fanns i långa stycken rimliga skäl för både Sveriges och Finlands realpolitis-ka hållning. Men i ingendera fallet kan något av länderna påstå att det i alla avseenden inte fanns några valmöjligheter alls. Det är att skända minnet av de norska och allierade soldater som framgångsrikt var på väg att segra över den inringade tyska truppen vid malmbanan eller de tusentals ryska civila som genom administrativa beslut tvingades in i koncentrationslägerdöden, vilket ledde till mer än tiodubbelt högre dödlighet än för den finsktalande lokalbefolkningen i det ockuperade Östkarelen. Det är också att påstå att Christian Gnthers insats för att rädda judar på moralisk grund i strid mot kortsiktiga realpolitiska intressen var en engångshändelse som i princip inte kan ske igen.
Trots bokens vetenskapliga brister i detaljer finns det därför anledning att tacka Arnstad för en viktig insats. Den kan göra det möjligt att göra upp med den typ av doktriner som förvandlar anfallskrig till berättigat motstånd och utser Sovjet, Ryssland eller andra till evigt expansiva onda makter. Diskussionen kan också föra till att grannsämjan i Nordeuropa förbättras genom att lämna sprickorna från andra världskriget på ett eftertänksamt men inte efterklokt sätt bakom oss. Bara så kan vi också se våra små och stora grannländer i ögonen och motverka en ny tids försök att skapa falska hotbilder och i stället verka för den avvägning mellan realpolitik och moral som tål granskning från andra.
