Vänstern i Europa ropar i dag på militära interventioner i främmande länder till försvar för mänskliga rättigheter. Det spelar imperialismen i händerna, menar Jean Bricmont, samhällsdebattör och professor i teoretisk fysik i Belgien. Texten är ett utdrag ur hans bok Humanitär imperialism, som nyss kommit ut på svenska.
En av de farligaste illusionerna hos de pacifistiska, ekologiska eller progressiva rörelserna är att tro, att om Europa bara kunde förstärka sitt "försvar" och ena sig, skulle man kunna utgöra en motvikt till USA. Den första kommentaren är, att man måste sluta använda eufemismer som "försvar". En annons som nyligen publicerades som reklam för den belgiska armén förklarar bättre vad ordet "försvar" står för idag: bilden visar belgiska soldater som kontrollerar några dokument framför en grupp civila afghaner. Dagens "försvarsområde" befinner sig alltså hundratusentals kilometer från våra gränser. Om man verkligen vill tala om "försvar", och inte till exempel om humanitära interventioner, måste man veta mot vem man försvarar sig, och vilket scenario som är realistiskt.
Ett annat problem är att Europa mer eller mindre spelar samma roll gentemot tredje världen som USA spelade efter andra världskriget: rollen av good cop against bad cop. Efter 1945 har USA stött övergången från kolonialism till nykolonialism, och därför har de presenterat sig som "goda" i motsats till de elaka europeiska kolonialisterna. Till exempel under Suezkonflikten 1956. Europa - åtminstone den lilla del av Europa som är "antiamerikanskt" - vill idag återvinna den förlorade terrängen och vända på rollerna. Därför kommer man att argumentera för idén att det är vi, i motsats till amerikanerna, som är verkligt civiliserade, och att vi verkligen respekterar mänskliga rättigheter. En stor del av diskussionen om att avskaffa dödsstraffet spelar precis den rollen. Men våra länders struktur liknar alltför mycket USA:s och vårt beroende av tredje världen utvecklas på ett sätt som alltför mycket liknar USA:s, för att den här typen av överväganden ska bli något annat än en ny "förbättrad" version av "mänskliga rättigheterna" för att legitimera sin stormaktsdominans. Och visst finns det också i USA en analog hållning, som består i att påminna om Tysklands nazistiska förflutna och om Frankrikes svek under Vichyregimen.
Man står inför följande dilemma. Antingen går Europa samman, vilket till stor del var det projekt som dess grundare ville se förverkligat. Det skulle undvika interna och självdestruktiva krig och göra det möjligt för Europa att återta sin roll som mäktigt imperium, men man överlåter ledarskapet över militära och internationella affärer till USA. (Vilket i stort sett varit den attityd som de ledande skikten i Storbritannien accepterat efter förlusten av imperiet.)
Bild: Robert Nyberg
Eller också blir Europa verkligen en supermakt, och då måste man oundvikligen konfrontera USA. Det är tvivelsutan den dröm som finns hos en del av Europas eliter, som tröttnat på arrogansen i det amerikanska beskyddet. Men den är mycket svår att uppnå, om man betänker USA:s nuvarande politiska och mediala inflytande över de flesta europeiska länder. För att inte tala om hur sammanflätade trupperna och militärindustrierna är. Men låt oss anta att drömmen realiseras. Vilka fördelar skulle man då kunna vänta sig? En ny kapprustning, med risk för sammanstötningar, en typ av nytt kallt krig? Det som vi sagt tidigare om vilken karaktär som arméer har, och hur omöjligt det är att använda dem i humanitära syften gäller naturligtvis alla arméer, även en framtida europeisk armé.
Däremot visar den attityd som Frankrike visade upp gentemot kriget i Irak, hur ett europeiskt land som agerar självständigt från Europa som politisk struktur, mycket väl kan åstadkomma ett symboliskt stöd till alla motståndare till USA:s maktdominans, om man bara har modet. Och detta utan att avlossa ett enda skott.
Försvararna av interventioner presente-rar sig ibland som arvtagare till en klassisk internationalism inom vänstern, men en vänster som har gjort upp med den kommunistiska blindheten gentemot Sovjet, Kina, Kuba och så vidare. Inte desto mindre finns det stora skillnader mellan den klassiska internationalismen och den nuvarande ideologin.
Inom de fackliga, socialistiska, kommunistiska eller antikolonialistiska rörelserna var internationalism och solidaritet uttryck för en tydligt gripbar form av egoism. Idén var att en grupp av människor, som exempelvis arbetare eller koloniserade folk, hade gemensamma intressen och borde ömsesidigt stödja varandra för att försvara dessa. Det hade åtminstone fördelen av att inte frågan om hyckleri behövde ställas. Dessutom fanns det politiska målsättningar som förenade rörelserna, som exempelvis socialismen eller avkoloniseringen. Men vad finns det idag för politiska målsättningar som förenar å ena sidan vänstern med å andra sidan Dalai Lama, UCK, de tjetjenska separatisterna, Natan Sharansky eller Vclav Havel? Vänstern kan inte ha mycket gemensamt med nationalistiska extremister, med mystiker eller fanatiska försvarare av USA och den israeliska koloniseringen. Ändå har dessa personer och rörelser understötts på ett kraftfullt sätt av den västerländska vänstern.
Bild: Robert Nyberg
Självklart kan man försvara sina politiska motståndares grundläggande rättigheter, såsom man försvarar sina vänners, vad till exempel gäller likhet inför lagen. Men det bör inte få oss att glömma att det finns en skillnad mellan de båda. Dessutom bör man erkänna, att rörelser som säger sig vara förföljda, exempelvis regeringar som vuxit fram ur avkoloniseringen, inte alltid har alla människors lika rättigheter som mål. Ibland vill de återupprätta gamla ojämlika relationer (typexemplet är här vad som kallas inbördeskriget i Katanga efter Kongos självständighet 1960). Det här är den typ av politiska distinktioner som varit grundläggande för vänsterns internationalism. Att dessa distinktioner har försvunnit är tecken på en allvarlig avpolitisering, där känslor av välvilja får ersätta en tydligt begriplig intressegemenskap, inte av altruism utan bara av brist på genomtänkthet.
Ytterligare ett problem som infinner sig vid jämförelser mellan den nuva-rande situationen och den tidigare internationalismen, är att alla referenser till nationella intressen har blivit närmast synonyma med fascism inom europeisk vänster. Egendomligt nog har bara minoriteter rätt att uttrycka nationalistiska känslor. Stigmatiseringen av "nationalism" användes för övrigt oavbrutet av anhängarna av ett "vänster-ja" under kampanjen inför folkom-röstningen om EU-konstitutionen. Man stigmatiserade väljare som inte ville offra de politiska och sociala rättigheter som de hade på en nationell nivå. Men den "nationalism" som uttrycks av ett folk som vill försvara sina uppnådda rättigheter, kan inte jämföras med en stormakts nationalism som uttrycks i militära interventioner i länder på andra sidan jorden. Dessutom: även om det inte är så att nationell självständighet innebär demokrati, så förutsätter demokrati ändå nationell självständighet.
Slutligen illustrerar vissa radikala former av dagens internationalism de faror som en dålig utopi kan föra med sig. Naturligtvis är en värld utan gränser något önskvärt, men hela världen vet att det inte kommer att ske inom en förutsebar framtid. Och det kommer förvisso inte att genomföras i en värld med pågående krig. Men, i samma utsträckning som den nuvarande "internationalistiska" ideologin tenderar att förakta principen om nationellt självbestämmande, så tenderar den också att uppmuntra interventioner överallt. Och därigenom underskattar man de negativa effekter som interventionerna kan provocera fram.
Under 2004 cirkulerade två olika poli-tiska petitioner på internationell nivå: den ena uppmanade amerikanarna att rösta på Kerry mot Bush, den andra uppmanade medborgarna i Venezuela att rösta på Chavez i folkomröstningen om presidentens eventuella avsättning. Jag vägrade skriva under båda uppropen, även om de två situationerna var mycket olika. I båda fallen baserade sig mitt nej på överväganden som hade att göra med den nationella självständigheten, vars avskaffande många progressiva har proklamerat en smula oreflekterat och på ett för tidigt stadium.
Vad gäller uppropet för Kerry, så fanns det flera skäl att inte skriva under. För det första var det inte uppenbart att Kerry var bättre än Bush. Hans program var minst lika militaristiskt som Bushs, och hans retorik hade olägenheten att låta mera övertygande. Dessutom: om man förmodar att den skulle läsas på andra sidan Atlanten, skulle den uppnå motsatt effekt till vad den ville åstadkomma. USA är utan tvekan det land i världen, som mest frenetiskt av alla värnar om sin självständighet, och alla försök att påverka dess val skulle ses som en oacceptabel inblandning. För övrigt var ett av den republikanska propagandans argument mot Kerry just att han var "älskad i Frankrike". Det är svårt att göra anspråk på att stödja Kerry genom att stärka den här bilden. Detta borde också visa motståndarna till nationell självständighet att denna absolut inte har försvunnit i dagens värld - den har bara blivit ett privilegium för den starkaste staten av alla.
Men det viktigaste skälet att inte skriva under var följande: själva attityden att - från utlandet - önska att Kerry skulle väljas var felaktig. USA är ett självständigt land, och om dess befolkning vill välja en ekonomisk politik som leder till en utarmning av landet, är det deras självklara rätt. Problemet kommer av deras ständiga inblandning i andra länders inre angelägenheter. Det vi borde göra är inte att böna och be att amerikanerna ska välja en god prins, utan istället konstruera ett system av internationella relationer som begränsar denna inblandning. (Med hjälp av lämpliga allianser.) Många européer beklagar att resten av världen inte har rätt att delta i de amerikanska valen. Men det orealistiska i denna önskan understryker på ett utomordentligt sätt de svårigheter som motståndarna till nationell självständighet står inför. Och det belyser det faktum att demokratin - så hyllad av samma motståndare - faktiskt förutsätter denna självständighet. Vi kan inte rösta i USA, men USA borde inte heller få bestämma hur resten av världen bör leva. Om man vill gå längre, kan man antyda att propagerandet för Kelly framför allt hade en intern funktion: att samla anhängarna i Europa runt en "måttlig" amerikansk imperialism, och att sprida föreställningen om att det existerar ett "välvilligt Amerika", som inkarneras av demokraterna, och som för övrigt säkert kommer att återvända till makten förr eller senare.
Fallet med uppropet för Chavez var helt annorlunda: att inte rösta för honom hade varit en slags kapitulation inför externa och interna påtryckningar från de fattiga venezolanernas sida. En smula likt situationen vid de val som såg sandinisterna förlora i Nicaragua. Min vägran att skriva under kom ur det faktum att jag - utan att kunna svara - ställde mig följande fråga: vem är väl jag att kunna säga till Venezuelas folk att inte kapitulera? Låt oss tänka oss att amerikanerna lyckas störta Chavez genom att provocera fram en statskupp, eller ett inbördeskrig eller en konflikt med Colombia. Det är för övrigt fortfarande möjligt (tänk på Chile). Då skulle det bli venezolanerna som får lida av konsekvenserna, inte jag. I namn av vad kan jag råda dem att ta en sådan risk? Om de däremot kapitulerade genom att rösta "rätt" som i Nicaragua, eller genom "fredsavtal" som i Palestina under Osloavtalets dagar, skulle man kunna vara säker på att vänstern i västvärlden skulle ha firat en ny "seger för demokratin". Men inte jag. En verklig demokrati förutsätter många saker, men bland annat en reell nationell självständighet, som är oförenlig med de utpressningssituationer som väljarna utsätts för i många länder (från Nicaragua till Ukraina, för att nämna några) huvudsakligen från USA:s och de internationella finansinstitutionernas sida.
