Låt oss betrakta den västerländska humanismen en stund. Inte från Europa, utan från Algeriet, Irak, Vietnam, Kongo eller Sudan. Så här ser den ut.
Khaled Alnasser är verksam i Göteborg.
När en hundsvans skall skäras av gör man inte hunden någon tjänst genom att skära den gradvis, tum för tum. Lika lite humant är det, när vilda folk befinner sig på randen av förintelse, att med konstlade medel förlänga deras dödskamp..." Vem tar till orda här? Hitler? Rosenberg? Nej, det är en västerländsk humanist och det är en tillfällighet att han här heter Eduard von Hartmann. Hume kunde säga "jag utmanar vem som helst som kan visa mig en enda afrikan av betydelse". Den "rene" och "färgblinde" filosofen Kant föreslog i sina mindre kända antropologiska föreläsningar "bambukäpp i stället för piska med tanke på negerns hårda hud". Varför är Kants antropologi mindre, om alls, känd på västerländska filosofiinstitutioner trots att han i mer än 40 år föreläste i antropologi? En antropologi som inte var perifer i Kants moralfilosofi, snarare tvärtom? Kanske stör detta bilden av Kant som universalismens filosof, den rene och den kulturblinde filosofen Kant? Hegel kunde utan darr i övertygelsen mynta föreställningen om ett "ahistoriskt Afrika".
Dessa föreställningar var ingalunda någon sällsynt fågel som befläckade en homogen himmel eller ett slags anomali i ett tänkande. De var tänkandet och synen på Den Andre rätt och slätt. De var institutionellt etablerade och allmänt accepterade när kontinent efter kontinent hängdes i testiklarna i civilisationens namn. De var inte sällan en källa för omåttlig beundran. Jag tar upp det därför att vi än i dag betalar det oerhörda priset för dessa tankeströmningar. Och därför att ras har ersatts med kultur och religion.
Vad heter Hartmanns livsverk? Jag skäms över att säga det. Det heter Die Philosophie des Unbewussten ("Det omedvetnas filosofi")!!! Hörde ni? Jag får lust här (alla volontärer och ideella själar är välkomna att stämma in i kören) att ta till de saftigaste svordomar som någonsin tagits i en mun i detta jordeliv. Och verkets uppgift? Att övervinna klyftan mellan pessimism och optimism! Eller hur! Att överbrygga Lidandets cirkularitet hos Schopenhauer och det linjära Framåtskridandet hos Hegel. Visst! Inte sant! Visst är detta något alldeles oerhört!!! Visst är det en lösning som alla parter mangrant och med förenade krafter bör kunna ställa sig bakom! Vilket angenämt djuplager! Handen på hjärtat! Det är ett helt paket. Knuffa inte! Det räcker åt alla! Visst får man lust att sjunga kuckeliku natten igenom om det inte vore för all den fruktansvärda vidrighet och alla de avskyvärda konsekvenser dessa "idéer" lett och ännu och i allt högre grad leder till och för vilka Irak bara är det senaste offret i raden.
Alla gynnas, pessimisten, optimisten, framstegsvännen, filosofen, estetikern, en ofördärvad hundsvans, alldeles designad efter Hartmanns medkännande måttstock och så hunden (d.v.s. Den Andre) naturligtvis som slipper yla sin smärta och det har han Hartmanns idealistiska storsinthet att tacka för.
Syntesen: En osmaklig dumhetsemeritus, skandalösa själfördumningar, avhuggna huvuden på Filippinerna och tunnor med avskurna öron i Kongo (en icke försumbar meny, inte sant tant hunger och broder undernäring!), försoningsoffer för gummits tänjbara gud. Tredje riket kanske, kanske SS-män, processer, bruna och svarta skjortor med 100 procents rabatt, man behöver inte ens ta på sig, det ingår i det humanistiskt rena och idealistiskt filosofiska specialerbjudandet; tidens tand, konsekvensernas eviga revisor, kommer omsorgsfullt att stå till tjänst. Ännu så länge härjar dessa skjortor i kriget mot Untermenschen i den färgade världen. Allt ingår, från första sömmen till den sista nakenheten i furiernas sista dans i skydd av en humanism som inte såg det och inte ser det anmärkningsvärda i att tala om den universella människan och i samma stinkande andetag handla rasism!
Precisionsbombningar la Hartmanns hundsvanshumanism, motståndsmannen befriad med ett nackskott (human slakt), den kvinnliga fångens arvedel, en avsugning av ockupationssoldater och flaskor uppkörda i hennes vagina som efterfest. Och egaliteten har nyss börjat, i Irak är den knappt fyra år gammal, rättrådigheten har nyss vaknat, och rättvisan har nätt och jämt lämnat sin linda, det bästa ligger framför oss, "det oerhörda löftet" (en i ordets mest fysiska mening tung svensk vänstermans trafficking med sanning, när han hyllade skojarnas skådespel, det "demokratiska" valet i Irak! ).
Pyramider av analöppningar som slår Faraos konstnärliga virtuositet över ända, urineringen på bakbundna män som igår var stolta familjefäder, stinkande tortyrspyor och rutinmässiga kränkningar i Irak, hat, dyiga anspråk, onämnbar sadism, tystade skandaler, skändligheter som blir vidrigare för var dag som går, dynghögar av väsentligheter, missbildade anhang av kontraktörer och entreprenörer som luktar sen kväll, kommission och spermier, gödselberg av så-oerhört-oumbärlig-är-jag-för-människosläktet, och sumpaktiga oförskämdheter som "Hur ska irakier klara sig utan oss?" Vilda rop: vi vill se mera blod. Eller om man önskar en mörkare och saftigare version! En amerikansk soldat reciterar Hartmann, och alla denna vår skändliga samtids Hartmann i en moské i Irak: "kapten, han (en sårad icke stridande civil irakier som hade sökt skydd i en moské) andas, han är sårad för helsike, han är inte död för helvete." (Human dödshjälp? Hela svansen på en gång?).
Eller följande kulinariska specialitet, det hartmannska kökets egen bakelse, en marinkårssoldat till Hartmanns åminnelse: "Översten jag ser the fucking iraqi (en personbil i vilken en irakisk familj färdas), skjut kackerlackan, FUCK, YEEEEE, där satt det rakt i ögat (familjefadern träffas i ögat), och det andra ögat, översten hör du mig, det andra ögat..." Några samband kanske mellan Hartmanns filantropiska hundsvanshumanism, översten, tortyren, flaskan, nackskottet, menige Lyndie England flinande bakom nakna irakiska fångar liggande i en pyramid, med en cigarett i mungipan pekande på fångarnas blottade könsorgan eller hållande en liggande, naken, huvförsedd fånge i koppel medan hon gör tummen upp för sin pojkvän Charles Graner, drömmar de inte kunnat förverkliga, inte ens i USA men väl i Irak? Och vi har rätt att fråga oss: Finns det något sådant som heter morgondag för allt detta?
Eller vill man säga att man är för upplyst för totalitarism och Hitler? Kan man förneka Den Andre utan vidare? Ska vi döma Hitler efter västerlandet eller västerlandet efter Hitler? Och eftersom man i dag helst vill att det hela började med Hitler och slutade med honom, och eftersom man, säker på morgondagen, inte kan tänka sig tanken att själv en dag falla offer för sin kulturs tolererade brutalitet, finns det anledning att här minnas Aimé Césaire i hans uppgörelse med det koloniala självbedrägeriet:
"Först måste vi studera hur kolonisationen deciviliserar (kursivt i originalet) kolonisatören, förråar (kursivt i originalet) honom i ordets bokstavliga bemärkelse, degraderar honom, väcker hans dolda drifter, hans lystnad, hans våldsamhet, hans rashat, hans moraliska relativism. Vi måste visa att varje gång man i Vietnam hugger av ett huvud och sticker ut ett öga och detta accepteras i Frankrike, varje gång man våldtar en flicka och detta accepteras i Frankrike, har en av civilisationens erfarenheter blivit en dödvikt, äger det rum en allomfattande regression, uppstår en kallbrand, breder en smittohärd ut sig. Vi måste visa att efter dessa brutna överenskommelser, efter alla dessa tolererade straffbara expeditioner, alla dessa bundna och förhörda (citationstecken i ursprungstexten) fångar, alla dessa torterade patrioter, efter denna uppmuntrade rashögfärd, denna utbredda arrogans, har ett gift droppats in i Europas ådror, har kontinenten sakta men säkert gått mot ett nytt barbari (kursivt i originalet)... Människor blir förbluffade, förargade. De säger: Så besynnerligt! Men det spelar ingen roll! Det är nazism... ja, men att de innan de har blivit offer för den har varit delaktiga i den; att de stött denna nazism innan de utstått den, de har legitimerat den därför att den dittills bara tillämpats på icke-europeiska folk; att de har odlat denna nazism, att de är ansvariga för den och att den innan den sväljer hela den västerländska och kristna civilisationen i sitt rödfärgade vatten sipprar fram, tränger in, läcker från varje spricka. Ja, det skulle vara värt mödan att kliniskt, i detalj, studera Hitler och nazismens metoder och att uppenbara för den mycket distingerade, mycket humanistiske, mycket kristne borgaren under 1900-talet att han utan att veta om det bär på en Hitler, att Hitler bebor honom, att Hitler är hans demon, att om han rasar mot honom är han inkonsekvent och att det han inte kan förlåta Hitler i grund och botten inte är brottet i sig, brottet mot människan, det är inte förödmjukelsen av människan i sig, utan brottet mot den vita människan, förödmjukelsen av den vita människan, och det faktum att Hitler tillämpat kolonialistiska metoder på Europa som dittills bara araberna i Algeriet, kulierna i Indien och negrerna i Afrika underkastats. Och det är den stora förebråelse jag riktar mot pseudohumanismen: att den alltför länge har reducerat de mänskliga rättigheterna, att den haft - och fortfarande har - en snäv och fragmentarisk, partiell och partisk och, på det hela taget, simpelt rasistisk föreställning om dem."
