Några professorer har räknat ut att anställningstryggheten inverkar menligt på arbetsdisciplinen. Men i själva verket bevisar deras kalkyl ingenting, förklarar Hans Isaksson. Det är inget Dagens Nyheter och
Maud Olofsson tar hänsyn till.
Den dag alliansregeringen äntligen beslutar sig att förverkliga företagarnas hemliga dröm att återinföra husagan, åtminstone för småföretagarna, kommer Institutet för internationell ekonomi säkert vid behov att finna "signifikanta" effekter på arbetsdisciplinen, till gagn för hälsa, arbetstillfredsställelse och produktion.
Professorerna Mårten Palme, Mats Persson och Assar Lindbeck vid Stockholms universitet har i fjol tack och lov tills vidare nöjt sig med att studera huruvida det inte ändå är så att en trygg anställning inverkar menligt på de arbetandes disciplin i arbetet, något som arbetsköparna alltid utgått från.
Professorerna tycker sig dock ha funnit ett "naturligt experiment" genom de undantag från LAS strikta turordning vid friställningar, som miljöpartiet tillsammans med de borgerliga partierna drev igenom år 2000. De tillåter arbetsgivarna för företag med högst 10 anställda att vid friställningar frångå principen "sist in, först ut" för två anställda per varje arbetsställe.
Hypotesen var att den minskade tryggheten för äldre medarbetare skulle ha en disciplinerande verkan.
Nu är det inte så lätt att studera arbetande folks disciplin så där rakt upp och ned. Våra forskare tar därför hjälp av en stödhypotes: Om sjukskrivning bara får betraktas som ett tecken på bristande disciplin så tillhandahåller försäkringskassan ett utmärkt pseudomått på arbetsdisciplin.
Och sedan är det bara att räkna antal sjukdagar för anställda i företag med färre än 10 anställda åren 1998 - 2002. Och att jämföra med företag med 11-20 anställda.
Resultatet var enligt forskarna, Ekot och Dagens Nyheter lysande, dvs. statistiskt signifikant (p-värde < 0.05). Jämfört med de större småföretagen minskade nämligen antalet sjukdagar med mellan 0,2-0,3 dagar per år. Och arbetsdisciplinen ökade alltså, vilket skulle bevisas.
Anställningstryggheten har gått till överdrift i Sverige, heter det i en nyutkommen rapport. Bild: Robert Nyberg.
Detta under förutsättning av bland annat följande:
1. Att professorerna verkligen mäter vad de påstår sig mäta, d.v.s. att sjukskrivningarnas längd utöver 14 dagar (jobbet betalar de första två veckorna för vilka numera statistik saknas) verkligen är ett bra fuskmått på arbetsdisciplinen. Studien har inte ens kunnat studera vad en högst eventuellt minskad relativ sjuklighet hos de minsta företagens anställda beror på. Beror den på att sjuka, eller av annan orsak orkeslösa, medarbetare i ökad utsträckning avskedats? Företagen har ju efter lagändringen kunnat göra sig av med dem. Eller har de självmant slutat?
2. Att det över huvud taget är möjligt att dra några slutsatser av så små eventuella effektskillnader på sjukskrivningstiden mellan de två typerna av företag (13,48 jämfört med 13,65 dagar sista observerade året). Minsta metodfel skapar, som statistiskt bevandrade bör känna till, ännu mindre, men våldsamt signifikanta effekter, förutsatt att observationerna är tillräckligt många. Här var de i genomsnitt 650 000. Och detta för en variabel, sjukskrivningar/år, som under de senaste 15 åren har varierat mellan 11 och 24 dagar/år. Och som i fjol var 2-3 dagar högre jämfört med 2002.
På grund av en sådan undersökning borde ingen vetenskapsman dra några som helst slutsatser, ännu mindre ge några rekommendationer för kommande arbetslagstiftning. Detta säger sig våra professorer vara medvetna om. Detta hindrar dem inte att därpå i slutsatserna, och för medierna, tala om vilka välgörande effekter en minskad trygghet i anställningen skulle ha, om den utsträcktes till hela arbetsmarknaden.
- Det är möjligt att anställningstryggheten i Sverige gått till överdrift, säger professor Palme.
Eftersom detta uppenbarligen varit undersökningens underliggande hypotes och syfte, kunde man väl ha sagt det från början. Det skulle säkert räckt för att övertyga Maud Olofsson.
