Riksteatern var en gång en del av Folkrörelsesverige. I dag prånglar den ut den antifackliga Den polske rörmokaren. Budskapet är att man ska solidarisera sig med dem som går mot kollektivet. Arne Andersson är teaterledare, och har bland annat satt upp Spelet om Norbergsstrejken på 1970-talet.
En dag i Linköping ser jag fyra uppsättningar, alla med udden riktad mot den fackliga rörelsen och framför allt dess företrädare. Som någon uttryckte saken: Det ligger i tiden. Så nu har Riksteatern blivit en teater i tiden. Förr sågs teatern som en folkrörelse. Det jag ser denna dag i Linköping är ett sätt att misstänkliggöra en av våra största folkrörelser, fackföreningsrörelsen. Jag har inte sällan under senare år mötts av uttrycket "det luktar sjuttiotal" när jag haft ofoget att yttra mig. De som fällt denna dom över mig var ofta inte mer än barn - om ens födda - på sjuttiotalet. Men hur sjuttiotalet luktar vet dom med säkerhet och därtill förakt.
Det är i år trettio år sedan premiären på Spelet om Norbergsstrejken 1891-92, som skildrade en av de hårdaste och bittraste konflikterna mellan arbete och kapital i detta land. Den utlösande faktorn 1891 var sänkta löner under nästan tjugo år. Nu satte man ner foten och satte stopp. Det krävde organisering, att hela kollektivet ställde upp. Alla gjorde det inte, de arbetare som var med i frälsningsarmén blev strejkbrytare, och frälsningsarmén kom efter detta att upphöra i Norberg. För att vinna föreningsrätt, rösträtt, enades man på ort efter ort. Därför har vi i dag föreningsrätt, men kampen var hård, och de som hade makten ville inte släppa den ifrån sig. Så var det då, så är det i dag. De som inte var med var mot.1977, vid premiären hyllades föreställningen om Norbergsstrejken för sin kollektiva kraft. En av de journalister som skrev och hyllade föreställningen kom åter när vi spelade tredje sommaren. Han var nu upprörd. "Varför har ni skrivit om slutet?" frågade han mig. Jag frågade vad han menade och fick svaret att slutet var övertydligt, plumpt, utan finess. Jag sade att vi inte ändrat något. Det kunde han inte förstå. Det var han som förändrats, han var möjligen känslig för tidens vind. I dag har perspektivet åter blivit ett annat; man ska solidarisera sig med dem som är mot det kollektiva. Dom är offren, de förtryckta, de som kollektivet missunnar ett värdigt liv. Men är det en riktig analys? Har man tänkt efter eller vill man bara underminera det som uppnåtts i detta land?
Kollektivets kraft är förutsättningen för den individuella friheten. När ar-betarna i Surahammar bildade sin fackförening 1901, så fick inte en arbetare äga en cykel, endast tjänstemän hade den förmånen. Så var det med den personliga friheten. Med fackets bildande kom individuella friheten. Det blev möjligt att äga en cykel och - inte minst viktigt - det gavs möjlighet att kunna tjäna ihop till en. Arbetarna fick inte ha möte någonstans för att bilda fackförening, bruket ägde all mark och bruket bestämde. När så arbetarna kom på att stora landsvägen tillhörde det offentliga, så planerade man ett möte vid en vägkorsning, men bruket och kanalbolaget ägde bron som måste passeras för att man skulle komma till vägkorsningen. Polisen fick till uppgift att se till att ingen gick över bron, för den var privat. När arbetarna ändå lyckades kringgå detta hinder, beordrades bruksorkestern att spela i korsningen så inget möte skulle kunna vara möjligt. Men dom kom för sent, dom var ju bruksarbetare. Brukspatronen hade inte heller litat på orkestern så han hade även beordrat lantarbetare att köra fram och tillbaka på vägen hamrande på mjölkflaskor, så mötet omöjliggjordes.
Slutligen upplät en bonde sin mark. Där kunde fackföreningen efter lång kamp med många avskedanden bildas. Så nog har det privata alltid kämpat för sin makt och sina privilegier och gör så än i dag. Det finns en gammal sanning, befrielsen är varje folks ansvar och rätt. Det verkar vara en bortglömd sanning, när man ser dessa pjäser under rubriken Den polske rörmokaren.
Det sägs i en av pjäserna att vi i Sverige har den starkaste fackföreningsrörel-sen i Sverige, kanske är det sant. I nästa mening sägs att vi inte ställer upp för arbetarna i Polen. Jag är ingen person som är anställd eller ens aktiv inom fackföreningsrörelsen, endast medlem. Så mycket vet jag dock att många kontakter finns och att mycket av det som vunnits i Sverige är av intresse i andra länder och att vi från svensk fackföreningsrörelse varit behjälpliga vad gäller utbildning, och vidareföring av våra erfarenheter. Men jag tror att Zaremba med polsk bakgrund menar att vår uppställning för våra kamrater i Polen skall var mera aktiv, mer offensiv. Som när Sovjet försvarade sin kommunism i Prag 1968 eller hur menar han? Export av detta slag skrämmer mig, så även export av demokrati till Irak från engelsk och amerikansk sida. "Varje folks frihet måste vara dess eget verk" - det får inte vara någon annans.
I pjäsen I dialog med ett spöke är vad jag förstår spöket fackföreningsrörelsen. Redan i starten av stycket avfärdas kapitalets roll i världen, det behöver inte ens tas upp, det vet vi ju alla, det blir näst intill plumpt att påpeka detta faktum, att kapitalet har ett ansvar. Så därefter kan kapitalet och dess ansvar lämnas därhän, så att man därefter kan hänge sig åt det verkliga hotet mot rättvisa på denna vår planet, fackföreningsrörelsen. Vad Zaremba gör är att dupera, förföra i stället för att blottlägga och klargöra problemen.
Är det så att "demokratin" håller på att förvandlas till hela världens lilla hora? Det tål att fundera på. En människa kan stå på två ben, men måste då och då över dygnet luta sej mot något, eller sätta sej på en stol med minst tre ben för att inte falla. Tre ben är förutsättningen för att en stol skall vara användbar att sitta på. Demokratin består likaledes av tre ben för att kunna kallas demokrati, om ett ben är skadat eller på annat sätt satt ur funktion då har vi en haltande demokrati. I dag förefaller det mej som lanseringen av ordet demokrati aldrig tidigare nått sådana höjder överallt skall det införas, med hot, med olika affärer kontrakt eller om så behövs med våld. Som i Afghanistan och Irak för att ta ett par exempel. Jag är glad att inte svensk fackföreningsrörelse har lika stora planer för fackföreningsrörelsen i världen.
Många tycks mena att demokratin kan fungera med två ben; Cuba och USA har samma hållning, men dom håller på olika ben. Dock det är endast med tre ben som människan kan finna något som håller att sitta på, vila på, utan risk för att falla till marken.
Vilka är de tre benen? Yttrandefrihet, lika frihet för alla att organisera sig och bilda opinion. Social frihet, samma möjlighet för alla till skola sjukvård och omsorg och sjukvård. Ekonomisk demokrati, samma möjlighet för alla att påverka det ekonomiska livet.
I dag känner jag lukten från tidigt 1900-tal. Den är påträngande, unken och innehåller ett stort mått av förakt för den som vet att demokratin behöver tre ben. Hur jag kan känna lukten av tidigt nittonhundratal? Jag var ju inte ens född då. Mina föräldrar har delat med sig av sina minnen, mina far- och morföräldrar har berättat om sin tid, jag är en av dem, jag räds den tiden när den tränger sig på. Det gäller inte bara lukten, det gäller mycket mer.
De som skrivit och förverkligat Riksteaterns Den polske rörmokaren har sina minnen och sina verkligheter. Men jag, jag vet, dom är inte mina, dom är mig främmande.
