För 40 år sedan besegrade Israel på sex dagar arabstaternas samlade styrkor. För ett år sedan höll Hizbollah i Libanon ut i 34 dagar. Och inte bara det: de tillfogade Israel ett förödande militärt nederlag. USA såg sin ställning i regionen försvagas ytterligare. Så här gick det till.
Hizbollahs generalsekreterare Hassan Nasrallah medgav efter krigsslutet att Israels militära svar på bortförandet av två av landets soldater och dödandet av åtta andra kl. 9.04 den 12:e juli 2006, kom som en överraskning för Hizbollahledningen.
Nasrallahs kommentar satte punkt för pressrapporter om att Hizbollah avsiktligt sökte provocera fram ett krig med Israel och att bortförandena ingick i en plan som godkänts av Hizbollah och Iran. Även om Hizbollah sedan flera år klargjort sin avsikt att kidnappa israeliska soldater, fanns det goda skäl att anta att man inte skulle göra det under högsommaren. Då brukar rika familjer från den shiitiska diasporan i stort antal besöka Libanon (och gör av med sina pengar i det shiitiska samhället), och stora grupper arabiska besökare från gulfstaterna väntas.
Sanningen är att bortförandet av två israeliska soldater och dödandet av åtta andra tog Hizbollahledningen på sängen. Det genomfördes bara därför att Hizbollahförband vid gränsen till Israel hade stående order att utnyttja israelisk militär svaghet. Nasrallah själv hade sedan länge kungjort Hizbollahs avsikt att kidnappa israeliska soldater. Detta efter att förre premiärministern Ariel Sharon vägrat att fullfölja frisläppandet av kvarvarande Hizbollahfångar - totalt tre stycken - såsom överenskommits i den sista fångutväxlingen Hizbollah-Israel.
Faktum är att bortförandena gick bara alltför lätt: israeliska soldater nära gränsen bröt uppenbarligen mot alla rutiner, lämnade sina fordon inom synhåll för Hizbollahställningar, och det när de var utan kontakt med högre befäl och utom sikte för skyddseld.
Bortförandena var början på en rad tabbar från den israeliska krigsmak-tens (IDF:s) sida. I dem var befälhavare inblandade som agerade vid sidan om de normala gränsprocedurerna. Patrullens medlemmar gjorde de sista dagarna på sitt uppdrag i norr och hade sänkt garden. Det var heller inte så att Hizbollahsoldater dödade de åtta israelerna under kidnappningen av de två. De åtta dog när ett IDF-gränsbefäl, generad över sina egna överträdelser av gällande rutiner, beordrade pansarfordon att förfölja kidnapparna. De två pansarfordonen kom in i ett av Hizbollahs nät av anti-tankminor och förstördes. De åtta IDF-soldaterna dog under denna operation eller på grund av de stridshandlingar som följde omedelbart därpå.
Medan västmedier konsekvent felrapporterade händelserna vid den libanesisk-israeliska gränsen, bör noteras att den israeliska dagstidningen Haaretz i allt väsentligt bekräftade denna skildring: "En styrka med stridsvagnar och bepansrade trupptransportfordon sändes omedelbart in i Libanon för att ta upp förföljandet. Det var under detta eftersök som, kring kl. 11 på förmiddagen ... [en] Merkava-stridsvagn körde över en kraftfull bomb, med 200 till 300 kilogram sprängmedel, ungefär 70 meter norr om gränsstaketet. Stridsvagnen förstördes nästan fullständigt, och alla fyra i besättningen dödades omedelbart. Under de efterföljande timmarna utkämpade IDF-soldater en hård strid mot Hizbollah-skyttar ... Under loppet av slaget, kring kl. 15, dödades ytterligare en soldat och en blev lindrigt skadad."
Trots att de överraskades av det israeliska svaret sattes Hizbollahsoldaterna i södra Libanon i full beredskap inom några minuter efter kidnappningen, och arsenalbefälhavarna larmades av sina överordnade. Hizbollahs robusta och kraftfulla försvarsanläggningar var resultatet av sex års ihärdigt arbete som inleddes efter det israeliska tillbakadragandet från området 2000. Många av stridsledningsbunkrarna som Hizbollahs ingenjörer byggt var befästa, en del också försedda med luftkonditionering.
De föregående åren arsenalgrävande hade åtföljts av ett program av systematiskt vilseledande, där vissa bunkerbyggen skedde öppet och ofta inför ögonen på de israeliska obemannade spaningsflygplanen eller på libanesiska medborgare med nära band till israelerna. Men få undantag var dessa bunkrar skenmål. De verkliga bunkrarna byggdes på platser som hölls dolda från den libanesiska befolkningen. De mest betydelsefulla kommando- och vapenarsenalsbunkrarna grävdes djupt ner i Libanons bergsknallar - ända ner till 40 meters djup. Nära 600 separata vapen- och ammunitionsbunkrar var strategiskt utplacerade i området söder om Litanifloden.
Av säkerhetsskäl kände ingen enskild befälhavare till alla bunkrars placering och varje enskild Hizbollahmilisenhet hade tillträde till blott tre bunkrar - en primär ammunitionsbunker och två reservbunkrar i fall den primära bunkern skulle förstöras. Skilda primära och reservmobiliseringsplatser var också utpekade för varje enskild stridande enhet, vilka hade till uppgift att beväpna sig och slåss inom sitt specifika stridsområde. Säkerhetsprotokollen kring truppernas formering följdes mönstergillt. Ingen enskild Hizbollahmedlem hade kunskap om milisens hela bunkerstruktur.
Hizbollahs primära arsenaler och mobiliseringspunkter var måltavlan för det israeliska flygvapnets (IAF:s) angrepp under krigets första 72 timmar. De israeliska befälhavarna hade identifierat dessa bunkrar genom en kombination av olika underrättelsekällor - signalspaning på Hizbollahs kommunikationsnät, foton från spaningssatelliter som erhållits genom samarbete med USA:s militär, foton från IAF:s överflygningar över området och från obemannade spaningsplan (drones) och, allra viktigast, ett nätverk av betrodda mänskliga informatörer bosatta i södra Libanon. De hade rekryterats av israeliska underrättelseofficerare, inklusive ett stort antal med icke-libanesiskt medborgarskap vilka var registrerade gästarbetare i landet.
Den inledande 72 timmarnas angrepp på Hizbollahs mobiliseringspunkter och större bunkerkomplex misslyckades. Den 15 juli var IAF:s mål Hizbollahs ledarskap i Beirut. Det angreppet misslyckades också. Inte någon gång under kriget dödades någon av Hizbollahs ledande politiska företrädare, trots Israels ihärdiga påståenden att organisationens högsta ledning åsamkats förluster.
IAF:s flygoffensiv under de tre första dagarna förstörde "kanske bara 7 %" av Hizbollahsoldaternas totala militära resursbas. Detta enligt en USA-tjänsteman som följt kriget noga och som tillade, att enligt hans mening var de israeliska flygattackerna på Hizbollahs ledarskap "fullständigt meningslösa".
Uppgifterna att Hizbollahs högsta ledning hade tagit sin tillflykt till Irans ambassad i Beirut (orörd av Israels flygangrepp) stämmer inte, fast det är inte känt exakt var de sökt skydd. "Även jag vet inte var jag var", sa Hizbollahs ledare Nasrallah till en av sina medarbetare.
Trots det var inte den israeliska militärens planer på att förstöra Libanons infrastruktur en följd av IAF:s oförmåga att förstöra Hizbollahs militära kapacitet under krigets första dagar. Dessa planer krävde en tidig och utdragen bombkampanj mot Libanons större vägar och var ett tillägg till planerna att förstöra Hizbollahs militära och politiska tillgångar. Den israeliska regeringen gjorde ingen hemlighet av sina avsikter - att underminera Hizbollahs stöd hos kristna, sunnitiska och drusiska folkgrupper. Tanken att straffa Libanon för att det härbärgerat Hizbollah och på så vis vända folket mot milisen har funnit med i Israels planläggning ända sedan det israeliska tillbakadragandet från södra Libanon år 2000.
Samtidigt som talesmän för IDF inför offentligheten självsäkert rapporterade om framgångar i sin offensiv, bad dess befälhavare premiärminister Ehud Olmert mot slutet av den första veckan av bombkrig om tillstånd att få öka bombuppdragen mot potentiella Hizbollahförråd inom marginella målområden. Olmert biföll, väl medveten om att en sådan begäran från hans högre befäl var snudd på medgivande att deras initiala bedömningar av de skador som åsamkats Hizbollah var överdrivna.
Qana-incidenten var en följd av Olmerts medgivande att "töja på målportföljen". En USA-militärexpert som noga följde konflikten hade detta att säga om bombningarna av Qana: "Detta är egentligen inte så komplicerat. Efter den inledande kampanjens misslyckande, gick IAF:s planeringsofficerare ånyo igenom sina foldrar med mål för att se om de missat något. När de kommit fram till att de inte hade det, reste sig förmodligen någon upp, gick in i ett annat rum och återvände med en ny uppsättning foldrar och sa, Hej, vad säger ni om de här målfoldrarna? Och så gjorde dom det." Alltså, bombningen av mål "nära inpå" södra Libanons befolkningscentrum var resultatet av Israels misslyckande i kriget - inte framgång.
Denna "måltöjning" eskalerade genom hela konflikten. Frustrerade av sin oförmåga att identifiera och förstöra några betydande militära tillgångar hos Hizbollah, började IAF rikta in sig mot skolor, kommunalhus, och moskéer - utifrån tron att deras oförmåga att identifiera och bekämpa Hizbollahs bunkrar var ett utryck för Hizbollahs villighet att dölja sina viktigare resurser inne i civila centra.
IAF-officerare påstod också att Hizbollahs förmåga att fortsätta sina raketattacker mot Israel innebar att dess milis fick sina förråd löpande påfyllda. Qana är en knutpunkt, där fem huvudvägar strålar samman, och i hjärtat av Hizbollahs område. Blockaden av Qanas förbindelselinjer gav IAF möjligheten att bevisa att Hizbollah bara var kapabel att fortsätta sina operationer tack vare försörjning via denna knutpunkt. Sanningen är dock att IDF:s högsta ledning visste att en utökning av antalet mål i Libanon sannolikt skulle göra föga för att minska Hizbollahs kapacitet eftersom Hizbollah fortsatte sina attacker utan hopp om påfyllning på grund av att de litade på redan upplagrade vapen och raketer i gömmor väl skyddade från israeliska attacker. I kölvattnet på Qana, där 28 civila dödades, gick Israel med på tt 48 timmars eld upphör.
Eldupphöret gav de första bevisen på att Hizbollah framgångsrikt stått emot de israeliska luftangreppen och planerade ett ihållande och långvarigt försvar av södra Libanon. Hizbollahbefälen respekterade vapenvilan på order av sina politiska överordnade. Med ett eller två enstaka undantag avfyrades inga raketer mot Israel under vapenvilan. Under det att Hizbollahs kapacitet att verkligen "sluta ge eld" överlag ignorerades av israeliska och västliga underrättelseexperter, var deras förmåga att genomdriva disciplin hos sina befäl på fältet en oönskad chock för IDF:s högsta befäl. De drog slutsatsen att Hizbollahs kommunikationsförmåga hade överlevt den israeliska flygstormen, att Hizbollahs ledarskap höll kontakt med sina fältbefäl, och att dessa befäl förmådde upprätthålla ett robust kommunikationsnätverk trots Israels försök att skära av dem.
Enkelt uttryckt: Hizbollahs förmåga att hålla eldupphör innebar att Israels mål att skilja de stridande Hizbollahförbanden från sin kommandostruktur - vilket anses nödvändigt för en modern armé på ett teknologiskt sofistikerat slagfält - hade misslyckats. IDF:s högsta ledning kunde bara komma till en slutsats - deras förkrigstida information om Hizbollahs militära tillgångar var, i bästa fall, bedrövligt ofullständig eller, i värsta fall, fatalt felaktig.
Faktum är att Hizbollahs underrättelseofficerare under loppet av en tvåårsperiod byggt upp en betydande kontraspionageförmåga för signalspaning. Under hela kriget förmådde Hizbollahbefäl förutsäga när och var Israels soldater och bombplan skulle slå till. Dessutom hade Hizbollah identifierat nyckelpersoner i Israels spionnätverk i Libanon. En månad före bortförandet av IDF-gränspatrullen och den efterföljande attacken, hade libanesiska (och Hizbollah-) underrättelseofficerare brutit upp en israelisk spionring inne i landet, och arresterat 16 spioner, även om de inte fick tag på ledaren.
Till yttermera visso hade Hizbollah under samma period med framgång "omvänt" ett antal libanesiska civila kontakter som rapporterade till Israels underrättelsetjänst om större Hizbollahförråd i södra Libanon. I ett mindre antal fall av avgörande betydelse lyckades Hizbollahs underrättelsetjänst "mata in" falsk information till Israel om läget för sin milis mest betydelsefulla installationer - med resultatet att Israels målfoldrar pekade ut nyckelinstallationer som inte existerade i verkligheten.
Sist men inte minst skulle Hizbollahs förmåga att uppfånga och "tolka" Israels aktioner komma att få en avgörande betydelse för det kommande markkriget. Hizbollah underrättelseofficerare hade finslipat sin signalspaningskapacitet till en sådan grad att de kunde fånga upp kommunikationen mellan israeliska befäl i fält. Israel, som litade till en sofistikerad uppsättning av "frekvenshoppnings"-tekniker för att ge sina befäl möjlighet att kommunicera med varandra, underskattade Hizbollahs förmåga att bemästra motriktad signalteknologi. Detta skulle få en avgörande inverkan på Israels kalkyl att överraskningsmomentet ensamt skulle ge dess soldater segermarginalen.
Det står nu klart att Israels politiska etablissemang chockades av sina styrkors misslyckande att nå de primära militära målen med kriget, som att förstöra en betydande del av Hizbollahs vapenarsenaler och krossa dess stridsledningsförmåga.
Men Israels politiska etablissemang hade gjort nästan ingenting för att förbereda sig på det värsta: det första mötet i Israels säkerhetskabinett efter 12 juli-bortförandena varade endast tre timmar. Och fastän Olmert och hans säkerhetskabinett krävde en noggrann beskrivning av IDF:s plan för de tre första dagarnas krig, försmådde de att uttrycka klara politiska mål för vad som skulle hända efter konflikten, eller att skissera en politisk exitstrategi i fall offensiven skulle misslyckas.
Olmert och hans säkerhetskabinett bröt mot krigets första princip - de visade förakt för sin fiende. På många sätt var Olmert och hans kabinett fångar i den trosvissa föreställningen om effektiviteten i Israels avskräckande förmåga. I likhet med den israeliska allmänheten betraktade de varje ifrågasättande av IDF:s förmåga som helgerån.
Det israeliska underrättelsemisslyckandet under konflikten var katastrofalt. Det innebar att, sedan den israeliska flygkampanjens misslyckats att decimera Hizbollahs tillgångar under krigets första 72 timmar, var Israels chans att vinna en avgörande seger över Hizbollah mycket liten och och blev hela tiden mindre.
IDF:s befälhavare drog slutsatsen att om flygkampanjens misslyckades hade de bara ett val - att invadera Libanon med marktrupper i hopp om att förstöra Hizbollahs motståndsvilja.
Israels beslut att starta ett markkrig för att uppnå det som flygvapnet hade misslyckats med genomfördes tveksamt och på måfå. Fastän IDF hade genomfört kommandoattacker in i södra Libanon under konfliktens andra vecka, förblev Israels militära ledarskap i beråd över när och var - och även om - de skulle sätta in markstridskrafterna.
Till en del var denna beslutsvånda en funktion av flygvapnets anspråk på seger. IAF fortsatte att hävda att de skulle lyckas från luften - om de bara fick en dag till, och sedan en till. Denna beslutsvånda återspeglades i de västliga mediernas oklarhet över när en markkampanj skulle äga rum - eller om den inte redan hade ägt rum.
Högre israeliska befäl fortsatte att tala om för sina presskontakter att tidpunkten för markoffensiven var en väl bevarad hemlighet, när de i verkligheten inte visste själva. Denna tvekan var också resultatet av vad de små IDF-enheter erfarit som redan gått in över gränsen. Specialförband som opererade i södra Libanon rapporterade till sina befälhavare så tidigt som den 18 juli att Hizbollahenheter kämpade ihärdigt för att hålla sina positioner på den första åshöjden invid gränsen.
I detta läge fattade premiärminister Ehud Olmert ett politisk beslut: Han skulle sätta in IDF:s fulla styrka för att besegra Hizbollah samtidigt som hans närmaste medarbetare skulle signalera till omvärlden att Israel var villigt att acceptera en vapenvila och en internationell fredsstyrka. Olmert bestämde att Israel inte skulle visa sina kort - de skulle acceptera en FN-styrka, men bara som en sista utväg. Först skulle Israel säga att man kunde acceptera en styrka från NATO.
I linje med denna strategi inkallades Israels reservstyrkor den 21 juli. Det kom som en överraskning, eftersom det tidigare hade sagts att Israel skulle besegra Hizbollah från luften och, om det misslyckades, sätta in sina reguljära förband. Även nyckelpersoner bland reservofficerarna, vilka vanligen varslas i förväg om en omedelbart förestående mobilisering, togs på sängen. Den inledande mobiliseringen av reservisterna blev därför forcerad och kaotisk, med reservens "tross" av logistiskt understöd på plats 1-2 dygn efter att reservstyrkorna satts in.
Mobiliseringen den 21 juli var för Pentagons militära strateger en klar signal att Israels krig inte gick bra. Det förklarar också varför de israeliska reservtrupperna anlände till fronten utan nödvändig utrustning, utan en sammanhängande fälttågsplan och utan den nödvändiga ammunitionen för att uppehålla strid. Detta förblev för reservstyrkornas del ett problem genom hela konflikten.
Effekten uppfattades omedelbart av militära observatörer. "De israeliska trupperna verkar oförberedda, slafsiga och demoraliserade", noterade en före detta högre USA-officer. "Detta var inte det prisade IDF som vi såg i tidigare krig."
I linje med Olmerts politiska ploj blev IDF:s mål att totalt slå ut Hizbollah märkbart nedtonat. "Det går en rak linje mellan våra politiska och militära målsättningar" sa brigadgeneral Ido Nehustan i Israels generalstab dagen efter reservisternas mobilisering. "Målet är inte nödvändigtvis att slå ut varenda Hizbollahraket. Vad vi måste göra är att bryta sönder Hizbollahs militära logik. Jag vågar säga att detta fortfarande är mer än ett fåtal dagar bort."
Det var definitivt ett märkligt sätt att presentera en militär strategi - att bedriva ett krig för att "bryta sönder" en fiendes "militära logik". Nehustans uttalande hade en avkylande effekt på IDF:s befälhavare i fält, som undrade exakt vilka krigsmålen egentligen var. Men andra IDF-officerare var optimistiska - fastän IAF hade misslyckats att stoppa Hizbollahs raketattacker mot israeliska städer, så avfyrades färre raketer mot Israel under 19-21 juli än vid något annat tillfälle (ett litet fåtal den 19 juli, och så få som 40 den 20 juli och 50 den 21 juli).
Den 22 juli är också det första tillfället då USA reagerade militärt på konflikten. Sent på dagen den 21 juli mottog Vita huset en begäran från Olmert och IDF om en stor mängd precisionsstyrd ammunition - ytterligare ett talande tecken på att IAF hade misslyckats med att reducera Hizbollahs militära tillgångar i krigets inledningsskede.
Begäran bifölls snabbt och ammunitionen skickades till Israel med början på morgonen den 22 juli. Högre Pentagonofficerare var bestörta över dessa sändningar, eftersom det innebar att Israel gjort av med det mesta av sin ammunition under krigets första tio dagar - en enorm skjutinsats som antydde att Israel hade övergett det taktiska bombandet av Hizbollahmål och samlade sig för ett stormanlopp mot vad som återstod av Libanons infrastruktur. En strategi som inte hade fungerat under andra världskriget, när Förenta Staterna och Storbritannien förstörde Tysklands 66 större befolkningscentra utan någon märkbar påverkan på vare sig tyskarnas moral eller militära förmåga.
Medan den nya ammunitionen flögs mot Israel (via Prestwick i Skottland), höll USA:s underrättelseofficerare på med sina inledande utvärderingar av krigets inledningsskede. Bland dem fanns en som noterade att trots Israels intensiva luftoffensiv sände Al-Manar fortfarande i Beirut, fastän IAF hade lyckats tysta samtliga andra större nätverk. (Så förblev det under hela kriget - Al-Manar upphörde aldrig att sända.) Hur effektiv kan den israeliska luftkampanjen ha varit om den inte ens kunde slå ut en TV-stations sändningar?
Mobiliseringen av Israels reserver syftade till att understödja de styrkor som redan stred i södra Libanon, och att öka tyngden i markangreppet. Den 22 juli stred enheter ur Hizbollahs Nasr-brigad mot IDF gata för gata i Maroun al-Ras. Fastän IDF mot dagens slut hävdade att de tagit staden, så var det inte så. Striden hade varit blodig, men Hizbollahsoldaterna hade inte blivit utdrivna. Många av Nasrbrigadens soldater hade tillbringat otaliga dagar i väntan på det israeliska anfallet, och på grund av Hizbollahs förmåga att avlyssna IDF:s militära kommunikationer mötte de israeliska soldaterna väl förskansade enheter.
IDF-avdelningar försökte förgäves ta motståndarna från flanken, men mötte motattacker på stadens västsida. Speciella tremanna jägarpatruller från Nasrbrigaden förstörde flera israeliska pansarfordon under striden med hjälp av lätta handhållna antitankmissiler. "Vi visste att de skulle göra så här", sa Ilay Talmor, en utmattad israelisk andrelöjtnant. "Detta är deras territorium. Vi skulle göra samma sak om någon kom in i vårt land."
Medan IDF fortsatte att hävda att deras intåg skulle bli "begränsat i omfattning", trots inkallandet av tusentals reservtrupper, började IDF-bataljoner formera sig söder om gränsen. "Vi förbereder inte en invasion av Libanon", sa Avi Pazner, ett högt uppsatt talesman för Israels regering. IDF kallade sedan Maroun al-Raz sitt "första fotsteg" in i södra Libanon. "En kombination av flygvapen, artilleri och tryck från markstridskrafter kommer att tränga ut Hizbollah utan att det når den punkt då vi tvingas invadera och ockupera", sa Pazner.
Skillnaden mellan att "tränga ut" en styrka och att invadera och ockupera en stad hade därmed dragits upp, ännu en klar signal till USA:s militärexperter att IDF kunde tränga in i en stad men inte ockupera den. En USA-officer väl bevandrad i USA:s militärhistoria jämförde Israels inbrytning i södra Libanon med Robert E. Lees blodiga attack på Unionens positioner vid Gettysburg i Pennsylvania under amerikanska inbördeskriget. "Jo, jag kan ta mig dit, visst," sa Lees löjtnant under kriget, "det är att hålla sig kvar som är problemet".
Rapporter från Hizbollahbefälhavare efter kriget bekräftar nu att IDF-trupper aldrig vann full kontroll över gränsområdet, och Maroun al-Ras erövrades aldrig fullständigt. Inte heller kände Hizbollah någonsin ett behov av att kalla in reserver, såsom Israel hade gjort. "Hela kriget utkämpades av en Hizbollahbrigad på 3 000 man, inte mera", sa en militärexpert i regionen. "Nasrbrigaden utkämpade hela kriget. Hizbollah kände aldrig något behov att förstärka den."
Rapporter inifrån Libanon understryker denna punkt. Till sin stora förvåning fann Hizbollahs befälhavare att de israeliska trupperna hade dålig organisation och disciplin. Den enda israeliska enhet som höll måttet var Golanibrigaden, enligt libanesiska observatörer. IDF var "a motley assortment" (en brokig skara), rapporterade en funktionär med goda kunskaper i USA-slang. "Men det är vad som händer när du har ägnat fyra årtionden åt att skjuta gummikulor mot kvinnor och barn på Västbanken och Gaza."
IDF-befälhavare oroades också av sina truppers uppträdande, och noterade en påfallande brist på disciplin även bland de mest vältränade reguljära soldaterna. Reservisterna var än värre, och IDF-befälhavarna tvekade att sätta in dem i strid.
Den 25 juli var Olmerts strategi att backa från tidigare uttalade mål att krossa Hizbollah i full gång. Den israeliska försvarsministern Amir Perez var budbäraren, och han sa att det aktuella målet för Israel var att skapa en "säkerhetszon" i södra Libanon. Hans ord åtföljdes av ett hot: "Om det inte blir en multinationell styrka som tar kontrollen över gränsen, kommer vi att fortsätta att kontrollera den genom att ge eld mot var och en som kommer i närheten av den definierade säkerhetszonen, och de kommer att veta att de kan skadas." Borta var nu plötsligt kraven på Hizbollahs krossande, borta var också kravet på en NATO-styrka som enda acceptabla fredsbevarande styrka vid gränsen.
Senare den 25 juli, under USA:s utrikesminister Condoleezza Rices besök i Jerusalem, kämpade sig israeliska styrkor in i Bint Jbeil, som de kallade "Hizbollahs terrorhuvudstad". Kampen om Bint Jbeil pågick i nio dagar, men staden förblev i Hizbollahs händer till konfliktens slut. Då var den förstörd. Hizbollahsoldaterna förmådde överleva upprepade flyg- och artilleriangrepp genom att retirera till sina bunkrar under den värsta flyg- och artilleribeskjutningen. De kom bara fram när IDF-trupper i de efterföljande operationerna försökte ta över staden.
Hizbollahs taktik påminde om den som Nordvietnams armé följde i början av Vietnamkriget - när trupperna fick order att "rida ut bomberna" och sedan bekämpa amerikanerna i aktioner med små enheter. "Ni måste fatta dem i bältesspännet", beskrev en vietnamesisk befälhavare denna taktik.
Den 24 juli, som ännu ett tecken på sitt förestående nederlag i Libanon, satte Israel in de första av tusentals klusterbomber mot vad de kallade "Hizbollahkoncentrationer" i södra Libanon. Klusterbomber är ett effektivt men brutalt stridsmedel, och de nationer som använder dem, inklusive alla NATO-medlemmar (liksom Ryssland och Kina), har konsekvent vägrat att ingå en internationell överenskommelse för att förbjuda deras användning.
Den 26 juli medgav IDF-talesmän att de föregående 24 timmarnas strider om Bint Jbail var "den hårdaste dagen av strider i södra Libanon". Efter att ha misslyckats att erövra staden från Hizbollah under morgonen, beslöt IDF-befälhavarna att sätta in elitförbandet Golanibrigaden. Under två timmar på eftermiddagen dödades 9 soldater ur Golanibrigaden och 22 skadades. Sent på eftermiddagen satte IDF in ett annat elitförband, Fallskärmsbrigaden, i Maroun al-ras, där strider med element från Nasrbrigaden pågick för tredje dagen. Som en reaktion på dessa enheters oförmåga att inta dessa städer, gick den israeliska regeringen den 27 juli med på att mobilisera ytterligare tre reservdivisioner - totalt 15 000 soldater.
Den 28 juli blev det klart att IAF i hög grad misslyckats att stoppa Hizbollahs raketattacker. Denna dag satte Hizbollah in en ny raket, Kahaibar-1, vilken träffade Afula. Nu nådde också allvaret i Israels underrättelsemisslyckande till sist ut till den israeliska allmänheten. Denna dag läckte representanter för Mossad ut att enligt deras uppskattningar hade Hizbollahs militära kapacitet inte i nämnvärd grad skadats, och att organisationen hade förmåga att fortsätta konflikten i flera månader till. IDF sa emot, och hävdade att Hizbollah blivit allvarligt skadat. De första sprickorna i de israeliska underrättelsekretsarna började framträda.
USA-experter började också ifrågasätta Israels strategi och duglighet. Konservativa Brookings Institution publicerade en kommentar av Philip H Gordon med rådet: " Frågan är inte om Hizbollah är ansvarigt för krisen - det är de - eller om Israel har rätten att försvara sig - det har de - utan om denna specifika strategi [av utdraget flygkrig] kommer fungera. Det kommer den inte. Den kommer inte att göra Hizbollah maktlöst, eftersom det helt enkelt är omöjligt att eliminera tusentals små, mobila, dolda och lätt återförsörjda raketramper genom en flygkampanj."
Krigets kalla, hårda siffror pekar på felslutet bakom Israels flyg- och markkampanj. Hizbollah hade dolt uppemot 18 000 raketer i sina bombsäkrade arsenaler före konflikten. Hizbollahföreträdare räknade med att tiden från avfyrning till dess att IAF förmådde identifiera avfyrningsplatsen och sätta in stridsmedel för att ta ut de mobila raketramperna var 90 sekunder. Genom år av flitig träning hade Hizbollahs raketteam lärt sig att sätta upp, avfyra och säkert gömma sina mobila ramper på under 60 sekunder, med följd att IAF:s flygplan och helikoptrar (av vilka Israel har mycket färre än de skryter om) inte kunde stoppa Hizbollahs fortsatta raketeld mot Israel.
Hizbollah avfyrade runt 4 000 raketer mot Israel (en mera precis, men osäker siffra är 4180 raketer), vilket minskade deras lager till 14 000 raketer - tillräckligt för att fortsätta kriget i minst tre månader till.
Än viktigare är att Hizbollahs soldater visade sig vara hängivna och disciplinerade. Stödda på sina underrättelsekällor för att identifiera de israeliska infanteriframstötarna, visade de sig vara de bästa israeliska förbandens jämlikar. I vissa fall besegrades de israeliska enheterna på slagfältet och tvingades till brådstörtad reträtt eller fick förlita sig på flygunderstöd för att inte bli överflyglade. Även mot krigets slut, den 9 augusti, meddelade IDF att 15 av dess reservistsoldater hade dödats och 40 skadats i strider i byarna Marjayoun, Khiam och Kila - häpnadsväckande förlustsiffror för så marginella markbitar.
Hizbollahs kraftfulla försvar utkrävde också sin tribut på Israels pansar. När Israel till slut gick med på eldupphör och började sitt tillbakadragande från gränsområdet, lämnade de efter sig drygt 40 pansarfordon. Nästan alla förstördes av professionellt använda AT-3 "Sagger"-antitankmissiler - vilket är NATO:s namn för den rysktillverkade bil- eller personburna, trådstyrda, andra generationens 9M14 Malyutka - eller "Lilla bebisen".
Med sin räckvidd på tre kilometer visade sig Sagger vara enormt framgångsrik i att ta sig an Israels stridsvagnar. Något som måste ha gett israeliska pansarbefäl krupp, inte minst eftersom den Saggermissil som Hizbollah använde var en äldre version (från 1973), vars efterföljare är lättare att dölja, lättare att sätta upp och har en större stridsspets. Om IDF inte kunde försvara sitt pansar mot 1973 års "andra generations"-version, så måste IDF-befälhavare nu undra hur de rimligen ska kunna försvara sig mot en version som är mer modern, mera sofistikerad och mera dödlig.
Det kanske mest talande tecknet på Israels militära misslyckande är antalet döda och sårade. Israel påstår nu att de dödade kring 400-500 Hizbollahsoldater, medan de egna förlusterna var betydligt mindre. Men en noggrannare räkning visar att Israels och Hizbollahs förluster var nästan jämnstora. Det är omöjligt för shiiter (och därmed för Hizbollah) att inte ge en hedersam begravning för sina martyrer, så i detta fall gäller det bara att räkna begravningar. Mindre än 180 begravningar har hållits för Hizbollahsoldater - nästan samma som antalet dödade på den israeliska sidan. Denna siffra kan komma att revideras uppåt; våra senaste uppgifter från Libanon säger att siffran nu är uppe i 184.
Men med alla mått mätt - det må vara raketer, pansarfordon eller antalet dödade och skadade - måste Hizbollahs kamp mot Israel betraktas som en avgörande militär och politisk seger. Även om det vore annorlunda (vilket det alltså inte är) så har den samlade effekten av Hizbollahs krig med Israel under 34 dagar i juli och augusti skapat en politisk jordbävning i regionen.
Hizbollahs militära seger över Israel var avgörande, men det politiska nederlaget för USA - som utan besvärande frågor ställde sig på Israels sida under konflikten och vägrade att tvinga fram ett slut på den - var katastrofalt och har haft en långsiktig påverkan på USA:s prestige i regionen.
Hizbollahs seger har visat att Israel - och varje modern och teknologiskt sofistikerad militärstyrka från väst - kan besegras i öppen strid, om rätt militär taktik tillämpas uthålligt över en längre period. Hizbollah har skapat modellen för hur man besegrar en modern armé. Taktiken är enkel: rid ut den första vågen av Västs flygkampanj, sätt sedan in raketattacker mot fiendens militära och ekonomiska nyckeltillgångar, rid sedan ut en andra och mera avgörande flygkampanj, och håll ut i konflikten under en längre tid. Vid någon punkt tvingas fienden sätta in marktrupper för att åstadkomma det som dess flygvapen misslyckats med, såsom skedde i fallet Israels attack mot Hizbollah. Det är i denna sista, och kritiska fas, som en beslutsam, vältränad och välledd styrka kan åsamka en modern militärmaskin enorm skada och besegra den.
Hizbollahs seger har därtill visat folken i den muslimska världen att den strategi som tillämpas av västallierade arabiska och muslimska regeringar inte kan och inte kommer att fungera - en linje av anpassning till USA:s intressen i förhoppningen om väsentliga politiska belöningar (ett erkännande av palestiniernas rättigheter, rättvisa priser för Mellanösterns naturtillgångar, icke-inblandning i regionens politiska strukturer och fria, rättvisa och öppna val). Hizbollahs seger tillhandahåller en annan modell, att krossa USA:s hegemoni och ställning i regionen. Av de två senaste stora händelserna i Mellanöstern, invasionen i Irak och Hizbollahs seger över Israel, är den senare långt mer betydelsefull. Även grupper som annars är anti-Hizbollah, inklusive de som är sammankopplade med revolutionära sunni-motståndsrörelser vilka betraktar shiiter som avfällingar, har förödmjukats.
Hizbollahs seger i det nyss utkämpade kriget med Israel är mycket mera betydelsefull än många analytiker i Förenta Staterna och Europa inser. Den innebar vändpunkten för 1967 års flodvåg - ett förkrossande nederlag för Egypten, Syrien och Jordanien som förde med sig en jordbävning för regionens politik och förde till makten regimer inställda på att göra om sin utrikespolitik till en återspegling av USA:s och Israels makt. Den makten har nu solkats och pressats tillbaka, och ett nytt ledarskap växer fram i regionen.
Denna konfliktens fundamentala lärdom kanske går den högre sfären av Washingtons och Londons politiska pro-Israel-, pro-värden-, pro-vi-slåss-för-civilisationen-eliter förbi, men så är det inte på gatorna i Kairo, Amman, Ramallah, Bagdad, Damaskus eller Teheran. Så borde det inte vara inom Israels politiska ledarskap i Jerusalem. 1967 års arabiska arméer stred i sex dagar och besegrades. Hizbollahmilisen i Libanon stred i 34 dagar och vann. Vi såg detta med egna ögon när vi tittade in i Kairos och Ammans kaféer, där enkla butiksägare, lantbrukare och arbetare tittade på, smuttade på sitt te, och tyst räknade antalet för sig själva: "sju", "åtta", "nio" ... -
Alastair Crooke och Mark Perry leder tillsammans Conflicts Forum, en Londonbaserad grupp som söker skapa en öppning gentemot politisk islam. Crooke är före detta rådgivare till EU:s utrikespolitiska sändebud Javier Solana och arbetade i staben för Mitchellkommissionen som utredde bakgrunden till den andra intifadan. Perry är politisk konsult i Washington DC, har skrivit sex böcker om Mellanöstern och varit rådgivare åt Yasser Arafat. Artikeln är något förkortad.
