Läs denna artikel om Danmark. Byt ut partibeteckningen Venstre - det högerliberala regeringspartiet - mot De nya moderaterna. Byt ut Anders Fogh Rasmussen mot en annan statsminister, Fredrik Reinfeldt, eller kanske någon gång mot Jan Björklund. Då förstår du varifrån den svenska regeringen har sin strategi. Artikelförfattaren Dino Knudsen är redaktör för Clartés danska systertidskrift Det Nye Clarté.
Det tjugonde århundradets stora kom-promiss var att socialisterna gav upp socialismen, medan borgarna svalde välfärdsstaten." Så sammanfattar ekonomiprofessorn Jrgen Paldam klasskompromissen mellan arbete och kapital. "De borgerliga fick frihandel och ett mycket konsekvent skydd av den privata äganderätten, vänsterflygeln fick välfärdsstaten." De borgerliga kretsarna som hade avskytt varje socialt initiativ i statlig regi, omfamnade välfärdsstaten under efterkrigstiden, medan de socialdemokrater som börjat med att förklara kapitalisterna krig till sist älskade det privata näringslivet.
I dag får vi dagligen veta i medierna att Venstre* är Danmarks största arbetarparti, och statsminister Anders Fogh Rasmussen har genomfört en politisk kursändring in mot den politiska mitten varifrån han regerar i överensstämmelse med folkflertalets önskemål. Är välfärdsstaten härmed säkrad, eller har tvärtom framgången fört med sig att uppgörelsen med välfärdsstaten sker i dess eget namn? Har Fogh bara har bytt retorik?
I efterkrigstidens Danmark ställde folket långtgående sociala krav som de borgerliga kretsarna, som försvagats under kriget, inte kunde gå förbi. Socialdemokraterna var pressade av den revolutionära delen av arbetarrörelsen. Det var tid för kompromisser.
Fenomenet var inte reducerat till lilla Danmark. I hela Västeuropa var borgerligheten oroad. Räddningen kom från väst: med Marshallplanen, det största hjälpprogram världen dittills skådat, grep amerikanarna in direkt i Västeuropas utveckling. Det var acceptabelt att ha arbetarrörelsen vid regeringsmakten i Västeuropa så länge kommunisterna hölls utanför och bekämpades.
I takt med att det kommunistiska hotet försvagades satte borgerliga kretsar frågetecken för välfärdsstaten. Mogens Glistrup bröt tystnaden då han förklarade krig mot skattesamhället. År 1982 övertog den konservative Poul Schlter ledningen av landet, inspirerad av Ronald Reagans USA och Margaret Thatchers Storbritannien. Man önskade genomföra stora reformer, men det skulle visa sig mer komplicerat.
De borgerliga vässade också pennan. År 1993, just då "realsocialismen" brutit samman, skrev Anders Fogh Rasmussen sin beryktade bok, Fra socialstat til minimalstat. En liberal strategi. Foghs uppgörelse med socialstaten grundades på två antaganden: 1) att den i grunden var orättfärdig (eftersom den inte tog hänsyn till individens frihet och påtvingade denne orättmätiga skatter); 2) att den inte höll vad den lovade (trygghet, välstånd m.m.). Den minimalstat han skisserade i sin bok skulle däremot vara etiskt välgrundad och få en större samhällelig rikedom till stånd, påstod han.
Men den första punkten var avgörande för Fogh. Hans bok skilde sig från många andra borgerliga kritikers om välfärdsstaten genom att den till synes inte var konjunkturbestämd eller baserad på ekonomiska argument. Uppgörelsen fördes fram som ett principiellt och absolut avvisande av det etiska grundlaget för denna stat. Inspirerad av radikala liberala filosofer som Ayn Rand och libertanianen Robert Nozick, gick Fogh i krig med "snyltarstaten".
Icke desto mindre gav Fogh redan i sin bok ett erkännande till socialstaten, ett faktum som ofta förbises i den offentliga debatten. Fogh menade att staten också måste ta sig an föräldralösa barn, kroniskt sjuka och personer som invalidiserats. Dessutom skulle staten sörja för att alla individer hade lika startmöjligheter genom att finansiera gratis utbildning till alla. Alltså måste mer skatter krävas in och mer medel fördelas än vad som behövdes för statlig administration och väpnade styrkor.
Att Foghs regerande från och med 2001 inte har följt dessa linjer är uppenbart för var och en. Eftergifterna till socialstaten är betydligt mer omfattande. Men är de bara uttryck för att Fogh har blivit tvungen att acceptera vissa medgivanden? Är det en uppehållande taktik?
Frånvaron av en teoretisk grund för Foghs nya linje kan tolkas både i den ena och andra riktningen. Å ena sidan kan det förstås som att Fogh helt har upphört att argumentera för och att genomföra sitt minimalstatsprojekt. Å andra sidan kan det betraktas som ett uttryck för att Fogh inte har bytt ståndpunkt utan bara känner sig tvungen till de nuvarande eftergifterna.
Det är emellertid nödvändigt att höja blicken en smula från den politiska ankdammen i Danmark om man ska värdera Foghs vändning. Visst förlorade Venstre folketingsvalet 1998, men på samma sätt som impulserna till Foghs litterära manifest kom från utlandet, kom också de modererande tendenserna till honom från samma håll mot slutet av årtiondet. Den till synes segrande nyliberalismen hade sedan murens fall blivit tämligen sliten.
Runt omkring i världen bröt hela stater samman under de nyliberala strukturprogram som IMF och Världsbanken dikterade. Det var fallet i Somalia. Men tydligast spår satte kanske den ekonomiska krisen mot slutet av 90-talet i Sydostasien, den som senare spred sig till Ryssland, Brasilien och Argentina. Den avreglerade kapitalismen verkade inte lova vare sig rikedom eller stabilitet.
Men det vore förhastat att dra slutsatsen att sådana händelser och tendenser skulle ha fått Fogh att alldeles lägga liberalismen på hyllan. Sedan han blev statsminister 2003 kallade han till kulturkamp. Den hade han föregripit redan i sin minimalstatsbok som ett nödvändigt medel i kampen mot välfärdsstaten. "Socialstatens ideologer var klara över att om de skulle segra slutgiltigt måste de också vinna kulturkampen." "Att förvandla socialstaten till en minimalstat kräver lagstiftning och förändrad administration. Men det räcker inte med det. Uppgiften går mycket djupare. Det är nödvändigt att väcka det slöa slavsinnet. Och den kampen ska vi inte föra med ekonomiska argument. Vi ska däremot starta och vinna en kulturkamp som återinsätter människan i hennes förlorade värdighet", skrev Fogh den gången och tillade: "Att förvandla Danmark från socialstat till minimalstat låter sig inte göras från en dag till annan. Det är en process, en lång och seg process. Både därför att uppgiften är stor och därför att vi bör ta hänsyn till att medborgarnas själ ska kunna följa med. "
I det ljuset har den kulturkamp som Fogh-regeringen bedrivit i Danmark på senare år varit mer framgångsrik än det kan se ut vid första anblicken, och det är också grunden till att kulturministern Brian Mikkelsen har förklarat att den är vunnen: "Det var viktigt att slå ett slag mot den åsiktshegemoni som existerade. Det att några åsikter var bättre än andra. Att man var en bättre människa när man hade bestämda vänsterorienterade åsikter, till exempel att vi skulle ha en stor offentlig sektor. Det åsiktsmonopolet har brutits."
I jämförelse med vad Fogh talade om i sin minimalstatsbok är det mycket beskedligt vad regeringen uppnått. Men med en kommunreform, skattestopp och inriktning på större tillväxt i den privata än i den offentliga sektorn har den danska regeringen tagit några omisskännliga steg i riktning mot ett mer liberalt samhälle.
Om Fogh inte blivit socialdemokrat, så liknar han i alla fall en sådan när det gäller strategin. Socialdemokratins politiska succé under det sista århundradet berodde på en droppvis reformpolitik där revolutionen avlöstes av en pragmatisk, praktisk och teknisk syn på utmaningarna. Social ingenjörskonst kom det att kallas. Det är denna attityd och strategi som man lärt sig i Venstres ledning, bara med motsatta förtecken: "Det vi har gjort är att genomföra liberal politik med små steg", förklarar Venstrestrategen och sysselsättningsministern Claus Hjort Fredriksen. "Kärnan i vårt projekt är att komma ut ur den fälla vi trillat i så många gånger: att vi under en treårig valperiod ska revolutionera hela det danska samhället trots att det tagit socialdemokraterna 50 år att bygga upp det. Det sluter inte det danska folket upp bakom, och det har vi förlorat ofattbart många val på", fortsätter Hjort och konkluderar: "Det som räknas i politiken är det dagliga slitet för brödfödan. De små stegens politik. Vi har ett mål, ett liberalt samhälle, och vi har angivit en arbetsmetod: att man låter besluten mogna."
Foghs liberala och asociala ingenjörskonst betyder varken att vi är på väg till Foghs ursprungligen formulerade minimalstat eller att alla välfärdsförmåner är på väg att försvinna. För som Claus Hjort Fredriksen också framhåller så har man i Venstretoppen faktiskt justerat forna tiders strategi: "Justeringen av den liberala kursen består i att vi numera faktiskt erkänner de centrala välfärdsförmånerna." Orsaken är att Fogh, Hjort och inrikesminister Lars Lkke Rasmussen har insett att välfärdsstaten har skapat ett konkurrensdugligt samhälle med stor social sammanhållning, som de uttrycker det.
De små stegen tas på många områden. Arbetsmarknadspolitiken är ett av de synligaste, men en ofta bortglömd del av det liberala projektet. Också här har man bearbetat befolkningens attityder, och med hjälp av svängningarna i konjunktur och sysselsättning varit i stånd att förändra själva föreställningen om arbetslöshet: När den tidigare i hög grad sågs som en samhällelig angelägenhet betraktas den i dag som ett personligt problem. Det är Foghs nya arbetsetik: individen ska ta på sig ansvaret.
Med kommunreformen lyckades regeringen vrida arbetsförmedlingen ur händerna på arbetsmarknadens parter så att det nu är kommunerna som ska aktivera de arbetslösa. Samtidigt har regeringen med med kontanthjälpstak och andra åtgärder för särskilda grupper infört en praxis där negativ särbehandling stillatigande accepteras. Genom att pressa de arbetslösa, bidra till ökad social ojämlikhet och försvaga arbetsmarknadens partner har Fogh-regeringen tagit många små steg som till sist blir ett stort kliv.
Men det har också genomförts mer uppenbara, stora reformer. Bortsett från den redan nämnda kommunreformen fick statsministern förra året via den så kallade Välfärdskommissionen marken plöjd för en justering av pensions- och efterlönsåldern till respektive 62 och 67 år. Fogh har också tillsatt ett globaliseringsråd, som han leder. Det ska dra upp riktlinjerna för flera reformer. Sist men inte minst väntar en storstilad kvalitetsreform som inte bara ska vinna nästa folketingsval för regeringen men också är deras bud på ett framtida trimmat välfärdssamhälle.
Nu i sommar ska man lägga fram de precisa planerna för reformen, men redan på sitt partis landsmöte i november uppenbarade Fogh ett av de väsentligaste elementen i reformen då han band den samman direkt med lean production.
Trimmad produktion, som begreppet översätts till på danska, är en effektiviseringsmodell som utvecklades av Toyotakoncernen i 1950-talets Japan. Den har de sista årtiondena haft ett segertåg i bil- och tillverkningsindustrin världen över, för att nu också introduceras i offentlig sektor och servicesektorn. Den är regeringens mirakelkur.
Produktionsformerna ska införas i den offentliga sektorn och på sjukhusen, vilket inte minst inrikesminister Lars Lkke Rasmussen förespråkar. Enligt Mikkel Eriksen, chefskonsult i firman Valcon, handlar det om att införa en helt ny kultur där personalen "fortlöpande förbättrar sig", säger han. "Och om man vet att det varje år kommer att bli mindre pengar, medan uppgifterna ökar, är det ju goda skäl att införa en ny kultur som gör det möjligt att ändå infria förväntningarna." Det är smaskens för politiker som i tysthet har förklarat kamp mot den offentliga sektorn.
Henrik Hjortsdal, direktör vid Statens Center for Kompetence- och Kvalitetsudvikling förklarar hur man kan trimma vårdhemsdriften: Man måste "titta på alla sina arbetsprocesser för att se om de bidrar till att uppnå produkten", dvs. nöjda vårdhemskunder. "I en klassisk rationaliseringsprocess skulle man till exempel titta på kaffepausen och betrakta den som spilltid. Det kan den också vara om den används till att gnälla på ledningen, de gamla, anhöriga och kommunens anslag. Används kaffepausen däremot till att utväxla erfarenheter, idéer och planer kan den vara ett bidrag till en bättre slutprodukt", konkluderar han. Läser man mellan raderna framstår lean production som allt annat än en vetenskaplig, rationell och teknisk effektiviseringsmetod som står över motsättningen mellan arbete och kapital. När medarbetarna förfäktar sina intressen och uttalar sitt missnöje sakernas tillstånd är det spilltid. Kan arbetsgivarna däremot använda pausen till att vinna arbetarnas själ och konvertera återhämtning till direkta produktionsförberedelser är pausen av godo.
Men folk hänger inte med på de liberala justeringarna. De önskar naturligtvis en effektiv men inte en trimmad offentlig sektor. De vill ha bra och ordentliga daghem, vårdhem och sjukhus. Men välfärdsstatens servicearbetare vill inte att deras kaffepauser ska användas till att främja profit och produktivitet. De vill återhämta sig, stressa av och ge den omsorg som förväntas av dem.
Allt detta framgår av höstens och vårens omfattande välfärdsprotester och strejker i Danmark. Och varningar till Fogh-regeringen kommer också från utlandet, som då det franska och det nederländska folket sade nej till en nyliberal EU-författning 2005. Likväl är folkets motstånd här hemma den viktigaste orsaken till Fogh-regeringens återhållsamhet och eftergifter till socialstaten.
Vänstern kan begå två fel i den nuvaran-de situationen, till synes varandras motsatser. Å ena sidan går man vilse om man förklarar att Fogh bara ändrat retorik. Konsekvensen av ett sådant fel är bristande trovärdighet i folkets ögon. Fogh har faktiskt ändrat något mer substantiellt: han har ändrat strategin, det stegvisa framåtskridandet, och justerat målet, den trimmade välfärdsstaten. Dessa ändringar beror till en del på folkliga protester och de beskrivna nationella och internationella tendenserna, men de föregrips också i minimalstatsboken.
Å andra sidan går vänsterflygeln lika vilse om den går in i en illusorisk ny klasskompromiss med de borgerliga, anförda av Fogh. Förutsättningarna för en sådan kompromiss, först och främst en starkare massrörelse på hemmaplan, föreligger inte.
Konsekvensen av ett sådant fel skulle vara att vänstern blir en av skruvarna i Foghs asociala reformpolitik, och att vi förväxlar de små köttbitar som Fogh kastar till oss med att vi har satt stopp för Foghs projekt, medan massrörelsen står avväpnad eftersom man från både fackligt och politiskt håll har anslutit sig till hans politik.
Det betyder naturligtvis inte att massrörelsen inte ska framställa konkreta krav och försöka få dem uppfyllda, men om detta inte förbinds med målet att bygga upp en mer radikal, slagkraftig, bestående och organiserad massrörelse, som ställer sina krav i relation till målet att få iväg Fogh och bana väg för en helt ny och annorlunda politik, så kommer de borgerliga kretsarna här i landet inte känna sig förbundna att hålla några löften på längre sikt. Detta oavsett parlamentarisk och facklig kohandel.
Det är befriande att höstens och vårens massrörelse växt fram underifrån som en verkligt folklig reaktion mot Foghs stegvisa avveckling av den välfärdsstat som vi känner, men om rörelsen ska utvecklas i framtiden måste den också mogna politiskt. Om vänsterflygeln förstår att gripa tillfället, måste den nu formulera ett verkligt alternativ till Foghs liberal politik, inte bara ansluta sig till en tänkbar socialdemokratiskt ledd regering med ungefär samma linje. Vi måste ta täten i kulturkampen och sätta oss i spetsen för en massrörelse som inte utvecklas för ett simpelt regeringsbyte. Bara på det viset kan vi peka fram mot ett samhälle som på längre sikt överskrider välfärdsstatens snäva ramar och verkligen svarar mot begreppet socialstat.
Artikeln publicerades ursprungligen i Det Ny Clarté, maj 2007. Den är förkortad; en fullständig version kan läsas på http://www.dinok.dk .
Venstre bildades redan 1870 med bas bland demokratiskt sinnade bondegrupper i opposition mot ämbetsmän och konservativa. Venstre hade sin klassbas hos Danmarks självägande, exportinriktade bönder fram till 1980-talet, då det omskapades i nyliberal riktning. Jämför Maud Olofssons omdanade centerparti! I Danmark finns också det socialliberala partiet Radikale venstre, en utbrytning 1905 med stöd av småbönder, tjänstemän och intellektuella. Det har vissa likheter med Westerbergs folkparti kring 1990.
