Visst var vi barn av vår vänstertid, men det är ingen samstämmig kör som träder fram i de många intervjuerna i Kilanders bok. Den svenska FNL-rörelsen var en enhetsfront, byggd underifrån av aktivistarbete. Alla konspirationsteorier kommer på skam i boken Vietnam var nära, skriver Ulf Karlström.
Individen framför kollektivet hävdar borgarklassens talesmän. Nej, säger erfarenheten, sedd ur arbetarklassens, och andra kämpande kollektivs perspektiv. Det finns ingen individuell frihet utanför ett starkt kollektivt agerande. Jag gör den reflektionen när jag läser Åke Kilanders nyutkomna bok Vietnam var nära (Leopard förlag). Den handlar om min och många, många andras politiska aktivism för 40 år sedan. Tillsammans formade vi praxis och den organisation som blev De Förenade FNL-grupperna, eller DFFG.
Boken bygger på en omfattande läs-ning av rörelsens källmaterial samt - och ännu viktigare - intervjuer med ett 40-tal personer, huvuddelen av dem så kallade aktivister. Kilander redovisar också mycket hårddata, t.ex. antal lokalgrupper, insamlingsresultat m.m. Vietamrörelsen var alla deltagare, inklusive dem i demonstrationer, köpare av Vietnambulletinen och bidragsgivare till Vietnaminsamlingen pg 400 499. Denna stora rörelse organiserades av aktivisterna i DFFG. Besluten fattades inte primärt på formella årsmöten i lokalgrupperna, utan mycket genom praktiskt deltagande och det kollektiva formandet av praxis. Ett kapitel heter följdriktigt "det tålmodiga arbetet". Låt oss kalla detta deltagande demokrati, till skillnad från en procedurdemokrati. Häri ligger ett viktigt element för att kunna förstå Vietnamrörelsen i Sverige.
Kilander har gjort ett mycket bra jobb genom att i så hög grad låta "rörelsen" få berätta sin egen historia. Det är ingen samstämmig kör som framträder från de många intervjuerna, men boken lyckas på ett utmärkt sätt fånga rörelsens utveckling och dess konturer. Framställningen är huvudsakligen deskriptiv, men kortare analyserande avsnitt och värderingar finns insprängda i texten. Den huvudsakliga värderingen sker i bokens sista, korta kapitel.
Om Vietnamrörelsen har det skrivits en hel del, och Kilander förtecknar ett urval. Emellertid är antalet böcker än så länge blygsamt, och mycket mer har skrivits om "tidsandan" på 1960-talet, t ex Kjell Östberg (2002), 1968 när allting var i rörelse. En av de få som behandlat DFFG ingående är Kim Salomon, professor i historia i Lund. Han gav 1996 ut Rebeller i takt med tiden. Salomon erkänner ärligt att han endast fanns i den politiska marginalen i Lund, och aldrig i DFFG. Emellertid redovisar han mycket material, inklusive internmaterial, och ger av och till reverenser till DFFG. Det var därför knappast förvånande att han snabbt recenserade Kilanders bok (SvD 22/5). Problemet med Salomon (och hans bok) är det högerextrema ideologiserandet, vilket han delar med två andra historieprofessor i Lund, nämligen Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson. De är knappast att betrakta som forskare, utan snarare ideologiproducenter. Det övergripande temat är extrem anti-kommunism, eller i vid mening, anti-vänster, och all historieskrivning tolkas utifrån detta raster. Så även om Salomon beskriver DFFG:s aktivitet är uppdraget att påvisa rörelsens "Janusansikte". Ett ansikte visade DFFG utåt, och ett annat inåt. Salomon skriver: "Tanken bakom enhetsfrontslinjen var att gå försiktigt fram och inte avskräcka potentiella medlemmar med kommunistiska slagord. Det politiska slutmålet skulle döljas." Och vidare: "FNL-rörelsens program och aktiviteter genomsyrades av marxismen-leninismen."
Salomon blir så ivrig i sin anti-kommunism/vänster att han glömmer bort sig, och då syns hans stolligheter tydligt. Om DFFG:s program genomsyrades av marxismen-leninismen, hur kunde då slutmålet döljas? Och enhetsfronten, dvs. att kraftsamla kring ett begränsat program, blir fel och framförallt något skumt. Den politiska metoden att inte arbeta med världens alla frågor, utan koncentrera sig, som då på Vietnamkriget, blir ett uttryck för kommunisternas konspiration. Kilanders bok är därför en välgörande antipod, och boken redovisar på ett mycket levande sätt viktiga diskussioner och hårda politiska strider om enhetsfrontens taktik och strategi.
Salomon fångar med boktiteln hur rörelser kan vara bärare av tidsbestämda värderingar. Trots denna insikt måste ändå Salomon förvrida verkligheten och sila den genom sitt eget politiska raster. Därvid tror han sig kunna avlocka FNL-rörelsen dess dolda, verkliga budskap. DFFG:s samtid var mycket vänster. Därför blir tiden så främmande för en anti-kommunist som Salomon. Tidstypiska värderingar måste förklaras med konspirationer och dolda agendor. Kilanders bok, däremot, fångar genom sina intervjuer upp denna diffusa, men allmänna vänsterströmning. Och naturligtvis reflekterade även enhetsfronten DFFG denna tidsanda. Lyssnar man t.ex. på de skivor DFFG släppte går de långt utanför enhetsfrontens mer begränsade syn. Konspiration och dold agenda - sådant trams. Vi var naturligtvis i hög grad barn av vår "vänstertid". Dock förmådde DFFG värja sig, ibland under hårda strider, mot att göra DFFG socialistiskt. Mycket radikal, ja, men inte socialistisk.
Salomon skriver att "imperialismen utgjorde ett centralt begrepp i den marxist-leninistiska ideologin och genomsyrade FNL-rörelsens verksamhet". Här avslöjar sig den ideologiserande professorn igen. Han vet ju svaret, och behöver inte undersöka fakta. När jag och några till 1968-69 utarbetar DFFG:s studiematerial, så var Monthly Review-redaktören Harry Magdoff vår huvudsakliga inspirationskälla för imperialismanalysen. Att tillskriva Monthly Review någon marxism-leninism är inte bara okunnigt, det är rent av stolligt. Men så är också den förblindade Salomon i långa stycken stollig, tyvärr på betald arbetstid, och med skattemedel.
"Vi som var med" - och alla yngre - har anledning att tacka Åke Kilandet och förlaget Leopard för boken Vietnam var nära. Det finns mycket att lära sig, och det är dessutom en glädje att bläddra i det rika illustrationsmaterialet. Och visst förmår det fånga tidsandans krumbukter.
