Love Antell heter en ny bildmedarbetare i Clarté. Han medverkar för första gången i det här numret. Karin Hedbrant har ställt frågor om bild och politik.
Det började med att vi fick ett mejl till redaktionen med inbjudan till vernissage på Konstfacks vårutställning: "Ert nummer med tema Individen har på sätt och vis bidragit till ett bildspel jag har gjort om Robinson Crusoe."
Det ville vi förstås gärna se. Ute på Telefonplans höglager hade Love spänt upp ett tält med segelduk där animerade silhuettbilder projicerats i den nedsläckta före detta industrihallen. En ensam mansfigur framhärdade i det obevekligt hårda samhälleliga vinddraget. Symbolisk rekvisita fladdrade omkring. Och väckte nyfikenhet på mannen bakom verket.
Love Antell har just avslutat en femårig utbildning på Konstfack, en s.k. ma-gisterexamen i grafisk design och illustration. Trots avslutningsfest och ett antal spelningar i det egna bandet Florence Valentin tog han sig tid för en pratstund.
Hur hittade du Clarté?
- Det var via en vän, sen hittade jag hemsidan och beställde ett provnummer. Jag tycker framförallt att Clarté ger mycket när det gäller idédebatt på djupet. Jag jobbar själv med den socialdemokratiska studenttidningen Libertas, men ser Clarté som ett värdefullt teoretiskt komplement. Jag står kanske politiskt närmast socialdemokratin men vill helst tänka fritt.
Vad tänker du om bild och politik?
- För mej är teckningen som medium ett ställningstagande i sig. Det ser jag som ett underifrånperspektiv som jag vill värna. Stilmässigt ligger jag nära Palle Nielsen, Lars Hillersberg och Joakim Pirinen, som förresten var opponent när jag presenterade mitt examensarbete. Min lärare Andreas Berg har också betytt mycket.
- Jag ser illustration som något viktigt, men inte nödvändigtvis som ett yrke. Oftast möter man uppdragsgivare som bara önskar något slags dekoration eller utfyllnad. Jag vill bidra med mina bilder i sammanhang där innehållet är det primära, och inte vad jag får betalt. Det är förstås mer tacksamt att publicera sig i partipolitiskt obundna sammanhang. Bilderna ska kunna stå för sig själva och ge egna infallsvinklar på politiska frågor. Jag tycker inte om det sentimentala och slentrianmässiga förhållandet till bilder man ibland kan se i vänsterpressen. Bildfolk borde mer gå in för att utveckla krockar eller möten med ett intellektuellt innehåll. Numera är det trend med illustratörer på gallerierna men jag tycker att samtidskonstens scener inte fungerar särskilt bra som mötesplatser för den politiska bilden. Men det görs en del bra även där, t.ex. Natalie Djurbergs animationer.
- Jag får också mycket impulser av äldre ibland bortglömda tecknare. För en tid sen var jag i kontakt med Gunilla Palmstierna-Weiss som på allvar verkade vilja sätta samman en utställning med i dag bortglömda berömdheter som Mark Sylwan, Birger Lundquist, Ann Margret Dahlquist, Gösta Kriland med flera.
Så har du musiken också?
- Det är ett helt annat uttryck. Ibland är det väldigt svårt att ställa om sig. Vi har ett band som heter Florence Valentin som spelar lite punkinspirerad rock och har hållit på några år. Vi har precis fått ut vår skiva Pokerkväll i Vårby Gård.
