Povel Ramel var inte alldeles oviktig i den folkliga offensiven för ett mer demokratiskt samhälle på 40- och 50-talen. Han deltar i ett språkligt uppror, förklarar Olle Josephson.
Genombrottslåten är Johanssons boogie woogie vals 1944. Året därpå kommer Pippi Långstrump, TT tar bort plurala verbformer (de voro) i sina telegram - en liten men viktig språkmodernisering -, och för första gången sedan 1932 trycks fler modernistiska än traditionella dikter i BLM, den tidens stora litteraturtidskrift.
Povel Ramel tillhör alltså vägröjarna för en svenska vi ännu i dag kan uppfatta som modern. Hans metod är språksabotaget. I likhet med Pippi och de lyriska modernisterna saboterar han invanda föreställningar om hur språk ska användas.
I en bok från 1994, Till de folkhemske, har litteraturvetaren Per Rydén analyserat tekniken. De första takterna i en visa kan ha en text som verkar välbekant och helt enligt genremönstret. Men med några små förskjutningar i ordvalet tar det absurda successivt över. "Barnvisan" Lingonben från 1957:
Bluff och Spark och Tork och Kvark
voro sex små dvärgar
En var ful och en var glad
och en var dum i huvet.
Ännu på 50-talet kunde barn sjunga visor - med pluralböjda verb! - om små troll och dvärgar. Men man räknade inte upp fyra namn och sade att de var sex. Det är första sabotaget. Och aldrig i en städad barnvisa var någon "dum i huvet". Galenskaperna accelererar sedan till sista strofens fullkomliga nonsens:
Kungen är full av stock och sten
Skogen är full av lingonben
Per är full av tomtar
Hur ska Lillan orka?
Den pigga ornitologen i Småfoglarne från 1951 låter ännu i andra strofen som den tidens naturpratare i radio: "naturen är rik/Från varje litet skrymsle skvätter ljuvlig musik." Men i tredje strofen börjar det bli lite underligt:
Se, där borta mot skyn syns ett påfågel-sträck!
Hör hur orrherren pickar på mitt föns-terbleck!
Och i sjätte strofen härskar vansinnet och den konkreta poesin:
Hör på uppskärrans "plyt plyt" och hålltrutens "bläääääh",
Steraingjusens "fnipp fnipp" och oärlans "ksssäääh"!
Tekniken är densamma när Povel lustmördar Evert Taubes välgjorda, reaktionära och förljugna sjömansvior med Balladen om Eugen Cork 1954:
Men Sinkabel en gammal irländsk skorv
Vi låg i Veracruz och lasta korv
Brevid oss låg en bark från Shanghai och lossa sås
Och därintill en skrutter som var byggd i Mönsterås.
De exotiska ortnamnen och fartygsbenämningarna följer hjälpligt invanda schabloner i nästan tre rader - även om det är lite oroväckande att "lasta korv". Men att "lossa sås" är definitivt inte tillåtet i sjömansvisan - här kommer hela genren i gungning - och skrutter är ett nonsensord; det låter rätt men är fel... Och sen blir det bara värre och värre visan igenom.
Ibland är likheten med det välkända bara rent fonetisk; något innehåll finns egentligen inte. En i dagarna aktuell sång för ett högtidligt tillfälle:
Sjung om fru Svenssons lyckliga karl,
Låt honom plöja i ungdomens fåror.
Fem gamla hjärtan i sprit har jag
Å en ljus elefant i ett snår. (1948)
I dag kan Povel Ramel tidiga visor framstå som oskyldigt ordlekande. Det var den också till stor del. Men för sextio år sedan var det svenska språksamhället inrutat och hierarkiskt. Barn skulle vara tysta i vuxnas sällskap, vid behov näpna och duktiga. I radion talade lärda herrar om natur och kultur. Sånger utfördes unisont med stort allvar vid viktiga ceremonier.
Så kommer en jazzpianist och gör ett anarkistiskt språkuppror: ord kan vändas i alla tänkbara riktningar. Vilken befrielse: man kan svara överheten som Pippi och vrida språket som Povel Ramel!
Befrielsen har visserligen medelklassprägel. Medan arbetarklassungdomen slöt upp bakom Elvis i sitt musikaliska uppror, stödde sig läroverksungdomen på jazz och Povel Ramel. Povel skojar med rocken i Rock-Fnykis 1958, men det är faktiskt mer en drift med en populärkultur som bygger på utnötta allmogeschabloner la Snoddas. Och i sin milda samtidskritik slår Povel Ramel ytterst sällan nedåt, men gärna snett uppåt, mot uppstyltade auktoriteter, pompösa fasoner och tomma ord. Han plöjer marken för Hasse och Tage, som på 60-talet kan förena både en skarpare samhällskritik och en - ännu -bredare folklig förankring. Då reduceras också Povel Ramels roll som antiauktoritär samhällssabotör. Det blir än mer fråga om musikalisk och verbal underhållning. På hög nivå, livet ut.
