Det luktar i idealstaten Mikael Nyberg
Högt uppsatt horeri Olle Josephson
Muhhammedbilden - Dubbelmoral Love Antell
Lars Forsell Daniel Cederqvist
Hårda tider för tjyvar? Hans Isaksson
Farlig mission Anders Björnsson
Det finurliga fördraget Pierre Gilly
Gun Kessle-Myrdal är död Hans Isaksson
Det luktar i idealstaten
Den nya polishögskolan i Bagdad har en säregen konstruktion. Byggherren från USA har försett den med ett avloppssystem som från de översta våningarna sprider sitt innehåll över byggnaden. Tak och väggar är mättade med skit och piss.
Chefen för byggbolaget, en före detta generalmajor vid flygvapnet, kallas till kongressen för förhör. Vart har de 72 miljoner dollar projektet kostat försvarsdepartementet tagit vägen? Utskottets ledamöter får fingret till svar.
Efterräkningar? Inga.
Tidningen Rolling Stone beskriver i ett reportage hur privata entreprenörer på de mest utstuderade sätt berikat sig på kriget för oljan - härtåget var "en invasion av den federala budgeten, och ingen ockupationsmakt i historien har någonsin varit så effektiv".
Paul Bremer, Pentagons förste ståthållare i landet, lät frakta 12 miljarder dollar, 360 ton sedlar, till Bagdad med flyg. 9 miljarder är spårlöst försvunna.
Bild: Robert Nyberg (ur serien 10 skäl för gemenskapen).
Upp till 190000 vapen, en tredjedel av USA:s leveranser, hamnade i händerna på motståndet, och ett dotterbolag till Halliburton lät chaufförer köra tomma lastbilar fram och åter genom öknen med risk för livet. Ju mer utgifter, desto större intäkter från Pentagon.
Kompanjonerna i firman Custer Battles brukade fördriva tiden med att spela fotboll med plastförpackade buntar om 100000 dollar. Utan vare sig meriter eller startkapital viggade de till sig uppdraget att sköta säkerheten på Bagdads flygplats. Affärsidén var enkel. De stal bland annat truckar från Iraqi Airways, målade om dem och debiterade dem som nya.
Bedragarna går fria, de som vittnar mot dem får sina karriärer stäckta.
Politiker och kommentatorer som jublade över ockupanternas intåg i Bagdad talar nu gärna om tillkortakommanden hos president Bush och hans närmaste män. Krigsföretaget misslyckades, heter det, på grund av övermod och misstag.
Men det finns, som Rolling Stone antyder, systematik i dumheterna. I Irak prövar USA en statsmakt utan gränser mellan myndighetsutövning och privat vinstintresse, en nyliberal idealstat där "skadade soldater tvingas betala marknadspris för nya underkläder" medan "privata företag är garanterade storvinster hur jävligt de än ställer till det".
Samma mönster av lönsam irrationalitet går att hitta i nya pensionssystem, i privatiserade vårdinrättningar och i avreglerade transporter och elnät. Lösgjord ur 1900-talets massdemokrati och klasskompromisser lämnar borgerligheten prov på sin företagsamhet. Det luktar skit och piss från polishuset i Bagdad till vårdhemmen i valfrihetens Sverige.
Mikael Nyberg
Högt uppsatt horeri
Det förekommer att kvinnor i yttersta nöd, utsatta för brutalt tvång eller psykiskt skadade, utför sexuella tjänster för att dra in pengar. Det kallas horeri, och man bör tänka sig för ordentligt innan man fördömer de arma kvinnorna.
Men det finns annat horeri. Det förekommer att före detta statsministrar, i mycket goda ekonomiska omständigheter, manövrerar med skattelagstiftning och uttalar sig på tvärs mot alla sina tidigare åsikter för att dra in pengar. Att det ställer till stor skada för det parti som jämnat vägen till maktens höjder eller att statsministerämbetet dras i smutsen spelar ingen roll, bara pengarna trillar in.
Här behöver man inte tänka sig för. Det är bara att fördöma. Horeri.
Olle Josephson
Muhhammedbilden - Dubbelmoral
Principer bör tillämpas med eftertanke. Jag har en norsk vän som är motståndare till monarkin i sitt hemland. Men när Mette-Marit plötsligt ansågs för billig för det norska kungahuset, vände han för ett ögonblick i frågan och tog hennes parti.
Jag tar avstånd från vidskepelse, och borde därför vara motståndare till exempelvis moskébyggen. Men då riskerar jag att hamna i fel stapel - tillsammans med bilister som hellre ser fler parkeringsplatser för sina stadsjeepar, och med de som vill jämna moskéer med marken och resa tusen synagogor.
Kränkta muslimer rasar mot Nerikes Allehandas publicering av konstnären Lars Vilks skisser av profeten Muhammed som rondellhund. Mot de försmådda står principen om yttrandefriheten, som legitimerar provokationen. Men hur konsekvent är den?
Abdul Raheem, talesman för Sveriges unga muslimer, intervjuas i Ekot. Han likställer Lars Vilks bild av profeten Muhammed utformad som en hund (ett smutsigt djur) med att klippa in ett porträtt av konstnärens mor i ett pornografiskt sammanhang. Den jämförelsen är alldeles riktig. Så var nämligen fallet när herrtidningen Hustler lät kända personer som Lill-Babs, Ingvar Carlsson och Mona Sahlin få sina huvuden monterade på porrmodeller. Det var knappast förtal, för ingen trodde att det var på riktigt. Men tidningen fälldes. Herrtidningen Hustler borde alltså ha censurerat sig själv, liksom muslimska grupper nu kräver att Lars Vilks bör censurera sig själv i sitt konstnärskap.
Folkpartisten Cecilia Wikström ger Lars Vilks stöd i den konstnärliga frihetens och yttrandefrihetens namn. Men samtidigt företräder hon lokalpolitiker som deklarerar nolltolerans mot graffiti. Även kulturinstitutioner finansierade med skattemedel förbjuds ägna sig åt graffitirelaterad verksamhet, oavsett om man tar ställning mot illegalt klotter.
Och vi minns DN:s ledarsidas smutskastningskampanj mot konstnären Lars Hillersberg för några år sen. Hans satirteckningar anspelade på antisemitisk propagandabild och ansågs kränkande. De beskyddades minsann inte med argument för det fria ordet. Men i fallet med Jyllandspostens publicering av Muhammedkarikatyrerna nyligen var tongångarna plötsligt motsatta. Samma skribenter, Niklas Ekdal och Henrik Berggren, försvarade nu de danska bilderna med resonemang som "Danmarks sak är vår". Mot de vanärade stod plötsligt principen om yttrandefrihet.
Det är ett framsteg att svarta inte längre opåtalt karikeras som förvuxna småbarn med ballongläppar och pingpong-ögon, eller att judar framställs som girigbukar talandes bruten tyska och med näsor som 6:or. Samtidigt är rasistiska yttringar riktade mot araber fortfarande rumsrena.
Oljekrisen på 70-talet frammanade nidbilden av araber som välgödda och rika schejker som tafsar efter magdansöser.
Som kontrast till detta kan vi se hur en medeltida antijudisk karikatyr som judesuggan tagits ner i kyrkor runtom i Tyskland. Toleransen gentemot dessa bilder är av allt att döma betydligt lägre.
Om bildförbud ska förekomma i ett demokratiskt samhälle bör det bedrivas konsekvent. Är man tillåtande för vissa bilder som uppenbart kränker enskilda folkgruppers religiösa eller kulturella livsåskådning men fördömande mot andra, så utövar man dubbelmoral.
Censurivrare borde följaktligen rannsaka sig själva. Vi andra kan med gott samvete slåss för det fria ordet.
Love Antell
Lars Forsell
Under sommaren så gick en av våra riktigt stora författare ur tiden. Många har lovordat hans gärning och inte så få har framhållit hans mångsidighet och hantverkskunnande.
Däremot har Lars Forsells politiska insatser kommit i skymundan. Forssell var faktiskt en av de allra första intellektuella som på allvar ifrågasatte kriget i Vietnam. Även hans reportage från Rhodesia, dagens Zimbabwe, hade stor betydelse. Allra tystast var det dock om hans diktsvit om Lenin och den ryska revolutionen.
Daniel Cederqvist
Onda tider
Carnegie, Odell, handelsministerns bygglov med mera, med mera. Visst både kan och bör man ansluta sig till den moraliska upprördheten: varför beter sig dessa människor så illa? Fast kanske är det bättre att repetera sin Brecht:
I stället för att bara vara goda,
sträva efter att frambringa ett tillstånd
som gör godhet möjlig,
eller ännu hellre,
gör den överflödig!
Vad tjänar godhet till? 1935
Olle Josephson
Hårda tider för tjyvar?
Jag kan inte förstå varför folk har att göra mä hur pass rik jag ä - jag skiter ju i hur fattiga di ä!"
Detta var den minnesvärda bildtexten under en teckning i satirskriften Naggen, som kom under första världskriget. Bilden föreställde en starkt uppbragt och överviktig grosshandlare, som bär ett exemplar av taxeringskalendern, försiktigtvis hållet med en tång, till soptunnan.
Hade vederbörande bara kunnat vänta 90-100 år så hade han äntligen, under alliansregeringen, fått se sin och alla parasiters vision förverkligad. Eftersom förmögenhetsskatten nu avskaffas tycker Riksskatteverket att det är onödigt besvär att kräva in uppgifter om hur "hur pass rika folk är". Detta innebär i praktiken stopp även för svenska myndigheters halvhjärtade försök att spåra svarta pengar väg mot legalitet.
Den gamla praktiska tumregeln att det bakom varje större förmögenhet ligger ett brott, är glömd. Det är nämligen svårt för välbeställda bli brottsliga, när för varje vecka allt mer blir lagligt för dem.
Men Naggentexten missar på en punkt; myndigheterna är verkligen alltmer intresserade av "hur pass fattiga folk ä". Om du är hänvisad till att leva av ditt arbete, eller hoppas på ett sådant, behöver social-, sjuk- eller studiebidrag, så utgår vi från att myndigheterna fortsätter att hålla koll på dig.
Någon ordning måste det ju vara även i en kleptokrati som Reinfeldtsregeringens Sverige.
Hans Isaksson
Farlig mission
Två liberala ledarsidor, Expressens och Svenska Dagbladets, har gått i bräschen för att vrida om svensk utrikespolitik i ideologisk riktning; andra har följt efter. De kom långt på väg under regeringen Persson som själv hade en svag utrikespolitisk kompass. De har fört kampanj mot regeringen Reinfeldt, och särskilt utrikesminister Carl Bildt, för att ha avstått från stora åthävor och återgått till en mer restriktiv hållning till den internationella politikens ämnen för dagen.
Aktivism i utrikespolitiken kännetecknade inte bara Perssons utan också Olof Palmes regemente, även om de lade sympatierna i olika vågskålar. Palmes utspel om gemensam säkerhet (och metodiska nedrustning av landets försvarskapacitet) var lika äventyrliga under kalla krigets dagar som Perssons beslutsamhet att delta i kriget mot terrorn (och göra övervakning av landets medborgare till normal praxis) efter kalla krigets slut. "Vi är alla amerikaner" - detta ställde oss i skottgluggen.
Insatsförsvaret, förberett av socialdemokratiska ministrar och majoriteter, är en annan osäkerhetsfaktor. Blir det en borgerlig alliansregering som nödgas ta hem Sveriges militära kontingent i Afghanistan? Ett brittiskt uttåg ur Irak kan bli en förevändning. Detta borde bli en läxa för beslutsfattare. Inblandning skapar allmänt talat mer våld och lidande än icke-inblandning. Folkmordsetikettering är oftast selektiv och godtycklig. En regering som inte vänder på stenarna riskerar att få blod på händerna.
Realism är inte detsamma som passivitet. Men utrikespolitik måste få lov att vara ett system av relationer mellan stater, inte ett umgänge mellan samhällssystem där det ena rankas högre än det andra. När den missionerande NGO-kulturen integreras i staters mellanhavanden med varandra, löper man risken att någon som förolämpats börjar slå tillbaka. Diplomati är dock icke-förolämpning! EU-ländernas aktiva avståndstagande från den lagliga palestinska regeringen, med den orimliga ekonomiska inringningen som följd, bidrog till en humanitär katastrof - medan Norges regering, obunden av EU-diktat, förmådde uppträda korrekt och värdigt.
Moraliserande liberaler har en dold dagordning. De vill ersätta utrikespolitik med statligt organiserad samhällskritik. Vad vore därmed vunnet? Torgny Segerstedt uppträdde klarsynt och modigt i sin propaganda mot nazisthelvetet. Men borde Per Albin därför ha utmanat Hitler till tvekamp? Ja, menar en del, fångna i antitotalitarismens tankekategorier. De ser inte att Hitler önskade kriget och att detta var en förutsättning för utrotningspolitiken.
Det tål att tänka på vad som hade hänt med den judiska befolkningen i Sverige, om landet mött Frankrikes, Danmarks, Hollands eller Norges öde.
Anders Björnsson
Det finurliga fördraget
Ett säkert tecken på att en fråga är viktig är att Dagens Nyheter inte skriver mycket om den. Ett annat är att man presenterar den som om det inte fanns något alternativ. Ett tredje är att huvudargumentet för den är en lögn. Det nya EU-fördraget uppfyller alla dessa kriterier.
Det finns en svensk tradition att driva igenom de viktigaste politiska besluten utan debatt eller folkomröstning. Den nya kommunallagen har till exempel haft betydligt större inverkan på de flesta svenskars liv än EU-medlemskapet (då det gjort privatiseringen av den kommunala servicen möjlig), men de flesta har förmodligen inte ens hört talas om den. Det nya EU-fördraget hör till dessa beslut som allmänheten varken får ta ställning till eller kommer att bli särskilt informerad om.
Det mesta som sipprar fram hör dock till myternas värld. Enligt DN och de andra som är för fördraget kommer EU nu att bli mer lättstyrd, effektivare och öppnare. "Den politiska stagnationen hade tilltagit, de inre motsättningarna förstärkts" utan ett nytt fördrag (DN 24/6).
Bild: Robert Nyberg
Enligt DN:s Mats Wiklund verkar det som det är tekniskt omöjligt att motsätta sig fördraget: "Till vad?" utbrister han (20 juni). Klave så vinner jag, krona så förlorar du. Att kräva en folkomröstning har drag av "manipulation". Allt har ju redan skett så öppet och demokratiskt.
Bakgrunden är att EU:s medlemsstater ökat från 15 till 27. För dem som vill rädda delar av den nya EU-konstitutionen som fransmän och holländare sa nej till i folkomröstningar 2005, har i princip det enda argumentet för det nya fördraget varit att det behövs för effektivitetens skull. Och det verkar ju också rätt troligt att det är svårare att komma överens om man är 27 stater och alla har veto, än om man bara är 15.
Men i likhet med mycket som låter troligt är effektivitetsargumentet helt enkelt inte sant. Det finns en studie från Science Poilitique i Paris som visar att besluten i det utökade EU nu i stället tas 25 procent snabbare än tidigare.
Europaparlamentets president Hans-Gert Pöttering har uttalat sig mer brutalt: "Om man har majoritetsval kan man köra över dem som inte vill gå vidare."
I framtiden kommer svenska politiker att kunna driva igenom det mesta i EU, och ursäkta sig med att man blivit nedröstad. Det är den nya härliga överstatligheten. Allt sker ju också öppet och demokratiskt: de som klagar försöker bara manipulera opinionen.
Pierre Gilly
Gun Kessle-Myrdal är död
För några år sedan hälsade Gun och maken hemma hos oss på väg till eller från kontinenten. Det var sommar, solen sken ursinnigt Vi satt mot en södervägg och hade ätit sill och potatis - och pratade. Gun, vederlade som vanligt eventuella vanföreställningar om tornedalingars inbundenhet och försagdhet. Jan formulerade sig som vanligt bäst när han gick fram och tillbaka under samtalets gång. På främmande öron torde sällskapet ha låtit som en liten orkester, där Jan spelade tuba och Gun kornett - om det inte rentav var puka eller cymbal?
Vi bor i en glesbygd. Den tilltagande ljudnivån torde inte ha besvärat omgivningen. Med ett undantag: En liten gnagare, som bodde under stenfoten strax intill vårt bord hade uppenbarligen efter ett par timmar fått nog. En efter en började hon flytta sina fem ungar undan vårt sällskap till en plats med lägre ljudnivå. Alla förstod vinken. Vi tystnade efterhand och övergick i stället till att fascinerat följa musens exodus.
Man bör naturligtvis inte dra parallellen alltför hårt. Men det kan väl inte vara någon händelse att minnet har fastnat, om när Gun jagade våra skadedjur på flykten? Hon har alltid haft den effekter på parasiter. Om sådana därvid stundom känt sig störda och förbannade vore det inget under.
Tack för att Du varit med oss så länge, Gun!
Hans Isaksson
