Tag upp den vite mannens börda! Uppmaningen riktade Rudyard Kipling till de nymornade amerikanska imperialisterna 1899. USA har gjort sitt bästa sedan dess. Nytt för 2000-talet är däremot att tongivande svensk opinion, till höger och vänster, stämmer in i Kiplings balladrytmer.
Under vernissagen till konstutställ-ningen Vet hut Bush! i Skarpnäck i Stockholm i höstas debatterades närvaron av svenska soldater i Afghanistan. En inledare från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen talade sig varm för vår - Sveriges, "världssamfundets" och andra länders - rätt och skyldighet att hjälpa afghanerna mot terroristiska talibaner och krigsherrar för att bygga ett fritt och demokratiskt land. Närvaron av utländsk, även svensk, trupp ansåg han vara nödvändig för att stödja den alltför svaga regeringen i Afghanistan.
Den 16 september, hävdade den nye försvarsministern i Svenska Dagbladet att Sveriges militära insats i Afghanistan syftar till att "skapa förutsättningar för fred, säkerhet och utveckling", medan "oppositionen" genom Mona Sahlin i Dagens Nyheter instämde och menade med språklig pregnans att "Sverige skall vara en givare av säkerhet".
För några decennier sedan skulle inte ens en svensk statsminister ha vågat tala så, men idag tycks resonemanget kunna passera ända från president Bush och långt in bland dem som kallar sig fredsaktivister och vänster. Det brittiska imperiets rättfärdigande av tidigare kolonialkrig i Irak och Afghanistan genljuder: att sprida civilisation och utveckling till dessa människor som inte förstår sitt eget bästa.
Rudyard Kipling uttryckte det i dikten "Den vite mannens börda" (The white mans burden") som börjar:
Tag upp den vite mannens börda,
sänd män med mod och spänst
i landsflykt, sänd er bästa flock
till era fångars tjänst
att träla i tungt harnesk,
att ge en vettlös hord,
ett vilt, nyss fångat folk - halvt barn,
halvt djävlar - värn och vård.
Dikten publicerades år 1899. Förenta staterna förde då sitt första imperialistiska erövringskrig. De besegrade den spanska kolonialmakten och tog över Kuba, Filippinerna, Puerto Rico och Guam. Erövringen av Filippinerna är illustrativ. Där fanns en stark folklig nationell befrielserörelse mot den spanska kolonialmakten. Rörelsens ledare, Emilio Aguinaldo, hade tvingats till exil i Hong Kong. Sedan den amerikanska flottan slagit ut den spanska och bombat Manila i maj 1898, lät den amerikanske amiralen hämta hem Emilio Aguinaldo för att ta itu med de spanska trupperna. Befrielsearmén var effektiv - på två månader besegrades den spanska ockupationsmakten och den självständiga republiken Filippinerna utropades. Men motståndsmännen hade missuppfattat sin uppgift i amerikanska ögon. Förenta staterna slöt fred med Spanien men provocerade omgående fram ett krig mot den Filippinska republiken. Det pågick närmare ett decennium och fördes mot en motståndare som tillämpade avancerad gerillataktik. Förenta staternas grymhet var exempellös - fångar torterades och avrättades nästan utan undantag, en kvarts miljon filippiner fick sätta livet till. Förenta staterna satte in 126 000 man och förlorade 4 200 av dem - tio gånger så många som under hela kriget mot Spanien.
Imperialismens epok hade inletts. Fler imperialistiska erövringar följde och kulminerade i första världskriget. De analyserades av liberalen Hobson liksom av Bucharin, Luxemburg och Lenin i den socialistiska rörelsen. Motståndet mot imperialismen blev så starkt och folkligt förankrat att det under nästan hela nittonhundratalet kom att förknippas med den politiska vänstern. Ingen överklass och knappast några etablerade samhällsforskare erkände imperialismens existens eller använde begreppet.
De imperialistiska stormakterna skaffade sig nya förevändningar för erövringskrig. De slogs för "frihet" och "demokrati". De slogs mot "terrorister", tyranniska ledare, fundamentalister och "skurkstater". Dess folkrättsexperter vrängde lag och uppfann "humanitär intervention" och "olagligt stridande". Stormakterna förmådde andra stater att fatta beslut och agera i strid med stadgarna i de fredsorganisationer, NF och FN, som de själva skapat. Men "den vite mannens börda" var inte längre gångbar.
Efter Sovjetblockets sammanbrott framträdde Förenta staterna som ensam supermakt och svarar nu för nästan hälften av världens militära resurser. Förutsättningarna för interventioner runtom i världen kan synas goda, men argumenten tryter - oljan, inringningen av Kina och Ryssland och andra verkliga skäl tål givetvis inte dagens ljus. Och vad kommer åter fram om inte "imperialismen"? Michael Ignatieff, chef för Carr Center for Human Rights Policy på Harvard University, skriver till exempel i New York Times Magazine den 28 juli 2002:
"specialtrupperna är inte socialarbetare. De är en enhet i imperiet som utvidgar den amerikanska makten och driver dess intressen i Centralasien. Kalla det fredsbevarande eller nationsbyggande, kalla det vad du vill, det är imperiets politik som utövas i Mazar. Hela Amerikas krig mot terrorismen är faktiskt en övning i imperialism. Detta kan komma som en chock för många amerikaner, som inte gillar att tänka sig sitt land som ett imperium. Men vad annat kan man kalla Amerikas legioner av soldater, agenter och specialtrupper som breder ut sig över jordklotet?"
Och i Naval College Review våren 2003:
"Denna nya imperialism // är humanitär i teorin men imperialistisk i praktiken; den skapar vasallförhållanden där stater teoretiskt äger oberoende men inte i verkligheten. Orsaken till att amerikaner är i Afghanistan, eller på Balkan, är trots allt att upprätthålla imperiets ordning i områden som är väsentliga för Förenta staternas intressen. De är där för att upprätthålla ordningen mot ett barbariskt hot."
I andra artiklar jämför han kriget i Irak med erövringen av Filippinerna, som tas som ett föredömligt exempel på en framgångsrik politik, och gör jämförelser med de romerska och brittiska imperierna. Det har plötsligt blivit acceptabelt, rentav berömvärt, inom delar av den amerikanska makteliten att förespråka imperialism, även om inte Ignatieff vill axla den vite mannens börda:
"Amerikas imperium är inte som forna tiders imperier som byggde på kolonier, erövringar och den vite mannens börda // 2000-talets imperium är en ny uppfinning inom statsvetenskapen, ett imperium light, en global hegemoni, vars utsmyckning är fria marknader, mänskliga rättigheter och demokrati, men som framtvingas av den mest skräckinjagande militärmakt världen hittills skådat." (New York Times Magazine den 3 januari 2003)
Historieprofessorn vid NY University, Niall Ferguson, en annan varm förespråkare för den "nya" imperialismen, skriver däremot om den vite mannens börda:
"Ingen skulle våga använda ett så politiskt inkorrekt språk idag. Verkligheten är emellertid att Förenta staterna har - vare sig de medger det eller inte - tagit upp en slags global börda precis som Kipling förespråkade. De betraktar sig som ansvariga inte bara för att föra krig mot terrorism och skurkstater utan också för att sprida kapitalismens och demokratins fördelar över världen. Och, precis som tidigare det brittiska imperiet, agerar det amerikanska imperiet ofelbart i frihetens namn även när dess egenintresse sätts i första hand." (Ur Empire: The Rise and Demise of the British World Order and the Lessons for Global Power, New York 2004)
Förenta staternas brutala erövring av Filippinerna väckte internationella protester och i New England bildades Det anti-imperialistiska förbundet, där bl.a. Mark Twain och Andrew Carnegie kom att ingå. Det var i det sammanhanget som Kipling, denne brittiska imperiets främste skribent, skrev "Den vite mannens börda". Dikten hade en underrubrik - "Förenta staterna och de filippinska öarna" - som sällan återges i nyutgåvor, ty den riktade sig inte till London utan till Washington. Dikten var en uppmaning till de nya imperialisterna att ansluta sig till det brittiska imperiets civilisatoriska uppgift och hålla ihop mot barbarerna. Femte versen lyder:
Tag upp den vite mannens börda -
och skörda vad han alltid får:
hån från dem ni bättrar,
hat från dem ni skyddar,
skri från skaror ni tillmötes går.
O, långsamt! Hän mot ljuset:
Varför för ni oss från träldom,
från vårt älskade egyptiska mörker?"
Förenta staterna har, som tidigare det brittiska imperiet, kört fast i Irak och Afghanistan trots sin rent militära överlägsenhet. Folken vänder sig mot Bush och de allierade börjar vackla. Argumenten för fortsatt ockupation varierar, men bakom dem alla finns Kiplings grundinställning. Vi i den civiliserade världen har rätt och skyldighet att tala om för andra folk, och med våld övertyga dem om, hur de ska styra sina länder, hur de ska umgås, vad de ska tro på, hur de ska klä sig och hur de ska behandla ockupanter. Det är fortfarande "politiskt inkorrekt" att uttrycka sig så rått som Kipling gjorde, men det är hans synsätt och värderingar som kommer till uttryck. Det bör vi inse och förnuftigt analysera.
Bush situation påminner om föregångaren McKinleys år 1899. Förenta staterna är åter i behov av europeiskt stöd. Vad kan då vara mer lämpligt än att fira hundraårsdagen av Kiplings nobelpris? Den 22 september förra året hyllades han på Nobelmuseet i Stockholm genom uppläsning ur hans verk av skådespelaren Roger Moore, inte att förväxla med "Helgonet" eller "James Bond".
