Bättre bot än baseballträt

Den svenska debatten om rasismen måste komma bort från sin "rör inte min kompis-analys", skriver Oivvo Polite i en ny bok. Daniel Strand har läst den och instämmer. Rasismen sitter inte i huvudet på en skinnskalle. Den ligger djupare.

Den tolvårige Oivvio Polite brukade ta tunnelbanan in till Sergels Torg för att dansa breakdance, eller "electric boogie" som den nyfödda hiphopdansen kallades 1984. En gång stod hans invandrade far i publiken. När Oivvio kom hem möttes han av en utskällning. "Jag har ägnat hela mitt liv åt att komma bort från gettokulturen!", skrek fadern. Oivvio förstod ingenting. I mitten av 80-talet hade begreppet "invandrarkille" ännu inte fått sin nuvarande, marginaliserade klang.

I dag, då figurer som Paolo Roberto och Dogge Doggelito etablerat sig i det svenska persongalleriet och begrepp som blatte och hedersmord tagit sig in i debatten, torde det vara enklare att förstå vad Oivvio Polites far pratade om. Mycket har hänt sen 1984, och Polites textsamling White like me - utvalda texter om rasism 1992-2007, som givits ut på det nystartade förlaget Danger Bay Press, kan betraktas som ett försök att följa denna utveckling i spåren. Texterna, som bland annat publicerats i Arena, Expressen och Dagens Nyheter, tycks inte enbart vara riktade mot läsaren, utan även mot Polite själv. Och inget konstigt med det: för en pojke som redan på lågstadiet fick frågan om hur det är att "vara neger" är det nog rätt naturligt att använda journalistiken för att försöka definiera sig själv och undersöka invandrarbegreppets snårighet.

White like me är en brokig skara texter. Polites kulturteoretiska funderingar kretsar såväl kring Michael Jacksons hudbyte (som gjort honom till "vår tids störste antirasist") som reseupplevelser från Harlem i början av 90-talet. Ibland tar sig texterna en allvarlig akademisk ton (vissa sidor duggar Michel Foucault-formuleringarna tätt), ibland blir de till lättare Expressenkrönikor om James Browns identitetskris. Den lösa formen hindrar emellertid inte vissa tankegångar att följa med boken igenom. Detta gäller exempelvis Polites okonventionella syn på den rasistiska logiken. För honom är den moderna rasismen inte värderande, utan snarare beskrivande. Rasismens funktion är först och främst att strukturera en kaotisk omvärld, att skapa ordning i ett till synes oändligt virrvarr av människor. Polite liknar resonemanget vid det hygieniska systemet: hur man än vrider och vänder på saken tycks det inte finnas någon absolut definition av "smuts". Hår på ett ansikte är tilltalande, hår i maten motbjudande. Först när håret befinner sig på fel plats förvandlas det till smuts.

Samma sak gäller den moderna rasismen, i Polites ögon uppfattad som ren "metafysik". För vår tids populärrasism vore det otänkbart att proklamera en viss ras naturliga underlägsenhet, och därmed ge en absolut definition av "smutsen". Partier som Sverigedemokraterna ägnar sig hellre åt att betona vikten av att hålla i sär folkgrupper, att motverka kulturell eller genetisk blandning. Till skillnad från tidigare rasläror tycks faran inte längre ligga inneboende i ett konstant rasistiskt begrepp som neger eller jude. Den ligger snarare i själva blandningsmomentet, den process som enligt den rasistiska logiken suddar ut alla kulturella och etniska särdrag och skapar en "jämnbrun massa" av alltihop.

När rasismen uppfattas som ordnande snarare än värderande kan man enligt Polite dra slutsatsen att lösningen på problemen inte ligger i att tillhandahålla "korrekt information", att med en välmenande klapp på huvudet få rasisterna att inse deras felaktiga normativitetstänkande. I en artikel från 1998 påpekar han att den svenska rasismdebatten måste komma loss från sin "rör inte min kompis-analys, enligt vilken rasism är vanföreställningar hos enskilda individer som kan botas med information". Att lokalisera rasismen hos enskilda individer blir enligt hans uppfattning inget annat än en ytskrapning.

I White like me finner vi inte rasismen i huvudet på en skinnskalle, den ligger betydligt djupare än så. Det är tydligt att Polite vill lämna individnivån och i stället söka rasismens rötter på ett mer strukturellt plan. Inte minst vill han analysera språket, det fenomen som systematiskt låter oss ordna omvärlden i rasistiska kategorier som "svensk", "invandrare" och "neger". Att ödsla tid på att dekonstruera dylika begrepp kan kanske betraktas som hårklyverier i sammanhanget, fjärran från brinnande flyktingförläggningar eller stöveltramp i Salem. Polite ser det emellertid som "ett försök att ta upp kampen på det ursprungliga våldets arena", och genom att vaska fram godtyckligheten i ett begrepp som "svensk" vill han visa hur verklighetsfrånvänd rasismen är. Vad kallar man exempelvis honom själv, en halvsvart halvamerikan med svensk "biologisk" mamma och österrikisk plastmamma? En adopterad korean? En färgad amerikan med några delar vitt och några delar svart? Dessa figurer tycks inte passa in i rasismens ordnande terminologi, de är varken "svarta", "svenskar" eller "invandrare". Att på tidsenligt manér pressa in dem i begreppet "blatte" tycks heller inte lösa någonting; vari ligger värdet i ett ord där hela världen utom Sven-Olle Olsson platsar?

Polites slutsats är att virrvarret av etniska och kulturella identiteter inte låter sig ordnas av språkets maskineri. "Varken svensk eller icke-svensk är tänkta för att tillämpas på mig", skriver han. "Jag är del av den skrovliga verklighet som inte underkastar sig denna logiskt släta idealitet". Resonemanget bär uppenbara likheter med queerteorin: båda vägrar betrakta världen i enkla motsatspar av manligt/kvinnligt eller svensk/invandrare, båda pekar på språkets oförmåga att fånga upp den kaotiska verkligheten. Precis som de queerteoretiker som menar att det lika gärna kan finnas femtiosju olika genus som två, kan man enligt Polites resonemang peka på ett oändligt antal etniska kombinationer, snarare än de simpla skyttegravarna "svensk" och "invandrare".

Den som söker enkla lösningar på rasismens problem göre sig icke besvär att läsa White like me. Polite går inte i närkamp med politiker och stakar inte ut några konkreta antirasistiska strategier. Rasismen i hans bok är strukturell, ansiktslös, den låter sig sällan formas till en specifik person eller ett specifik politiskt beslut. Den bara finns där, som kvicksand under våra fötter.

Av denna anledning skulle vissa praktiskt sinnade personer kanske vifta bort boken som en samling teoretiska hårklyverier. De skulle påpeka att en större medvetenhet om språkets makt inte krossar rasismen. De skulle hävda att det är mer effektivt att slå nazister i huvuden med baseballträn.

Personligen tror jag att det finns mycket att vinna på att flytta fokus från en psykologiserande individnivå till att belysa rasismens mer strukturella och omedvetna rötter. Kanske är det där vi har nyckeln till förståelse för den mer subtila vardagsrasismen, den vi finner i anställningsintervjuerna, i tidningsartiklarna, i det kanelbulledoftande nationaldagsfirandet. Det är hög tid att sluta betrakta rasismen som en sjukdom, botbar genom att låta testosteronstinna förortsgrabbar bygga vikingabåtar i Fryshuset. I en tid då Sverigedemokraterna börjar dansa på fyraprocentslinan, då fascistiska manifestationer som "Folkets marsch" attraherar alla möjliga typer av människor, då är det dags att dumpa "Om detta må ni berätta"-paranoian och i stället fundera på de mer djupgående mekanismer som gjort "social turism" till ett rumsrent begrepp.

1998 skrev Oivvio Polite: "Om USA håller på att reda ut sina rasistiska komplex kan man säga att vi i Sverige håller på att skaffa oss våra. Vi håller på att bestämma oss för hur viktigt svenskhet, invandrarskap eller ras ska vara." Tio år senare tycks en hel del svenskar ha bestämt sig. Kanske dags för självrannsakan?