Naiv på allvar

Jämfört med en författares gärning är en tidningsmans flyktig. Under den tid då han är verksam är han i allmänhet känd i långt bredare lager än den förra, men när han slutar att publicera sig upphör han oftast lika fort att existera i det allmänna medvetandet. Undantag finns givetvis: Jolo och Barbro Alving hör till dem. Olof Lagercrantz utgör i det här sammanhanget ett mellanting. Få tidningsmän har haft en lika dominerande ställning under lika lång tid som han. I dag, fem år efter hans död och tre decennier efter det att han trädde tillbaka från sin position på Dagens Nyheter, är han visserligen ihågkommen, men inte i första hand för sitt arbete på tidningarna. I stället är det med böcker om författare och litterära verk som vi förknippar hans namn. Att han också skrev oändliga mängder journalistiska texter och under större delen av sitt liv i första hand var verksam i tidningsvärlden är, om inte okänt, så i alla fall betydligt mindre uppmärksammat.

I den här samlingsvolymen är det dock just denne "andre" Lagercrantz som står i centrum. Här återfinns 132 texter från sju decennier; såväl kulturartiklar och essäer som ledarartiklar och inlägg i den politiska debatten. Kort sagt: ett tvärsnitt ur den mycket mångsidiga produktion som skribenten Lagercrantz stod för. Upplägget är kronologiskt, och läst från pärm till pärm blir boken till en berättelse om ett människoöde. Den som så önskar kan följa Lagercrantz personliga utveckling: från världsfrånvänd ung poet med sympatierna hos den kulturkonservativa högern, över åren som Herbert Tingstens vapendragare i den folkhemska anti-kommunismen, till tiden som en av Sveriges främsta vänsterradikala intellektuella. För den som vill lära känna människan Lagercrantz, hans liv och tänkande, är den alltså utan tvivel oundgänglig.

I kulturartiklarna, allt från korta recensioner till inträngande analyser av hela konstnärsskap, återfinner vi den Lagercrantz vi känner igen från de litteraturvetenskapliga verken. Flera av dessa texter är till och med att betrakta som förarbeten, utvecklingar eller sammanfattningar av just dessa böcker, och såväl tonen som stilen ofta välbekant. När det kommer till de politiska skriverierna är läget ett annat. För den som, likt jag själv, inte var med, är det en mindre känd sida som lyfts fram. Att Lagercrantz inte bara intresserade sig för politik likaväl som konst har säkerligen inte undgått många av de som över huvud taget är bekanta med honom; att han var så radikal och samhällskritisk som kommer som en nyhet åtminstone för mig.

Den politiske Lagercrantz som här träder fram är på många sätt en komplicerad person. Under huvuddelen av sitt liv företrädde han vad som med såväl dåtidens som dagens mått mätt får anses vara mycket radikala åsikter. Detta trots att han kom från en högborgerlig bakgrund och under sina första decennier som skribent hållit sig till höger om blockgränsen. Kanske ska man dock inte göra för stor sak av den politiska vandring han företog. I sitt utmärkta efterord menar Niklas Nåsander, att Lagercrantz radikala idéer springer ur upplysningens värden, som han "tog på ett större och naivare allvar än vad som vanligt är". Just naiv tror jag, trots den klarsyn och skärpa som han otvetydigt besatt, är ett nyckelord när det gäller att förstå den politiske Lagercrantz. Hur långt åt vänster han än vandrade så var och förblev han liberal, en liberal som aldrig upphörde att förundras och chockeras över världens tillstånd. En liberal som, till skillnad från de flesta, tog den egna ideologins humanistiska principer på största allvar och vägrade söka trygghet i den pragmatism som så många flytt till för att slippa se motsägelserna i den egna ideologin.

Den "naiva" liberal-humanistiska utgångspunkten är både en styrka och en svaghet. Tack vare den djupa övertygelsen präglas texterna alltid av ett starkt patos, oavsett om de handlar om svenska gruvarbetare eller kinesiska utbildningsexperiment. Men det är förmodligen också en av orsakerna till att hans politiska skriverier känns så föga relevanta i dag. Även i sina mest djuplodande och kritiska texter står han oftast liksom förvånad inför världens ondska. Gränsen mellan den moraliska indignationen och den politiska analysen, en analys som skulle kunna tjäna som utgångspunkt för handlande, överskrider han sällan. Gång på gång kommer jag under läsningen på mig själv med att förundras över att en chefredaktör på Sveriges mest inflytelserika tidning kunde uttrycka sådana här åsikter. Mer sällan är det politiska insikter som slår mig. Mycket av förklaringen till detta ligger nog i det slags politisk figur Lagercrantz var. Det var framför allt (den sorgligt ovanliga) kombinationen av orädda ställningstaganden och inflytelserik position som gjorde honom så betydelsefull, snarare än stringenta analyser. Hans texter tjänade i sin samtid antagligen utmärkt till att lyfta fram missförhållanden och orättvisor, men betraktade så här på behörigt avstånd så framstår de i första hand som tidsdokument.

Men visst finns här artiklar som trots allt talar direkt till oss, över den barriär som de förändrade samhällsförhållandena utgör. Om man undantar de texter som rör sig i samma vatten som författarmonografierna, så är det framför allt de som behandlar den politiska offentligheten och dess villkor. Lagercratz förde en outtröttlig kamp mot vad han uppfattade som försök att inskränka och fördumma det politiska samtalet, en kamp som man kan läsa om även i hans självbiografiska böcker om tiden på Dagens Nyheter. Att man från dagens utgångspunkt bara kan se med avund på en tid då det förekom diskussioner med en sådan bredd som de Lagercrantz initierade och drev, gör knappast hans ärende mindre angeläget. I "Helvetets enfaldsplåga" behandlar han (i form av ett påstått referat av de senaste vetenskapliga rönen kring tillståndet i helvetet) några av de sätt på vilket en politisk debatt kan tömmas på allt värde och innehåll. Temat återkommer i flera texter. Vid flera tillfällen försvarar han, från sin position som kultur- eller chefredaktör, texter vars ståndpunkter återfinns långt ifrån hans egna, just i namnet av den goda och utvecklande debatten. I linje med sin naivitet verkar han ha offrat, om inte sitt liv, så i alla fall några spaltmeter på att se till att även åsikter som han hatade fick uttryckas.

Att dess politiska relevans idag kanske är tveksam är dock inte alls ägnat att kasta någon skugga över boken som sådan. Den kan och bör läsas som ett senkommet bokslut över en av det svenska 1900-talets största intellektuella i hans lite undanskymda roll som tidningsman. Den kan och bör läsas som berättelse om en märklig tid och om en politisk människas försök att handskas med den. Men för att vara politiskt intressanta i dag är texterna sällan tillräckligt djupgående. Till syvende och sist så förklarar den kanske också varför de uppburna tidningsmännen med så få undantag snabbt faller i glömska.