Rea på fackliga rättigheter

Rätten att strejka har alltid varit hotad, men 2008 är hoten allvarligare än på mycket länge. Ett nytt huvudtal mellan LO och Svenskt Näringsliv kan strategiskt försvaga arbetarrörelsen. För vilka grynvällingar kan LO gå med på att sälja bort vitala fackliga rättigheter?

Den 7 juli 2007 lovade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin att diskutera ett nytt huvudavtal med företrädare för Svenskt Näringsliv och "där se var de stora problemen ligger och diskutera dem".¹ Det var inte tomma ord. På LO:s avtalssekreteraremöte i augusti 2007 visade LO:s andre ordförande Erland Olausson overheadbilder över planerade förhandlingar om huvudavtalet med Svenskt Näringsliv. Två av de viktigaste ämnena var "Spelregler på arbetsmarknaden" och "Modernisering av huvudavtalet."

Vad innebär det då att förhandla om ett nytt huvudavtal?

1) Huvudavtalet bestämmer arbetsmarknadsparternas relationer, och reglerar grundläggande frågor i strejkrätten. Ändringar i LO-förbundens huvudavtal är den viktigaste medlemsdemokratiska fråga som varit på tapeten sedan 1938 då huvudavtalet slöts. Wanja Lundby-Wedin har förklarat att LO tänker ta upp diskussioner om dessa frågor.² Svenskt Näringsliv har formellt inbjudit, och LO har svarat ja. Men detta görs alltså utan någon som helst medlemsdiskussion. Och det är bara arbetsgivaren som klart uttryckt vad förhandlingarna ska gå ut på: en förutsättning för ett nytt avtal är en förändring av konfliktreglerna.³

2) LO har ingen förhandlingsstyrka, eftersom nästan alla LO-förbund är bundna av fredspliktavtal genom löneavtal de närmaste tre åren. Arbetsgivarna har redan krävt en lagstiftning av regeringen som inskränker strejkrätten. Förhandlingen måste därför ske på det numera vanliga LO-förhandlingssättet, det vill säga att man säljer försämringar mot förbättringar. De "justeringar" Svenskt Näringsliv vill ha är välkända, en kraftig försvagning av strejkrätten, och de förbättringar LO krävt ligger inte i närheten av att för all framtid sälja viktiga delar av strejkrätten. Svenskt Näringsliv har därför en mycket stark förhandlingsposition och kommer inte att nöja sig med marginella "justeringar". Slutresultatet av en överenskommelse är givet: kraftiga försämringar i strejkrätten.

Strejken har funnits lika länge som det funnits arbetare. Att kollektivt lägga ned arbetet är arbetarnas starkaste vapen för att få en förhandling på jämställd fot med arbetsgivaren. Det arbetarna säger är att vill du inte betala ett schyst pris för vårt arbete, så får du det inte. Poängen är att arbetarna agerar kollektivt. Om arbetstagaren ensam skulle försöka hålla tillbaka sitt arbete, kan arbetsgivaren alltid hitta någon annan som gör jobbet till lägre pris. Så länge det funnits en organiserad statsmakt och organiserade arbetsgivare har de därför aktivt motarbetat strejken. Ofta i samarbete.

Fredrik Reinfeldt säger att han inte tänker ingripa i strejkrätten under denna mandatperiod. Folkpartiet säger på sitt landsmöte i september 2007 att man avstår från att begränsa strejkrätten under valperioden med motiveringen: "Folkpartistyrelsen förutsätter nu att arbetsmarknadens parter själva löser den frågan."⁴ Även centern och kristdemokraterna har uttalat sig i liknade vändningar. Många har förvånats över denna mjuka linje. Men i ljuset av ett kommande huvudavtal där LO ska förmås att sälja bort en del av strejkrätten förstår man bättre varför alliansen ligger så lågt nu. Den behöver inte smutsa sina händer med försämringar av arbetsrätten, för det ska parterna själva klara av!

Vi jämför med Svenskt Näringslivs egna skrivningar i en av deras broschyrer: "SN vill att spelreglerna på arbetsmarknaden, det vill säga regler för kollektivavtalsförhandlingar och möjligheter att vidta fackliga stridsåtgärder, ska vara neutrala i förhållande till parterna."

Vad betyder det? Jo följande:

"Fler frivilliga förhandlingsavtal (som industriavtalet) som reglerar förhandlingsordning, medling och stridsåtgärder.

Ändrade konfliktregler i lag:

Krav på proportionalitet mellan en stridsåtgärds omfattning eller dess syfte och dess konsekvenser för företagen och tredje man.

Förbud mot sympatiåtgärder.

Rätt för medlare att stoppa samhällsfarliga konflikter.

Förbud för organisationer utan kollektivavtal att vidta stridsåtgärder inom områden där det finns ett gällande kollektivavtal.

Förbud mot politiska stridsåtgärder.

Inför möjlighet till tvångsskiljedom.

Ökade befogenheter för medlare att skjuta upp varslade stridsåtgärder.

Förbud för facklig organisationer att vidta stridsåtgärder mot företag där organisationen saknar medlemmar."⁵

När Svenskt Näringsliv framhåller avtalen med industriförbunden, Industriavtalet, som ett föredöme vet de precis vad de gör. IF Metall, SIF, CF med flera har nämligen i dessa avtal gått med på allvarliga inskränkningar i strejkrätten. Till exempel bortfaller alla anspråk på retroaktiv lön om facket utlöser en stridsåtgärd. Vidare får parterna efter en viss tidpunkt inte själva föra förhandlingar, utan dessa sker under ledning av en opartisk ordförande som har rätt att lägga förslag, skjuta på varslade stridsåtgärder under högst fjorton dagar och till och med skjuta upp igångsatta stridsåtgärder på obestämd tid om en industrikommitté godkänner det.

I praktiken har industriförbunden frånhänt sig sin självständiga förhandlingsrätt.

Den 21 september 2007 inbjöd Svenskt Näringsliv formellt LO till förhandlingar om ett nytt huvudavtal. LO svarade positivt samma dag i ett pressmeddelande. Vad kan LO tänkas sälja ut i förhandlingarna? Styrelsens svar i november 2007 till Svenskt Näringsliv stärker misstanken om att strejkrätten är LO:s försäljningsvara i förhandlingarna om ett nytt Saltsjöbadsavtal. Man säger visserligen att man inte kan "acceptera inskränkningar i rätten att vidta stridsåtgärder eller begränsningar av reglerna om saklig grund för uppsägning enligt lagen om anställningsskydd." Men den enda förhandlingsvara LO erbjuder i sitt svar i utbyte mot alla de förbättringar man kräver i brevet är avtal om "en entydig indelning av arbetsmarknaden i avtalsområden".⁶ Det kan tolkas som att man inbjuder arbetsgivarna till medbestämmande om förbundens avtalsgränser.

Makten över avtalsgränserna tillhör sedan länge LO och förbunden. Arbetsgivaren har normalt inget inflytande över vilket avtalsområde som hans företag räknas till. Denna för många förvånade princip har tillkommit för att undvika lönekonkurrens. LO fattar gränsdragningsbeslutet om förbundens rätt att teckna avtal. Förbunden har då den legala rätten att med stridsåtgärder mot arbetsgivaren genomdriva LO:s gränsdragningsbeslut, enligt den s.k Figheolmsprincipen.⁷ Detta är en av LO:s mindre kända, men inte desto mindre viktigaste uppgifter.

Ett skäl är att förbunden ska undvika förödande gränsdragningskonflikter. Men viktigast är att om arbetsgivaren fritt skulle få välja kollektivavtal, är det inte så svårt att gissa vilket avtal han väljer: det billigaste. Bestämmanderätten över avtalsgränserna är därför en av de viktigaste spärrarna mot lönedumpning. Facket har i dag hela makten över gränsdragningen för kollektivavtal, både vad gäller beslut och stridsåtgärder.

Att dela med sig av det viktigaste guldägget i LO:s korg, makten över avtalsgränserna, förefaller inte vara någon lysande förhandlingsuppläggning.

I förhandlingar om nytt huvudavtal mellan Svenskt Näringsliv och LO kan man vidare utgå ifrån att Industriavtalet är det "golv" Svenskt Näringsliv kommer att förhandla ifrån när det gäller försämring av strejkrätten.

Punkten om proportionalitet i arbetsgivarens kravlista kan verka vettig vid första anblicken, men i själva verket är den rena mardrömmen ur facklig synpunkt. Den är dessutom helt onödig eftersom riksdagen redan i dag kan ingripa med en tvångslag om samhällsekonomin är hotad. I den svenska modellen ingår att parterna tar ansvar för sina åtgärder, och det är något som facken skött med den äran. Det här kravet har tillkommit för att minska fackens möjligheter att förhandla fram schysta villkor för sina medlemmar.

Att begränsa möjligheterna till sympatiåtgärder är lika illa. Om en byggarbetsgivare lyfter in ett gäng vitryska arbetare med en timlön på 35 kronor, så går det normalt bara att se till att de får schysta löner med en sympatiåtgärd, till exempel att man stänger el-arbetena på bygget. Därför öppnar förbud mot sympatiåtgärder för öppen lönedumpning och frånvaro av kollektivavtal. Att förbjuda stridsåtgärder om facket inte har några medlemmar på företaget får samma effekt: öppen lönedumpning blir möjlig. Då kommer också många företag att sålla bort fackmedlemmar i anställningsprocessen.

Så kan man gå igenom alla förslag till försämringar av strejkrätten som Svenskt Näringsliv vill ha och konstatera att alla syftar till ett och samma mål: man vill helt enkelt avväpna arbetstagarna och göra arbetsgivarens vilja till lag.

LO vill i förhandlingarna bland annat ha avtal om personer med nedsatt arbetsförmåga, företagshälsovård, systematiskt arbetsmiljöarbete, arbetsmiljöutbildning och arbeten för ungdomar och andra som saknar erfarenhet av svensk arbetsmarknadsom. Det är viktiga frågor men saknar helt proportioner mot det som står på spel i förhandlingarna. Att byta bort strejkrätten för evigt mot sådana förbättringar är en byteshandel som inte gynnar arbetstagarna.

Det finns en klar risk för att ett nytt huvudavtal med allvarliga inskränkningar av strejkrätten kan komma att förhandlas fram över huvudet på LO-förbundens medlemmar. Men kommer de de små självständiga LO-förbunden att godkänna sådana försämringar? Ja, det vet vi inte. Risken är att inget förbund har modet att stoppa ett nytt Saltsjöbadsavtal som redan förankrats hos arbetsgivaren och utlovar goda relationer under tiotals år framåt.

Vad ett sådant avtal skulle innehålla vet ingen eller bara en liten krets, men det finns en klar risk för att ett nytt huvudavtal kan komma att innehålla följande försämringar:

inskränkningar i strejkrätten med proportionalitet,

begränsningar i rätten att vidta sympatiåtgärder,

förlängning av varseltider,

begränsningar i rätten till stridsåtgärder på företag där facket saknar medlemmar samt

inskränkningar i strejkrätten för företag som redan har avtal (begränsning av Figeholmsprincipen).

Och tro inte på bluffen att vi redan har proportionalitet genom Vaxholmsdomen⁸, för den gäller bara utländska företag på tillfälligt besök i Sverige. Därför är det allvarliga och helt onödiga inskränkningar som hotar.

I Sverige finns inget missbruk av strejkrätten:

Sverige är ett av de länder i EU som har minst konfliktdagar per 1000 arbetstagare/år.

Sverige har en löneutveckling som ligger under jämförbara länders.

Sverige har en produktivitetsutveckling som ligger över de flesta andra länders.

Och Sverige har en vinstnivå för aktier efter skatt som är bäst i världen.

Sedan början av 1990-talet har arbetsrätten utsatts för massiva angrepp. Vi som stått emot har lyckats någorlunda bra. Framför allt lokala fackliga förtroendemännen har i ilska över föreslagna försämringar drivit fram en opinion som gjort det politiskt dyrt att försämra arbetsrätten. Även nu har det börjat mullra i leden. Flera förbund har markerat, Grafikerna har till och med tagit kongressbeslut mot försämringar i strejkrätten i ett nytt huvudavtal, och LO-distriktet i Stockholm har publicerat ett i sak vasst styrelseuttalande mot försämringar i LO-tidningen. Så än är sista ordet inte sagt.