Vad är skillnaden mellan Tony Blair och Gud? "Gud tror inte att han är Tony Blair." Lord Anthony Giddens, f.d. guru till och f.d. beundrare av Englands f.d. regeringschef, inledde nyligen en föreläsning med dessa ord.
Men låt oss börja trettio år tidigare. Brittiska Labours premiärminister Callaghan förkunnade för partikongressen 1976, tre år innan Thatcher och fem år innan Reagan kom till makten med nya koncept: "Vi brukade tro att vi kunde öka våra utgifter för att komma ur en lågkonjunktur. Jag säger er uppriktigt att detta inte längre är fallet."
Illusionen om den krisfria kapitalismen varade några decennier, och gick i graven samtidigt med keynesianismen. Sjuttiotalets oljekris visade åter för imperialistländerna hur sårbara deras ekonomier var. Ökad arbetslöshet och "stagflation" rådde. Av de båda valde man så småningom det förstnämnda. Föreställningen om att parollen om full sysselsättning under kapitalismen skulle kunna ena kapital och arbete även då det "socialistiska hotet" avlägsnats, visade sig vara en chimär.
En ökad arbetslöshet verkade inte mobiliserande på en arbetarklass som i åtskilliga decennier av sina ledare fått höra att det som var bra för kapitalet bra även för den. Reformismen förmådde inte längre med sina gängse inre och yttre medel upprätthålla den politiska makten, och kapitalet behövde inte längre låta den göra det. I Sverige skulle 1976 SAP för första gången på fyrtio år hamna utanför regeringsmakten. En lång epok var tillända. År 2006 förlorade ironiskt nog SAP åter regeringsmakten sedan högern genom en lyckad tillämpning av en "omvänd clintonsk triangulering" lyckats övertyga tillräckligt många arbetande att de bäst skulle värna tillgången på arbete.
Den nyliberalism som skulle ersätta den s.k. blandekonomin var till en början inget självklart val för bourgeoisien, trots att dess ekonomiska recept var långt ifrån nya inom borgerligheten. Politiska pionjärer för nyliberalismen var inte bara Reagan och Thatcher men också socialdemokrater som Australiens Bob Hawke och David Lange i New Zealand.
Nyliberalismen är inte främst en ideologi som rör avskaffandet av kapitalismens eller marknadssamhällets "adjektiv" som social, välfärds- eller human - "vi vill ha en marknadsekonomi utan några adjektiv", sa det avsocialiserade Tjeckoslovakiens första president Vclav Klaus.1 Den gäller som vanligt själva makten i och över samhället. Det var inte aktuellt i vår del av världen att genom en fascistdiktatur eller ökad korporativism demontera inslagen av folkstyre. Det handlade i stället att om devalvera själva kollektivet, samhället och medborgaren, att marginalisera den politiska sfären och låta varuformen än mer prägla alla transaktioner i samhället, just som Kommunistiska manifestet redan hade förutskickat.
Alla var inte ense med Dame Thatcher om att "samhället inte finns, bara individer och familjer". Efter blott några år blev dessa paroller föremål för allmän drift. Nyliberal har, lika litet som kapitalist, hittills inte blivit någon hederstitel. Men det har inte hindrat att denna enda väg blev den som de flesta marscherade på - oavsett vilka glåpord de kastade på nyliberalismen och oavsett om de tog avstånd från folk, som ville ha en "liberalism utan några adjektiv", dvs. utan glidmedel. En så öppen och skamlös renodlat kapitalistisk rationalism och libertarianism blev i längden mer än de flesta, utanför ekonomkretsar, var beredda att smälta.
Hur skall man få socialismen tillräckligt smaklig för att bli accepterad av medelklassen, utan att samtidigt tappa stödet bland arbetarklassen? Sedan snart hundra år hade detta varit ett genomgående problem för den reformistiska arbetarrörelsen i väst. Det stora undantaget kunde förefalla vara USA, där socialism är bannlyst, och arbetarrörelsen finns i marginalens marginal. Samma dilemma uppträder i sak dock delvis för demokraterna, fast med omvända förtecken - hur skall man över huvud taget få arbetarklassen att stöda, eller åtminstone acceptera, den kapitalistsponsrade multimiljonär som man vart fjärde år väljer att föra fram i statens ledning. Från 80-talet och framåt tycks socialdemokratiska rörelser i Europa stå inför en liknande, amerikansk, situation. Hur skall ett nytt samhälle, som inte längre grundar sig i visionen om ett socialistiskt - eller i varje fall mera jämlikt - samhälle kunna entusiasmera underklassen? Först måste detta nya samhällsbygge åtminstone kompletteras med en del etisk och social snickarglädje, och brödet kompletteras med ökade doser av skådespel och medial fingerfärdighet.
Begreppet tredje vägen hör hemma i detta sammanhang. Det har en historia som är nästan lika gammal som de socialistiska arbetarrörelserna. Den inkluderar såväl mer eller mindre fascistiska politiker, socialdemokrater, ex-socialistiska eller "reformerade" kommunister men även gedigna borgare. Liberala tories som Harold McMillan och fascistsympatisörer som Pius XI betecknade sitt samhällstänkande under 30-40-talet på detta sätt för att markera distans, såväl till råkapitalism som till socialism. Marquis Childs utkom redan 1936 med Sweden - the middle way där vårt land entusiastiskt utpekades som ett levande exempel på denna väg, som vi först på senare år kunnat lämna. Parollen om en tredje väg användes av Bill Clinton och även av årets demokratiska kandidater, inte för att för att beskriva en riktning, inte heller ett mål, utan på sin höjd en vilja att i mån av möjlighet förändra något icke närmare definierat.
Ursprungligen handlade det om defen-siva strategier från kapitalismens sida i en epok där det snarast var socialismen som allmänt troddes bli det dominerande globala systemet. Den störste och vältaligaste nutida samhällsvetenskaplige talesmannen för tredje vägen, Lord Anthony Giddens, professor vid London School of Economics, och inte minst Tony Blairs (och Gordon Browns) främste guru, skriver sin berömda The third way från 1998:
"Medborgarrättigheter och välfärdsprogram kom huvudsakligen till när staterna ville engagera sin befolkning, och behålla deras engagemang, något som fortsatte även under hela kallakrigseran." (S. 70)
Under sextio- och sjuttiotalen användes slagordet om en tredje väg också av kommunistpartier i Europa för att markera distans till Sovjetkommunismen och göra inbrytningar i de reformistiska arbetarpartierna - t.ex. av Togliattis italienska kommunistparti (Terza Via), liksom av vänstersocialistiska rörelser i de skandinaviska länderna. Projektet mynnade så småningom ut i den s.k. eurokommunismen innan den försvann från den politiska kartan för att gå upp i socialdemokratin.
Vid slutet 1900-talet hade den tredje vägen, t.ex. Tony Blairs New Labour, hos Clintonadministrationen och hos Gerhard Schröders socialdemokrati (Neue Mitte) i frånvaro av trovärdiga partier till vänster, blivit en defensiv strategi hos en reformistisk arbetarrörelse i stället för som förr hos borgerligheten. De socialdemokratiska regeringarna brottades med flera strukturella problem efter det keynesianska systemets synbarligen irreversibla nederlag: en ökande individualism och heterogenitet inom klassen och ett mediedominerat samhälle, där nya samhällsfrågor ansågs ha ersatt de gamla klasskampfrågorna. De nya stridsfrågorna, t.ex. de ekologiska och genusbetingade, ansågs många gånger skära tvärs över klassgränserna. Som Giddens skriver:
"Den politiska högern klädde sig i nya kläder, t.ex. under perioden efter andra världskriget, sedan fascismen hade fallit. För att överleva var högerpartier tvungna att anta vissa av vänsterns värderingar och acceptera välfärdsstatens grundläggande ramar. Sedan det tidiga åttiotalet har förhållandet varit omvänt på grund av nyliberalismens framsteg och kommunismens kollaps."(s.39)
Nyliberalismen söker förvandla medborgaren till en individuell marknadsaktör. Den frihet man har som medborgare, eller del i ett kollektiv, omvandlas till konsumentens - för att inte tala om egendomsägarens. I Sverige lanserade följaktligen SSU: s Peter Thorwaldsson och Niclas Nordström egenmakten (översatt från amerikanskans enpowerment) dvs. de enskilda individernas, den vanliga människans som den gamla högern skulle ha utryckt det, direkta ökade inflytande över den närmaste omgivningen - oförmedlat av kollektivet. Inom deras parti slog begreppet aldrig brett igenom. Det spelar ändå uppenbarligen stor och ökande roll för partitoppen och övertogs raskt av flera borgerliga rörelser. Egenmakten tillämpas nu brett inom individuell lönesättning, konsumentstyrd "valfrihet" i val av pensionssparande, elbolag, vårdcentral etc.
Enbart på senare år har allt från Marianne Jelved i Danmarks Radikale Venstre, Franois Bayrou i Frankrikes UDF, Ferenc Gyurcsny i Ungerns socialistparti, Wim Kok i Partij van de Arbeidand i Holland till Mir Zafarullah Khan Jamali, Pakistans premiärminister, deklarerat sig som anhängare till tredje vägen.
I förordet till den sistnämndes bok definierar Giddens tredje vägens ideologi som "något helt skilt från den liberala kapitalismen med dess orubbliga tilltro till den fria marknadens förtjänster - och från den demokratiska socialismen med dess efterfrågestyrning och dess besatthet av staten. Den tredje vägen förespråkar tillväxt, företagsamhet och företagaranda och skapandet av förmögenheter. Men den förespråkar även social rättvisa och tillmäter staten den största rollen då det gäller att åstadkomma detta."
Gerald Holtham (Institute for Public Policy Research) tolkar New Labours linje i mer jordnära ord än Giddens: "En lösning är att acceptera den fria marknadskapitalismen och fråga sig hur en nedbantad statsapparat borde använda den makt den ännu har kvar för att lindra de värsta effekterna hos detta system. I synnerhet tolkar högerns think-tanks Blairregimens ambition just på det viset."
I The third way skisserar Giddens ett program, inte för ett socialdemokratiskt, långt mindre ett socialistiskt samhälle, utan för "det radikala centrum" i en "ny, demokratisk stat utan fiender". Där skall det civila samhället aktiveras, uppbyggt av "demokratiska familjer". I en "ny blandekonomi" skall jämlikheten realiseras, inte genom underklassens kamp, utan genom dess "inklusion" - "alla ska med".
Den gamla passiviserande välfärden skall ersättas av "positiv välfärd", som också "ställer krav" på mottagaren. Staten skall inte bara främst investera ekonomiskt, utan framför allt i människor - t.ex. vård, utbildning. Landet skall vara en "kosmopolitisk nation" och ingå i en "kosmopolitisk demokrati" - dvs. genom EU och i en globaliserad värld, som kommit för att stanna. Hur denna demokrati bör se ut har Giddens en klar idé om. Inte olikt hur Tolkien beskrev hygglighetens medeltida hemvist i Sagan om Ringen har den omisskännliga, hemvävda drag:
"Jag tror passionerat att de principer som uppkommit i västerländska demokratiska system kan generaliseras till resten av världen och tror att man kan visa att dessa principer kan spridas till de flesta samhällen i världen." (Citerat från debatt med Huntington 2007)
Karl Marx ger i Filosofins elände 1847 en god sammanfattning av Giddens försök att övertyga oss om det vettiga i de lösningar den kapitalistiska marknaden erbjuder på varje samhällsproblem - bara vi följer hans råd för att tämja den. Skillnaden är bara att Marx driver med sin tids främste reformfilosof:
"Den goda sidan och den onda sidan, fördelen och nackdelen, utgör tillsammans för herr Proudhon motsägelsen i varje ekonomisk kategori. Problem att lösa: bevara den goda sidan och undanröja den onda."
Efterhand har Giddens, till skillnad från Labour och SAP, under snart åtta års Bushregering i USA, måst revidera sin vision av de anglosachsiska staterna som spridare av humanitära värden. Om inte annat för att bibehålla sitt intellektuella anseende har han tagit avstånd från Labours stöd åt kriget mot Irak, från dess stöd till Israels överfall mot Libanon och till och med yppat sympatier för Chavez i Venezuela, pga. dennes egalitära strävanden och "participatoriska" demokrati. Och sin roll som f.d. intellektuell guru åt Tony Blair söker han så gott det går distansera sig från - i år ger han i stället ut Over to You, Mr Brown där han sägs förkunna att det mesta positiva som skedde under Blairs tolv år egentligen måste tillskrivas just hans dåvarande finansminister.
När Giddens 1998 i The Third Way tecknade en ljusnande framtid i en global, kosmopolitisk värd, dominerad av en modern socialdemokrati, hade tories kört sitt parti i botten under arton års regerande och avlösts av New Labour, som Tony Blair hade börjat kalla partiet. Clinton hade just blivit omvald i USA, Kok ledde Hollands regering, Jospin Frankrikes och Prodi Italiens, och Gerhard Schröder blev under året förbundskansler i det återförenade Tyskland. I Sverige regerade Persson sedan fyra år och hans SAP var en stark inspiratör för Giddens. Liknande perspektiv av ett progressivt slag målade Carlsson 1994 upp, för att övertyga sina skeptiska valmän och sexton fackliga förbundsordföranden om att EU i grund och botten var ett socialdemokratiskt projekt.
I dag är detta som bortsopat - New Labour sitter blott kvar i kraft av långa mandatperioder, mer än på opinionens välvilja. Men EU-medlemskapet har Sverige kvar, och i stort sett nyliberalismen från 80-90-talet - utom till namnet.
Öppet borgerliga och socialdemokratiska partier synes numera eniga om att den kapitalistiska marknadsekonomin är och förblir det överlägsna systemet för att skapa tillväxt och välfärd. Är vi alltså numera alla liberaler, individualister, hönstermänniskor? Nå, socialismen må vara död, men vänstern lever menar Giddens!
Om inte annat eftersom den per definition alltid existerar.
Begreppen vänster och höger är ju relativa, dynamiska begrepp. Vänstern står för jämlikhet2 - högern för åtskillnad, individualitet. Det skulle inte ens vara meningsfullt att som tredjevägsfolket tala om en mitt, om det inte funnes något på ömse sidor. Det är "vänstermannen" och "center-vänster"-teoretikern Giddens helt enig med oss om.
Men om höger-vänsterskalan är dynamisk gäller detta inte i samma mån för samhällsåskådningar, t.ex. liberalism eller enkannerligen socialism. Att kalla sig liberal och samtidigt ta avstånd från individualism och därtill privategendom betyder att våldföra sig på logik och språk. Likaså att kalla sig socialist och ta avstånd från det arbetande folkets kontroll av produktionsmedlen - en enligt socialismen nödvändig förutsättning för jämlikheten. Därför länder det åtminstone SAP och Nya Labour till heder att de inte längre, inte ens i sina program, kallar sig socialistiska:
I en värld, som enligt The Third Way inte är "bipolär" och där politiska alternativ till vänster om socialdemokratin inte finns, så finns alltså enligt Giddens ändå en vänster, i Storbritanniens fall New Labour. Men finns socialismen?
Nej, "socialismen är död" tillkännagav redan Anton Nyström, den liberale arbetarvännen, förhoppningsfullt 1903. Den socialism Nyström avsåg var uppenbarligen just dåtidens socialdemokratis, den som ännu baserades på Marx analys om arbetarklassen som bärare av ett nytt samhälle. En av de få auktoritativa, och minst omtvistade, definitionerna av socialism vi har finns i de tio punkter som Marx och Engels skisserade i Det kommunistiska partiets manifest - som i sin tur nästan ordagrant byggde på jakobinen Babeufs lista från 1795, Utkast till en ekonomisk lagstiftning, som i stort sett handlade just om det som titeln anger. Exempelvis "stark progressiv beskattning", "kreditens centralisering i statens händer genom en nationalbank med statskapital och uteslutande monopol", "centralisering av transportväsendet i statens händer", "åtgärder för att så småningom utplåna skillnaden mellan stad och landsbygd, " "offentlig och kostnadsfri uppfostran av alla barn", "avskaffande av fabriksarbetet för barn i dess nuvarande form". Samt arbete och bröd och kalvstek på söndagen.
Lika känd, men mindre citerad av reformister, är Manifestets inledande förutsättning för de punkter som följde: "det första steget i arbetarrevolutionen är att höja proletariatet till härskande klass, erövra demokratin." Detta är föga överraskande i en skrift som inleds med orden "Alla hittillsvarande samhällens historia är en historia om klasskamp." Och definition av socialismen är ännu kortare och modernistisk: "Sovjetmakt (dvs. arbetarrådens makt) och elektrifiering av hela landet."
Socialism handlar således framför allt om makten i samhället och om vilken klass som skall inneha den, först i andra hand om ett ekonomiskt system. Svenska socialdemokrater hävdade däremot ofta under partiets långa period i regeringsställning att manifestets krav att erövra demokratin åt arbetarklassen var uppfyllt. Staten var ju gravt involverad i landets sociala och ekonomiska liv via efterfrågestyrning, marknadens roll var begränsad, fackföreningarnas roll växande. Välfärd rådde. Sverige var internationalistiskt - till och med socialistiska länder kunde räkna med vår solidaritet så länge de inte uppenbart tillhörde socialistlägret. Efter kriget hade vi till och med en planhushållningsdebatt, precis som i England. En kollektivistisk anda rådde. Förutsättningen för denna s.k. demokratiska socialism, var dock, som Giddens (och många andra) underströk, att de länder det gällde "tillhör en bipolär värld" (A.a. 1998, s.7).
I ekonomiskt framskridna kapitalistländer, som de västeuropeiska, stod fronten efter andra världskriget till synes inte direkt mellan revolution och kontrarevolution - med undantag för utkantsländer som Grekland och Italien. Sovjetunionen hade dock visat sin styrka genom att under enorma uppoffringar krossa Tyskland och fanns i bakgrunden som ett ständigt hot för borgarklassen, som fick lita till sin nya idol USA.
De trettio åren efter freden hade blivit vad de reformistiska arbetarpartierna kallar "den gamla goda tiden", den som äldre socialdemokrater, som nu "inte känner igen" partiet, refererar till. Socialdemokraterna grundlade sitt renommé bland de arbetande som de som äntligen tycktes förverkliga manifestets program.
Denna epok tog slut vid mitten av sjuttiotalet. Socialistlägret skulle ännu existera ännu några år. Men dess externa, effektiva, men ständigt av mottagaren förnekade, draghjälp åt reformisterna hade under några år avtagit på grund konflikten mellan Sovjet och Kina, som vid slutet av sextiotalet rentav skulle gå till handgripligheter. Giddens diskuterar i grunden samma fenomen för västs imperialistnationer - "stater utan fiender":
"I och med att den bipolära eran tog slut har de flesta stater inga klara fiender. När staterna ställs inför risker (t.ex. i den fysiska miljön ö.a) snarare än fiender måste de se sig om efter grunder för legitimitet som är andra än de från förr."(s. 70 och följande).
Då den klassiska socialdemokratiska positionen mot slutet av seklet blev ohållbar övergick man så småningom till att även i praktiken betrakta arbetarklassen som blott en underprivilegierad, dvs. "exkluderad" minoritet, vid sidan av t.ex. invandrare, kvinnor eller sexuellt avvikande. Det var partiets uppgift att för dessa "lindra skadeverkningarna" av den kapitalism som man nu även öppet betraktade som naturgiven och utan alternativ. Inte klasskamp, utan "inklusion" gällde nu, där "alla ska med".
Upplösningstendenser var tidigt tydli-ga även inom flera av socialistlägrets länder, t.ex. Tjeckoslovakien eller Ungern. Det ekonomiska system som medgett lägrets kärnländer en snabb tillväxt av teknologi och välstånd började knaka i fogarna och ett delvis nytt klassamhälle pockade på "reformer", som så småningom skulle visa sig innebära likvidation av det som fanns av socialism. Dessa samhällen började inom några år att uppvisa i stort samma politiska mönster som de gamla kapitalistländerna. I den mån socialister, t.ex. sovjetideologer eller svenska socialdemokrater, hade trott att socialismen var en "irreversibel process" och det borgerliga klassamhället hade försvunnit, skulle vi snart få erfara sanningen. Kinas kommunister hävdade motsatsen, även då deras samhällsbygge till synes var framgångsrikt. Mao Zedong underströk att kampen om makten var långt ifrån avgjord och att dess lyckliga slut inte var garanterat. Vi vet nu att revolutioner, byte av samhällssystem, tar tid. Tack och lov gäller detta även kontrarevolutioner.
Historien får visa, och dess uttolkare i frånvaro av uppenbara kontrarevolutioner träta om, när det ena eller landet upphörde att vara socialistiskt, dvs. när man inte längre på allvar kunde hävda att arbetarklassen styrde över stat och ekonomi. När Orwell i Djurfarmen, samma år som segern över fascismen 1945, hävdade att Sovjet styrdes av grisar som gick på bakbenen var det säkert alltför tidigt. Kanske borde vi ha varit mera generösa med terminologin med tanke på att många ännu ostraffat kallar USA för världens största demokrati, trots att staten anses vara det största hotet mot världens folk, att landet ekonomiskt och politiskt kontrolleras av någon promille av det egna folket varav majoriteten inte längre tycker det är någon idé att gå till val. Men vid slutet av "folkets århundrade" blev det, för alla som ville veta det, uppenbart att ett socialistiskt världssystem, för inte så länge sedan täckande en sjättedel av jordens yta, hade gått under.
I stor utsträckning har socialismen ersatts med en ny rovkapitalism - eller, som Marx kanske skulle ha sagt, en ny primitiv ackumulation - som inte står förlagorna efter. Det kan tyckas märkligt att så många människor, som ansåg sig som "verkliga" socialister, dvs. till skillnad från öststaternas realsocialister, eller rentav som kommunister, ändå bevittnade socialistlägrets sönderfall med upphöjt lugn, för att inte säga tillfredsställelse, trots att vi snart kunde se priset för de arbetande i Östeuropa och stora delar av tredje världen - och sannolikt även för oss. Vi behöver kanske inte gå närmare in på orsaken till denna liknöjdhet - den är hur helst som ett faktum. Många socialister - med eller utan adjektiv - i Väst hade i alla fall sedan Orwells dagar mer eller mindre, vant sig av med att betrakta Sovjetlägret som socialistiskt. Själva uttrycket realsocialism fick beteckna något negativt - precis som om dessa samhällens reala natur i och för sig vore diskvalificerande och onödiggjorde detaljkritik. Att vi inom kort skulle få upphöra att betrakta även Kina som en socialistisk förebild skulle snart visa sig.
Att en auktoritär regim, som vi i många avseenden ogillade, ändå på något sätt vore socialistisk var för många vänstermänniskor mycket obekvämt att hantera. En negativ värdering av Sovjet eller Kina skulle inte behöva innebära att man utan vidare likställer ex-socialistiska och gamla imperialistiska samhällen, bl.a. eftersom till exempel Sovjet i varje fall inte längre kan beskyllas för att bedriva vilseledande marknadsföring. Långt mindre att man solidariserar med de senare mot de förra:
"Under världskrigen och det kalla krigets epok har den stora politiska skiljelinjen gått mellan de politiska partier som godtagit det demokratiska styrelseskicket och de som företrätt diktatoriska regimer // Det stora hotet mot demokratin kommer inte längre utifrån" säger den "mycket kritiske vänstersocialdemokraten" Klas Gustavsson i sin bok Socialismens liv efter döden 2004. Detta är i grund samma historiska perspektiv som ligger bakom dagens statliga propagandaverk Forum för levande historia när den likställer nazism och kommunism.
Man ska inte förringa värdet av medborgerliga friheter under kapitalis-men. Men det är sannolikt just Gustavssons definition av skiljelinjen som gång på gång fått "demokratiska socialister" att fylka sig under fanorna hos det för tillfälligt starkaste imperialistblocket, senast under krigen mot Jugoslavien, Irak och Afghanistan. Deras demokrati innefattar inte respekt för andras folks nationella och demokratiska behov, och deras socialism har för länge sedan avskrivits. Och de fortsätter sluta upp i "kriget mot terrorismen" även då man säger sig inse att "det stora hotet mot demokratin kommer inte längre utifrån".
Den moderna socialdemokratins tanke är att demokrati, för att låna Alf Ross 50-talsaforism, inte handlar om vilken klass som bestämmer, inte om vad, utan först och främst om hur man beslutar. Detta demokratibegrepp förutsätter ett grundläggande samförstånd som bevisligen aldrig har omfattat vilken klass som skall härska i ett samhälle eller i världen.
Har en socialism, som skulle ha levt upp till de höga anspråk som en stor del av en mer eller idealistisk vänster i västvärlden ställer på länder utanför Västeuropa, någonsin existerat? Har några andra socialistsamhällen än de "reala" någonsin existerat? Svaret är på båda frågorna självfallet nej. Detta borde inte förminska, tvärtom öka, vår respekt för dessa pionjärer för ett nytt samhälle. Och behovet av ett sådant har inte minskat. Vi hade ju lärt oss att man inte skulle "skriva recept för framtidens soppkök" - ändå har vi tidvis inbillat oss att en färdig kokbok redan existerade i vilken man bara kunde läsa innantill.
1900-talets globala klasskamp handlade om realiteter, inte om beslutsformer, uppkom inte genom ett missförstånd och utspelades primärt inte i idéernas värld. Man får bara komma ihåg vad vi slogs, slåss om, och med och mot vem. Och att kampen i högsta grad pågår den dag som idag är.
"Trädet må föredra vila, men vinden lämnar det ej i fred!" -
Noter
1."Vi vill ha en marknadsekonomi utan några adjektiv". Uttalande av Vclav Klaus i en intervju. Klaus var det avsocialiserade Tjeckoslovakiens förste finansminister under dess siste president, Vclav Havel, och en trogen lärjunge till Milton Friedman and F.A.. Hayek. Klaus tjänar nu på sin andra period som Tjeckiens president.
2.Jfr den vitsiga högerdefinitionen av "kommunist": En som inget har, men som vill dela det med sig.
3.Ett verk, som bl.a. vår Giddens i regel med gillande refererar till, är Norberto Bobbio: Destra e Sinistra från 1994 -95 (i eng. översättning som Left and Right 1996).
