Farligt spel i Kosovo

Europa har fått ett nytt land, Kosovo. Någon självständig stat är det inte, snarare en USA-Nato-bas. Och Kosovo har blivit möjligt först sedan två grundläggande principer för fredlig samlevnad ställts åt sidan: okränkbara gränser och absolut förbud mot anfallskrig. Fler krig väntar, varnar Lennart Palm.

Den 4 mars 2008 erkände Sverige, som ett av de första länderna efter USA, den nya "staten" Kosovo. Erkännandet är ett av de tydligaste tecknen på att Sverige slutgiltigt brutit sin mycket långa tradition av alliansfrihet till förmån för en roll som knähund åt blocket USA-Nato-EU. Man skulle kunna säga att Sverige i dag är ungefär lika "självständigt" som det "självständiga" Kosovo, åtminstone på det utrikespolitiska planet. Exemplet Kosovo ställer flera viktiga principiella frågor kring folkrätten och hur en antiimperialistisk fredspolitik för vår tid bör se ut. Men en förståelse av problematiken förutsätter kunskap om den historiska bakgrunden.

Större delen av Balkan kom under medeltidens slut att hamna under det då snabbt expanderande turkiska Osmanska imperiet. Balkan var den kanske mest etniskt splittrade delen av Europa, med mängder av olika språk och kulturer som oftast levde i fred sida vid sida: slaver, greker, albaner, romer, ungrare, gorani, judar osv. Den osmanska erövringen medförde ytterligare diversifiering när delar av ursprungsbefolkningen, inte minst delar av den slaviska befolkningen i Bosnien, konverterade till islam.

1800-talets europeiska nationalitetsrörelser fick starka utlöpare på Balkan - mest känd är den grekiska befrielsekampen som fick stor symbolisk betydelse i hela Europa. Folkens umbäranden under första världskriget 1914-18, det första imperialistiska omfördelningskriget, gav socialistiska och demokratiska rörelser ett kraftigt uppsving. Principen om nationernas självbestämmanderätt slogs fast efter freden och kom också att tillämpas i praktiken, åtminstone på vissa håll: förtryckta etniska minoriteter skulle ha rätten att avskilja sig och bilda egna stater. Så kunde sydslaverna (serber, kroater, slovener) 1918 bryta sig ut ur det i kriget upplösta habsburgska österrikisk-ungerska kejsardömet och bilda den stat som snart kallade sig Jugoslavien ("Sydslavien"). Till den nya staten anslöts andra delar av kejsardömets domäner på Balkan, bl.a. Bosnien och Herzegovina.

När den nya världsordning som etable-rats efter första världskriget började knaka i fogarna på allvar under 1930-talet drabbade detta också Jugoslavien. De fascistiska staterna Tyskland och Italien tävlade med första världskrigets segrarmakter om herraväldet i Europa. De gjorde allt för att leta sig in i sociala och etniska sprickor så fort möjligheter visade sig, inte minst i det etniskt och religiöst splittrade Jugoslavien. Den kroatiska romerskkatolska högern blev en av ingångarna. När det andra stora omfördelningskriget väl börjat i Europa 1939 hade tyskar och italienare fått stort inflytande bland kroater, bosnienmuslimer och albaner. Delar av dessa jugoslaviska minoriteter kom att tjänstgöra i SS och egna fascistiska enheter i kampen mot det största jugoslaviska folket, serberna.

Andra världskriget innebar tyska och italienska ockupationer på Balkan, med ett förtryck som snart möttes av breda motståndsrörelser bland alla de balkanska folken. I skuggan av de jugoslaviska folkens kamp mot fascismen pågick samtidigt ett blodigt inbördeskrig. På den ena sidan stod monarkiska högergrupper, på den andra folkliga rörelser med socialistiska och kommunistiska förtecken. Lärdomarna av dessa brodermord utmynnade efter kriget i krav på ett enat Jugoslavien under parollen "Broderskap och enhet". Aldrig mer skulle man låta sig utnyttjas av utländska makter.

De balkanska folkens seger blev dock ofullständig. I Grekland överfölls den antifascistiska motståndsrörelsen av britterna redan 1944, så snart tyskarna tvingats lämna landet.¹ Ett inbördeskrig med omfattande västmaktsinblandning kom att rasa ända till 1949 och följdes av olika USA-stödda militärjuntor eller andra auktoritära regimer. Det nya Jugoslavien lyckades däremot länge hävda sin självständighet.

Folkens seger i andra världskriget gav åter, precis som åren kring 1918, socialistiska och demokratiska krafter vind i seglen. 1945 bildades FN för "att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden", som det står i stadgan. Där sägs också: "Alla medlemmar skola lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt, att internationell fred och säkerhet samt rättvisan icke sättas i fara Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende". Ett absolut förbud mot att starta krig således. Våld mot en annan stat tilläts bara som ett kort omedelbart försvar på ett direkt anfall tills FN skulle hinna ingripa.

Bildandet av ett stort, USA-dominerat, block i Västeuropa, följt av ett Sovjetstyrt i Central- och Östeuropa ledde till en snabb polarisering i form av "kalla kriget". Två stora militärallianser stod i harnesk mot varandra. Men detta innebar samtidigt en balans. Hotet om ett nytt storkrig ledde, trots spänningarna mellan blocken, till vissa försök att reglera förhållandena i Europa på ett sätt som skulle öka fredschanserna. Inte minst fredsrörelsens arbete bidrog till detta. Olika militära avtal om vapenbegränsningar blev verklighet men också politiska framstötar som berörde folkrätten. En av de viktigaste var Helsingforsavtalet 1975, som bl.a. fastslog att gränserna i Europa inte fick ändras. Tanken var att gränsrevideringar stimulerar nationalism och politiska kriser, vilket ökar krigsfaran. Detta gällde särskilt i det så etniskt splittrade Europa, något som kontinentens blodiga historia alldeles nyss vittnat om.

Principerna om nationernas självbestämmanderätt och förbudet mot gränsförändringar kan lätt hamna i motsättning till varandra. Undertecknarna av Helsingforsavtalet förband sig därför att bl.a. tillämpa de mänskliga rättigheterna på ett sådant sätt att minoriteter framgångsrikt skulle kunna driva sina intressefrågor inom de befintliga staterna. För Europas del har de i många fall kunnat göra det. Men i Jugoslavien har det inte fungerat. Det beror inte på att de första utbrytarna i början av 1990-talet, Slovenien eller Kroatien, var utsatta för något nationellt förtryck i någon vettig mening av ordet. Tvärtom hade de omfattande och växande autonomi. Här var det i stället ekonomiska och sociala faktorer som blev avgörande.

Under 1970-talet uppstod allt starkare ekonomiska spänningar mellan Jugoslaviens olika delrepubliker under trycket av problem i världsekonomin. I landet fanns, liksom i Italien, ett nord-sydproblem, med fattiga områden i söder och rika i norr. En socialistisk omfördelningspolitik mellan delrepublikerna blev allt mindre populär i de rikare delrepublikerna, samtidigt som IMF som villkor för nödvändiga lån krävde att denna politik skulle upphöra. Resterna av det socialistiska systemet i Jugoslavien sågs också som en allmän hämsko för republikernas ekonomiska och politiska eliter. Ett avskiljande uppmuntrades av Tyskland, som nu åter börjat framträda som kavaljer i den nya imperialistiska dansen i nära förbund med USA. Även Vatikanen slöt upp på nationalisternas sida. Med erkännandet av Kroatiens utbrytning 1992, där Sverige snabbt följde Tyskland, upphävdes i praktiken den tredje pelaren i det efterkrigstida säkerhetssystemet i Europa - Helsingforsavtalets orubbliga gränser. Erkännandet motiverades med hänvisning till självbestämmandeprincipen.

Den utländska inblandningen hade varit omfattande, särskilt vid Kroatiens utbrytning, i sig ett grovt brott mot både FN-stadgan och icke-inblandningsprincipen (ett folkrättsarv från westfaliska freden 1648). Men värre skulle de mänskliga konsekvenserna bli, när också bosnienmuslimernas ledare, Izetbegovic, såg möjligheten att bilda en egen stat under muslimsk ledning. Här var problemet att den etniska mosaiken var ännu mer komplicerad än i de två första utbrytarrepublikerna. Tillsammans var serber, kroater och andra grupper fler än republikens muslimer. Detta hindrade inte stormakterna och deras ja-sägare bland småstaterna från att erkänna den nya staten 1992. Alla initierade bedömare insåg att det skulle leda till krig när serber och kroater riskerade hamna under en muslimsk minoritets överhöghet. Kriget kostade 100000 människor livet och drabbade alla grupper oerhört svårt (den svenska medierapporteringen har varit skamligt ensidig).

Vad som fortfarande fanns kvar av det europeiska säkerhetssystemet skulle slås sönder i södra Serbien. Där bodde en blandad befolkning, där två grupper, serber och albaner, var de största. Sedan länge var fördelningen mellan dessa stadd i förändring. På medeltiden bodde nästan enbart serber i området, men albanernas andel blev successivt allt större under följande sekler. På 1900-talet hade albanerna blivit i majoritet. I dag är cirka 90 % av den kvarvarande befolkningen albansk. Bakom förändringen låg flera faktorer: fördrivning av serber under det turkiska styret, utflyttning av serber som kände sig utmobbade från 1970-talet och framåt, inflyttning av albaner från Albanien och högre födelsetal bland Kosovo-albanerna. En växande nationell rörelse bland albanerna kom fr.o.m. 1980-talet att kräva full självständighet. Kraven kom i växande grad att drivas med terrorism som vapen.² I slutet av 1990-talet liknade situationen ungefär den på Nordirland när den var som värst.

Den jugoslaviska statens hårdhänta behandling av det albanska motståndet övergick dock aldrig i någon etnisk rensning och fördrivning av albaner, så som västliga medier påstod.³ Västländerna hade vid det laget aktivt börjat hjälpa den UCK-gerilla, som de nyss stämplat som terrorister.⁴ I Rambouillet ställde de den 2 februari 1999 krav på att serbernas militär skulle utrymma Kosovo, att rest-Jugoslavien skulle ge Nato obegränsad tillgång till hamnar, vägar och flygfält i hela landet och släppa in 28000 Natosoldater. Om kraven inte hörsammades skulle landet anfallas.⁵ Västerländska massmedia gav dock en helt annan bild av konfliktens bakgrund. Natos krig framställdes här som ett svar på en påstådd serbisk massaker 1998 i byn Racak. Sedermera har bl.a. den finska läkaren Helena Ranta, som vittnat om obduktionen av offren, medgett att de påstådda civila offren i själva verket var albanska motståndsmän som dött i en blodig strid med serbisk militär.⁶ Fördrivningar av både albaner och serber och stora flyktingströmmar på Kosovos vägar undan kriget blev ett faktum först efter det Nato inlett sina bombningar (här har den västliga historieskrivningen börjat kasta om vad som kom först). Natos kriminella bombningar av rest-Jugoslavien under 78 dagar satte spiken i kistan för den kvarvarande och viktigaste hörnpelaren för en fredsfrämjande folkrätt - FN-stadgans förbud mot anfallskrig.

Den internationella fredsrörelsen står nu inför en situation där grundläggande principer, fastslagna på grundval av mänsklighetens mest dyrköpta erfarenheter, är kraftigt försvagade. Situationen liknar den under 30-talets andra hälft. I en laglös värld blir den ledande principen "makt är rätt". En stark polarisering är på gång mellan å ena sidan USA-EU-Nato-blocket och å andra sidan varje land eller rörelse som vägrar följa blockets diktat. En stor majoritet av världens länder håller dock fast vid folkrätten - när föreliggande artikel skrivs i början av april 2008 har bara ett 30-tal av FN:s 192 medlemsländer erkänt Kosovo. Bakom motviljan finns farhågorna från många stater att USA och dess kumpaner skall splittra upp även dem, så som man gjorde med Jugoslavien och senare Afghanistan och Irak. Länder som Kina, Ryssland, Indien osv. har alla stora etniska och religiösa minoriteter vars företrädare ofta inte väjer för att ta USA-blockets "hjälp". När nu den republikanske presidentkandidaten McCain vill bilda en jättekoalition med "100 demokratier" för att "försvara våra värden" är det inte svårt att se geopolitiska paralleller med tidigare imperialistiska allianser, t.ex. Japan-Tysklands antikominternpakt 1936 eller t.o.m. uppmarschen mot Sovjet, "Operation Barbarossa", 1941.⁷ Och bortsett från ordvalen står hans motkandidater i det demokratiska partiet för i princip samma utrikespolitiska linje.

Den progressiva ståndpunkten har ofta ansetts vara att principen om nationellt självbestämmande har företräde framför principen om gränsernas okränkbarhet. Så stod sakerna efter första världskriget (jämför president Wilsons retorik och Lenins regering som stödde bl.a. Finlands självständighet). Under senare delen av 1930-talet var detta inte längre självklart: Tjänade styckningen av Tjeckoslovakien, baserad på sudettyskarnas rätt till självbstämmande, freden? Och i vår tid: Var egentligen uppdelningen av det mångkulturella och mångnationella Jugoslavien i etniskt definierade småstater en bra sak från fredens eller humanitetens synpunkt? Gagnar en uppstyckning av Kina efter etniska linjer (Tibet, Sinkiang) i dag världsfreden?

Mycket av den självständighet USA-blocket erbjuder är i själva verket högst illusorisk. I dag hyser Kosovo USA:s största militärbas i Europa, Bondsteel, något som nästan helt förtigs i mainstreammedier. I provinsen finns också 18000 soldater under Natobefäl. Lika lite som Afghanistan och Irak uppfyller Kosovo därmed grundläggande kriterier för en självständig nationalstat. Och vad de mänskliga rättigheterna beträffar är det lätt att föreställa sig vad de 200000 från Kosovo fördrivna serberna, romerna, gorani och katolska albanerna eller Pristinas judar tycker om den saken.