Säpohets mot somalierna Olle Josephson
Inte bara Tibet Christer Lundgren
Islamofobi: Leijonborg Hans Isaksson
Levande historia Olle Josephson
Kina: Sifferglapp Sture Källberg
Säpohets mot somalierna
Tre Sverigeboende somalier häktades för terrorism i mars. Brottet? De har skickat pengar till sitt hemland, som är sönderslaget, inte av etniska och religiösa konflikter som en del medier vill få oss att tro, utan av imperialistmakter på jakt efter råvaror och militärstrategiska områden. Pengarna från somalierna i utlandet har hållit landet uppe. Världsbanken beräknar att dessa överföringar stod för 60 procent av Somalias BNP 2004. I dag är siffran säkert ännu högre.
De tre somalier, som en nationell insatsstyrka grep genom att dramatiskt störta in i deras hem, har organiserat insamlingar till flyktingar, till sjukhusen och till andra välgörande ändamål i sitt forna hemland. Pengarna har de förmedlat på det sätt som stått öppet för dem, till så kallade hawala-företag som kanske inte alltid har den bästa ordning på räkenskaperna.
Bild: Robert Nyberg, ur albumet Gomorron! Läggdags! (Alfabeta 2007).
De tre häktade stöder alliansen för Somalias befrielse, en av dem har en ledande ställning i den, och de hävdar sitt folks rätt att göra motstånd mot ockupationsmakten.
De har inte gjort något odemokratiskt. Rätten att bilda politiska föreningar, göra insamlingar och skicka pengar till behövande utomlands måste försvaras. Annars kan vi snart alla gå för terrorister.
Skänk därför pengar till Somalia genom lämplig hawala! Svensk-somaliska freds- och utvecklingsorganisationen SFU har ett plusgirokonto för humanitärt bistånd: 459388-5. Sätt in en hundralapp eller två!
Olle Josephson
Smaklig måltid
I vinter har SAC blockerat restaurangen Lilla Karachi i Stockholm. Företaget har under vidriga förhållanden låtit papperslösa anställda arbeta 13 timmar per dygn för 5 000 kr i månaden - pengar som man åtminstone i ett fall över huvud taget inte betalt ut, vilket närmast utlöst blockaden.
Centerpolitikerna Fredrick Federley (vem annars!)och Annie Johansson, CUF:s ordförande Magnus Andersson, centerstudenternas ordförande Kristina Isaksson, Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Abrahamsson och senast även Moderata Ungdomsförbundet har självfallet solidariserat sig med ägaren. De uppmanar till aktivt blockadbryteri och s.k. stödätning.
Tänk om man kunde visa sin klassolidaritet på ett så pass behagligt sätt som att äta orientaliska delikatesser på en varm krog, i stället för att stå utanför på trottoaren i regn och rusk! Fast vederbörande borgaryngel skall inte frånkännas fysiskt mod. Det finns en ej helt försumbar risk att någon kvarvarande svartarbetare i köket av misstag pissar i soppan. En olycka händer så lätt.
Hans Isaksson
Inte bara Tibet
USA må ha kört fast i Irak och kastats ut ur Venezuela. Men det hindrar inte en strategisk offensiv pågår på flera fronter. Risken för ett angrepp mot Iran är överhängande, och USA flyttar också fram positionerna för ett eventuellt krig mot Nordkorea. Östeuropa, tidigare en buffertzon för Sovjetunionen, har på kort tid förvandlats till uppmarschområde för Nato med Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Ungern, Rumänien och Bulgarien som medlemmar.
Visserligen misslyckades USA vid det senaste Natotoppmötet för tillfället i sina försök att ge Ukraina och Georgien kandidatstatus för medlemskap, och Makedonien avvisades helt. Men tendensen ärtydlig.
Kosovo har erövrats med angreppskrig på Serbien och ses av Ryssland, inte utan skäl, som den första "Natostaten" med det internationella samfundets organ som faddrar - inklusive FN, EU, Nato, OSSE och inte minst Internationella domstolen för f.d. Jugoslavien i Haag.
Domstolen har för övrigt just frikänt UCK-ledaren Ramush Haradinaj från alla anklagelser om folkmord och terrorhandlingar. Det har väckt starka känslor i Serbien, som ju pressas hårt av västmakterna att samarbeta med domstolen mot egna misstänkta krigsförbrytare.
I detta perspektiv bör man också se stödet för separatismen i Tibet och - för tillfället mer i skymundan - också för uigurisk separatism i Xinjiang. Nationella, etniska och religiösa motsättningar (och klassmotsättningar) utnyttjas av västmakterna som instrument för att försvaga en potentiell strategisk rival.
Kampanjen för bojkott av OS i Kina bör bedömas principiellt. Ska idrotten utnyttjas för politiska manifestationer, bör de i första hand riktas mot klara folkrättsbrott som USA:s brutala krig i det ockuperade Irak och ockupationen av Afghanistan. Ska man bojkotta länder på grund av deras interna konflikter, blir det inte många kvar i idrottsutbytet.
Christer Lundgren
Maj 1968
Den 3 maj för fyrtio år sedan stängde det franska utbildningsdepartementet universitetet i Nanterre i Paris, där protester hade pågått hela året mot usla studieförhållanden och reaktionärt universitetssystem. Samma dag tog sig kravallpolisen för första gången i historien in på Sorbonne och evakuerade byggnaden. Natten mellan den 10 och 11 övergår massdemonstrationerna i våldsamma barrikadstrider mellan polis och studenter. Den 13 går 10-12 miljoner arbetare i generalstrejk. Det är maj 1968.
Fyrtio år efteråt är det lätt att se svagheterna. Någon verklig förening mellan studenter och arbetarrörelse kom aldrig till stånd, vare sig i Frankrike eller andra europeiska stater där demonstrationer och upplopp rasade. I många stycken var det ett generationsuppror; 2008 års allra enklaste cynism är att peka på 68-revolutionärer som i dag sitter vid köttgrytorna. En hel del stolligheter frodades - den bindgalna rebellrörelsen är ett svenskt exempel.
Men detta är att göra bisak till huvudsak. Maj 68 hade tydlig klasskaraktär; de många nya studenterna från folkliga förhållanden accepterade inte det gamla universitet och det gamla samhället. Unga människor har alltid en nyckelroll i stora och snabba samhällsomvandlingar. Att många överger sin ungdoms klarsyn för makt och pengar är inte mycket att moralisera över - så måste det gå så länge de radikala rörelserna lider nederlag. Och stolligheterna dominerade inte maj 1968 - det gjorde antiimperialismen och den revolutionära klasståndpunkten. Samhället blev öppnare och jämlikare det årtionde som följde.
Alltså, leve maj 68!
Olle Josephson
Islamofobi: Leijonborg
Högskoleverket och dess vidhängande minister, Lars Leijonborg, föreslår att Sverige startar en statlig utbildning för imamer. Syftet skall enligt Leijonborg enligt försvarstal i Dagens Nyheter vara att imamerna äntligen skall få lära sig "svenska och samhällskunskap". Att svenska staten skulle behöva utbilda de blivande imamerna i islamsk religion verkar nämligen inte så ändamålsenligt, eller ens särskilt troligt.
Stefan Arvidsson, docent i religionsvetenskap vid Växjö universitet, var i samma tidning den 21 februari, något skeptisk mot liberalernas nya påfund i kampen mot islam:
"För Leijonborg tycks kampen mot muslimsk fundamentalism vara den djupaste drivkraften. Islamism uppstår emellertid vare sig ur olämpliga tolkningar eller ur okunnighet om västerländska värderingar. Denna globala rörelse springer ur människors behov och dessa kan inte stillas med hjälp av nationell utbildningspolitik. Om folkpartiet vill bekämpa islamismen gör det bäst i att inte utgå från att alla som är motståndare till liberalismen är förvirrade individer som innerst inne även de är liberaler. I stället bör folkpartiet lyssna på dessa människors missnöje med en värld där många saknar trygghet och rättvisa, en värld som ideologiskt vilar på de privilegierades försvar av denna ordning med hjälp av höga ideal och liberala fraser. Islamismen kommer inte att avta så länge de politiska glasögonen urskiljer Demokrater versus Muslimer, utan först när de byts mot ett par där människors nöd framträder klart och tydligt.
Med gillande citerat av Hans Isaksson.
Hans Isaksson
Levande historia
Över 350 historiker och samhällsvetare hade när detta nummer av Clarté går i tryck undertecknat "Uppropet mot statlig kampanjhistoria", dvs. protesterat mot Forum för levande historias kampanj för antikommunism i skolans historieundervisning. Uppropstexten är inte alldeles kristallklar, men de centrala meningarna är tydliga nog:
"Vi historiker och samhällsforskare som undertecknat detta upprop har olika politiska uppfattningar, men vi förenas i åsikten att det inte kan vara statens och regeringens uppgift att ersätta ordinarie historieundervisning med kampanjhistoria och i detalj föreskriva hur historien ska tolkas och användas. Det är naturligt att staten sätter vissa övergripande ramar genom forskningspolitik och skolornas läroplaner. Dessa ramar måste dock vara vida. De får inte inkräkta på demokratins livsnerv: yttrandefriheten och just toleransen."
Det är hoppingivande. Sveriges historiker verkar inte beredda att låna sig till regeringsstyrd propaganda. Mer information finns att läsa på http://www.historieuppropet.se .
Olle Josephson
Kina: Sifferglapp
En indisk ekonom, Utsa Patnaik, som granskar vad som har skett och sker på den indiska och kinesiska landsbygden blir man givetvis intresserad av (Clarté 4/2007).
Utvecklingen för Indiens fattiga har jag tyvärr ganska liten kännedom om. Men jag vet att myndigheter och forskare manipulerat siffrorna för fattigdomsgränsen genom att sänka gränsen för det dagliga kaloriintaget och därmed minska antalet fattiga i statistiken. En forskare jag kände i New Delhi avslöjade hur det gick till 1979 och blev tvungen att lämna landet.
Att Patnaik hyllar Mao-tidens stora uppbyggnad av bevattningssystemen i Kina är berättigat, men han kunde ha nämnt de ofta nyfeodala förhållanden under vilka det skedde. Lokala partiledare skaffade sig oinskränkt makt på stora delar av Kinas landsbygd. Enstaka rebeller som vågade öppna munnen gick det illa för.
På sidan 23 skriver Patnaik: "Spannmålsarealen har sjunkit från 80,3 procent till 74 procent av den totala odlade arealen mellan 1980 och 1994. Det beror på att den absoluta arealen för spannmålsodling minskat med över 10 miljoner hektar från 120,6 till 110 miljoner hektar."
Om 110 miljoner hektar för spannmålsodling utgjorde 74 procent av den odlade arealen 1994, så motsvarar resterande 26 procent 38,6 miljoner hektar, där förmodligen bomull, hampa och andra industrigrödor odlades. Sammanlagt blir det 148,6 miljoner hektar.
På sidan 22 hävdar Patnaik däremot att "den odlingsbara ytan" var "mindre än 95 miljoner hektar i mitten av 1990-talet". 1994 bör väl räknas som mitten av 1990-talet.
Sådana glapp i sifferuppgifterna gör att förtroendet minskar drastiskt även för Patnaiks övriga siffror. För övrigt hade jag gärna önskat konkreta uppgifter om mängden konstgödsel i stället för "en svindlande ökning av tillsatsen av gödningsmedel per odlad enhet".
PS. Gödningsmedel används här som synonym för konstgödsel men betyder egentligen foder till att göda grisar, kalvar och fjäderfä.
Sture Källberg
