Kriget vanns i Tankograd

Var det den ryska vintern som knäckte Hitler? Nej, det var den krigsindustri Sovjetunionen på kort tid byggde upp i avlägsna delar av landet. Benny Andersson har läst en bok om det omänskliga slitet och uppfinningarna och framstegen i en av de nya industristäderna.

Under några månader hösten 1941 hängde Sovjetunionens och Europas öde på en tunn tråd. Eller på två smala spår. Maskinparken och personalen från det europeiska Rysslands och Ukrainas industriområden fraktades på järnvägsvagnar till industriområdena i Ural och i Sibirien. Där reorganiserades de och kom att lägga grunden för Röda Arméns förmåga att stå emot och så småningom besegra de tyska styrkorna. Hitlers misstag var inte underskattningen av den ryska vintern (den drabbade ryssarna lika hårt). Liksom sina generaler och västmakternas politiker och militärer underskattade han Sovjetunionens förmåga att producera högkvalitativa vapen, tanks, artilleri och ammunition.

Om den övergripande planering och de långvariga förberedelser som gjorde denna krigsmobilisering möjlig handlade Lennart Samuelsons förra bok: Röd koloss på larvfötter. Rysslands ekonomi i skuggan av 1900-talskrigen (SNS Förlag 1999).

Nu har han undersökt samma process på mikronivå, genom att skriva historien om den stad i Ural som under kriget kom att bli centrum för Sovjetunionens produktion av tanks. Staden heter Tjeljabinsk, men kallades också Tankograd. Fram till 1992 var den stängd för utlänningar, men numera har den öppnat sina arkiv för både inhemska och utländska historiker.

Det är först på denna konkreta nivå som man får en verklig insikt i hur trettiotalets industrialisering och krigsårens omställning av produktionen gick till. I Samuelsons bok Tankograd. Den ryska hemmafrontens dolda historia 1917-1951 (SNS förlag. 2007) beskrivs de prestationer och umbäranden som gjorde detta möjligt. Därigenom får de övergripande resonemangen kött och blod. Tankograd vimlar av exempel på organisatorisk skicklighet, improvisationsförmåga och på tekniska uppfinningar. Jag går förbi dem här. I stället citerar jag ett av bokens exempel på självuppoffrande råslit. Så här berättar Jelizaveta Kotjergina:

"Jag hade fyllt 16 år 1941. Jag var kortväxt och mager. När jag tillsammans med andra tonåringar fördes till verkmästaren vid 541:a patronfabriken betraktade han oss och utbrast. Varför har man skickat hit ett barndaghem? Det fanns mycket få i medelåldern på företaget, det var mest ungdomar och äldre personer. Jag arbetade i en verkstad som tillverkade patroner till automatgevär. Om jag inte nådde upp till någon av maskinerna satte man en låda under fötterna. När jag så småningom kunde uppfylla dubbla ackord började verkmästaren visa sin uppskattning. Arbetsdagen var 12 timmar eller mer. Och så pågick det i fyra år. Utan lediga dagar eller semester. Det brukade vara så att man kom hem vid midnatt, och klockan åtta skulle man åter vara på fabriken. Vi var fruktansvärt trötta. För att inte somna vid maskinerna brukade vi sjunga. Men det som plågade oss mest var hungern. Vi drömde om att åtminstone en gång få äta oss mätta. Mot slutet av kriget började mina ben ge efter. I maj 1945 låg jag på sjukhus."

Till detta bör läggas de vidriga bostadsförhållandena. Flertalet människor trängdes i baracker och jordkulor. Vissa tvingades sova över på arbetsplatsen. Men ändå utbildade man sig, så snart man fick chansen. Under kvällarna fylldes bussar och spårvagnar av arbetare som diskuterade Leibniz och Hegel och som försökte ta igen åratal av utebliven eller sporadisk utbildning.

Det var inte menige Ryan och hans tuggummituggande amerikanska och engelska kamrater som räddade Europa från fascismen. Det var Sovjetunionens soldater, tekniker och otaliga människor som Jelizaveta Kotjergina. Lennart Samuelsons bok bidrar till att bryta den skammens glömska som årtionden av ideologiserad historieskrivning (från både väst och öst) och hollywoodsk underhållningsindustri har lagt över dessa människor. Det är dess största förtjänst.

Men inte på långa vägar den enda. Samuelson visar också att några av de vanliga föreställningarna om Stalintidens Sovjet inte stämmer. Det gäller till exempel de stränga straffen för otillåten frånvaro, avvikelse från arbetsplatsen och sen ankomst. Dessa lagar tillämpades sällan i verkligheten.

Gulags ekonomiska betydelse anser Samuelson vara försumbar. Han hävdar i likhet med Moshe Lewin att arresteringarna, inspärrandet i läger och arkebuseringarna främst hade politiska skäl.

Han visar också att repressionen hade minst tre olika nivåer som antagligen kräver olika slags förklaringar. En drabbade toppskiktet inom politik och stat, en annan regionala och lokala politiker och industriledare, och en tredje vissa utpekade befolkningsgrupper med någon form av utländsk anknytning. Den första nivån kan möjligen förklaras av Stalins vilja att sudda ut partiets bolsjevikiska ideologi och förflutna, den andra av behovet att slå sönder lokala bossvälden och effektivisera, den tredje av rädslan för att vissa grupper skulle kunna bli ett hot under kriget. Den av Klas-Göran Karlsson och andra framförda tesen att massrepressionen på den tredje nivån skulle ha syftat till att undanröja vittnena till Gulags tidigare faser stöds inte av fakta, enligt Samuelson.

En annan tes som Samuelson menar vara en myt är den trotskistiska synen på Sovjetunionen som "byråkratiserad arbetarstat". Ur arkiven framträder istället ett parti vars resolutioner och aktivitet i sakfrågor tycks vara präglade av realism, effektivitet och handlingskraft. Detta verkar vara särskilt påtagligt på regional nivå.

Samuelson är också kallsinnig till tesen att det samhälle som byggdes var ett slags socialism.

"Det som föresvävade Urals kommunister var moderna industrier, den bästa tänkbara teknologin från väst och ett utvecklat undervisningsväsen. Att detta beskrevs som socialism får inte skymma sikten för realiteter och samhällsförhållanden som kan analyseras även utan ideologins begrepp."

Sammanfattningsvis: En oumbärlig bok för alla som vill förstå det samhälle som skapades under Stalin och som spelade en så avgörande roll i det förra århundradets historia.