I London vann härförleden den bigotte estradören och rasisten Boris Johnson borgmästarvalet. Tory-politikern Johnson har tidigare jämfört homosexuella giftermål med att "tre män och en hund" skulle vara tillsammans, och har, liksom andra samtida rasister, ägnat stor energi åt att skapa hetsstämning mot muslimer. Samtidigt blev British National Party, BNP, den politiska arvtagaren till den brittiska nazirörelsen - också de idag framför allt inriktade på hets mot muslimer - invalda i London Assembly.
Några dagar tidigare segrade Gianni Alemanno, tidigare fascistisk ungdomsledare, i borgmästarvalet i Rom efter hårda angrepp på invandrare och fattiga. Benito Mussolinis barnbarn Alessandra Mussolini - Berlusconis samarbetspartner i parlamentsvalet som förde den 72-årige ekonomiske brottslingen, mångmiljardären och tv-magnaten tillbaka till premiärministerposten - kunde glädjas över det faktum att borgmästarvalet fullföljdes på dagen 63 år efter det att antifascistiska partisaner avrättade hennes farfar. En mängd andra glada anhängare gjorde fascisthälsning framför stadshuset i Rom och ropade "Duce, Duce".
Man måste vara politiskt blind om man inte ser vartåt Europas höger barkar - hur gränserna mellan den etablerade borgerligheten och extremhögern eller den nyfascistiska högerpopulismen upplöses; ibland organisatoriskt, oftare retoriskt och politiskt-innehållsligt. Sverige finns inte i ett undantag för tendensen - för de krafter som är i rörelse. Skiftet i de borgerliga ledarskribenternas retorik kring islam och muslimer är uppenbar. Och nu blir också den försåtliga högerpopulistiska problemformuleringen kring invandringen och "invandrarna" - "de främmande" - normaliserad. Sveriges television hedrar 1. maj med att köra ett skrik- och hojtprogram ledd av Janne Josefsson, på temat "mörkar medierna om invandringen?" Det är en har-du-slutat-slå-din-fru-frågeställning som ger en föraning om vartåt lämmeljournalistiken kan rusa strax.
Jag saknar allvarsinsikt hos många progressiva. Den till oigenkännlighet urvattnade parlamentariska politik som kallats socialdemokratisk eller vänster, bär genom den frustration den skapat, ett stort ansvar för den europeiska nyfascismens framväxt. Och det är vänstern som kan och måste möta den här utvecklingen. Möjligheterna finns där. Men det krävs att tydliga alternativ ställs mot varandra - att linjer dras och motståndet organiseras. Det hastar. Och insatserna är mycket höga.
