Klimatsmart i för hög fart

Ny biologisk forskning och marxistisk naturdialektik lägger grunden till kraftfull argumentation i klimatfrågan. Ola Inghe spar inte på lovorden för Andreas Malms senaste bok. Men inte heller på kritiken. Malm är svag för katastrofteorier. Det finns risk för vänstersekterism i klimatfrågan.

Andreas Malms bok om klimatfrågan har väckt stor uppmärksamhet och har utanför renodlade högerkretsar överlag fått mycket positiva recensioner. Och det är inget tvivel om att Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent (Atlas, 2007) är en imponerande intellektuell prestation.

Först och främst lyckas Malm skriva om komplicerade naturvetenskapliga frågor på ett politiserande sätt utan att förfalla till vetenskapsfientlig obskurantism. Detta skulle vara en stor landvinning för den halvdöda populärvetenskapliga genren i Sverige även om det gällt ett annat ämne än klimatfrågan.

För att beskriva klimathotets allvar tar han hjälp av historien, men inte människans korta utan jordens 4,6 miljarder år och livets 3,8 miljarder år långa historia. Denna manöver är logisk utifrån en marxistisk världsåskådning tillämpad på biologins och geovetenskapernas område: Marxismen är historism - fenomen kan förstås till fullo endast utifrån sin rörelse; sin tillblivelse och utveckling. Det uttalade syftet är att presentera ett alternativ till en dominerande borgerlig vetenskapssyn präglad av reduktionism, gradualism och tron på dominansen av linjära samband mellan orsak och verkan. En syn som enligt Malm lagt och alltjämt lägger hinder i vägen för att förstå allvaret i klimathotet.

På det teoretiska planet introducerar han begreppet biosfär, som utvecklades till ett ekologisk användbart begrepp av den ukrainske kemisten Vladimir Vernadskiij i början på 1920-talet. Biosfären definieras som den del av jordens atmosfär, vattenmassa, landyta och underliggande berggrund där liv förekommer, och som i sin tur till stora delar formats av det evolverande livets biokemiska processer. Således skapade de fototosyntetiserande organismerna (blågrönalger, senare också andra växter) den syrerika atmosfär som i sin tur givit oss ett skyddande ozonskikt samt en effektiv energikälla för den biologiska förbränning som krävs för att bygga upp alltmer komplicerade organismer. Samtidigt sjönk den tidigare mycket höga koldioxidhalten, vilket hindrade jorden från att överhettas. Allteftersom växterna koloniserade land (först blågrönalgmattor, senare växter med frätande och sprängande rötter) ökade de också berggrundens vittringshastighet. Det drog ned koldioxidhalten ytterligare och skapade mineraljord och mylla som band vatten och näringsämnen så att den biologiska produktiviteten kunde öka ännu mer. Malm kallar (såvitt jag förstår hans egen benämning) denna organismernas egenskap att omdana sin omvärld för exopoiesis. Det är ett genom boken flitigt använt begrepp.

I förlängningen av detta synsätt att livet skapar och stabiliserar sin egen miljö lurar dock en fälla: en tillbakalutad förtröstan på att biosfären är ett självreglerande system, ett slags anpassningsbar superorganism förmögen att i det längsta stå emot de starkaste externa störningar. Under 1900-talets senare del fick detta synsätt sitt fullödigaste uttryck i den brittiske kemisten James Lovelocks Gaiahypotes. Länge viftade Lovelock följdriktigt bort hotet från en förstärkt växthuseffekt - biosfären skulle utveckla motverkande mekanismer, t.ex. i form av växter med stora vita blommor vilka likt snöfält speglar tillbaka solenergi mot rymden och på så vis håller jorden lagom sval.

Denna förtröstan är sannerligen inte vad Malm vill förmedla, och han tar därför hjälp av marxismen, som förenar helhetssyn och systemtänkande med ett perspektiv av motsättningar, konflikter och språng - dialektik. Närmare bestämt den marxistiskt inspirerade naturdialektik som utvecklades från 1970-talet och framåt av en trio biologer knutna till Harvarduniversitetet: genetikern Richard Lewontin, ekologen Richard Levins och paleontologen Stephen Jay Gould.

Malm introducerar först Lewins och Le-wontins betydelsefulla bok The dialectical biologist (1985)¹, som bland annat går till storms mot en vanlig tendens inom darwinismen: att se organismerna som passiva objekt för den fysiska omvärlden. I själva verket väljer organismer ofta sin omgivning och påverkar den omgivningen genom sitt beteende, och därigenom påverkar de det selektionstryck som de själva utsätts för. Interaktion, således. Detta är i och för sig helt inom ramarna för Vernadakijs tankevärld och understryker kontinuiteten och kompatibiliteten dem emellan.

Men de kritiserar också adaptionismen, dvs. föreställningen att alla egenskaper hos organismer har utvecklats genom naturligt urval som anpassningar för något specifikt ändamål. Den kritiken utvecklades först av Lewontin och Gould 1979 i en berömd artikel.² De menade att många egenskaper vid sin uppkomst har haft lika liten mening som svicklarna i en katedral, vilka i grund och botten är utfyllnadsytan mellan två bärande valv och inte självt har någon arkitektonisk funktion (se figur). Kända biologiska exempel på svicklar i denna överförda mening är naveln (en "biprodukt" av en adaptiv navelsträng) och hanarnas bröstvårtor ("biprodukt" av anpassning hos honor) hos däggdjur, men det finns naturligtvis otaliga andra.

Malm för sedan samman svickelbegreppet med exopoisis för att visa att mycket av det senare är oavsedda (oadapterade) effekter på biosfären av anpassningar på organismnivå, alltså svicklar. Blågrönalgerna utvecklade inte fotosyntes för att fylla atmosfären med syre, och karbontidens³ sumpskogar växte inte för att binda kol i marken. Även där den omedelbara påverkan på omvärlden är framadapterad, som när bävrar bygger dammar, ger det följdeffekter på det lokala ekosystemet som inte är det. Och alla dessa svicklar behöver ingalunda vara "bra" för ekosystemet eller i biosfären stort. Ett viktigt exempel är att vissa träd (t.ex. tall och eukalyptus) utsöndrar lättantändliga kemiska föreningar, vilket ökar risken för skogsbränder. Detta är troligtvis en anpassning, eftersom träden ifråga är bra på att kolonisera öppen mark men har svårt att föryngra sig i skuggan av andra träd, varför deras fortbestånd i konkurrensen med mera skuggtåliga trädarter gynnas av återkommande bränder. En svickel av detta är att mycket koldioxid kommer ut i atmosfären.

Ytterligare en pusselbit i Malms naturdialektiska bygge är teorin om avbruten jämvikt som lanserades av Gould redan 1972.⁴ Den hävdar att nya arter inte gradvis växer fram ur gamla arter, utan så att säga knoppas av från de tidigare arterna under tidsrymder på i storleksordningen tiotusentals år, vilket geologiskt sett är ett ögonblick. Stamarten till en sådan avknoppning kan mycket väl leva kvar i stort sett oförändrad parallellt med den nybildade arten. Överhuvud taget är arter - åtminstone så som de kan studeras av paleontologerna som fossil - förvånansvärt stabila när de väl bildats. Innovationer i evolutionen tycks till stora delar vara koncentrerade till artbildningsprocessen, och denna tycks i sin tur ha en tendens att vara koncentrerad till kortare geologiska episoder av intensiv artbildning. Organismer är strukturellt integrerade och kan inte med lätthet formas hur som helst av evolutionen, utan speciella omständigheter - yttre miljöförändringar, isolering av små avgränsade populationer m.m. - måste ofta till för att få evolutionen att slå in på nya spår.

Gould pekade också på betydelsen av den allt starkare faktabas som påvisar att inte bara artbildningen är en diskontinuerlig process. Även artutdöenden är starkt koncentrerat till korta episoder i jordens historia, då händelser av ett helt annat slag och i en helt annan skala än under normaltillståndet kan slå ut massvis av arter. En av de mest omdiskuterade av dessa massutdöenden - slutet av kritperioden då bl.a. dinosaurierna dog ut - har kunnat knytas till ett enormt meteoritnedslag nära Yukatanhalvön i Mexiko. Det rev upp så mycket partiklar i luften att solen förmörkades globalt i flera år med nära nog total kollaps för fotosyntesen som följd. Ännu större massutdöenden har med viss sannolikhet kunnat knytas till följdverkningarna av jättestora vulkanutbrott. Således har det största massutdöendet av alla, vid slutet av permperioden, då minst 75 % av alla arter dog ut (och ännu fler i havet: hela 96 %), kunnat kopplas ihop i tiden med de vulkanutbrott som bildade den centralsibiriska basaltplatån, den mest omfattande episod av vulkanutbrott som är känd.

En viktig slutsats som Gould drog var att selektionstrycken under massutdöenden var helt andra än under mera normala förhållanden. Årmiljoner av anpassning för att t.ex. klara av att konkurrera med andra arter i högproduktiva ekosystem blir plötsligt irrelevanta för överlevnaden i en värld utan sol, med extrem kyla eller värme, giftiga vulkangaser m.m.

För att sammanfatta så öppnar en marxistisk naturdialektik för samma typ av tvesyn på naturen som klassisk marxism ger på synen på samhället. Å ena sidan:

I samhället: Människan som skapare av sig själv och samhället genom arbete och samarbete, genom att dela arbetet mellan sig och andra i allt mer komplicerade och storskaliga samhällen och handelsnätverk, utveckla produktivkrafterna och ackumulera alltmera kollektiv kunskap.

I naturen: Livet som skapar sig själv och biosfären genom att utveckla alltmer komplicerade strukturer och interaktioner - inom organismer, mellan organismer, och med den omgivande miljön i ekosystem.

Å andra sidan:

I samhället: Historien drivs framåt av klasskampen, av konflikter och strider och revolutioner. Men framgången är inte säker, utan det kan också förekomma stagnation och tillbakagång, ja även "de kämpande klassernas gemensamma undergång" (Kommunistiska manifestet). Samhället kan inte förstås annat än i sin rörelse, som konkret historia.

I naturen: I livets och biosfärens utveckling har långa perioder av relativt stillestånd avlösts av kortare perioder av snabb förändring, då helt nya livsformer uppstått, artbildningsprocessen exploderat och de biogeokemiska kretsloppen revolutionerats. Organismer och arter har utvecklat anpassningar som får icke framselekterade biverkningar såväl på dem själva som på den omgivande miljön och på hela biosfären. Massutdöenden och andra katastrofer spelar en stor roll. Naturen är en konkret produkt av en utveckling där historiska tillfälligheter och säregenheter får stora framtida konsekvenser.

Det säkra är inte säkert. Såsom det är förblir det ej.

Jag menar att Malms förening av Vernad-skijs biosfärsyn med marxistisk naturdia-lektik är mästerligt genomförd. Den lägger en mycket bra grund för en argumentation för klimathotets stora allvar.

Tyvärr realiserar han blott delvis denna stora potential. Förutom att boken verkar skriven i alltför stor hast och därför präglas av en hel del slarviga och sliriga formuleringar, krystade metaforer och allmän rörighet, så lider framställningen av åtminstone två mera fundamentala problem (som nog egentligen hänger ihop):

den roll som den 2002 bortgångne danske fysikern Per Baks teorier om självorganiserad kritiskhet ges som ett tredje ben jämte Vernadskiij och Harvardgruppen i den stora syntes, det nya paradigm, som Malm vill frammana, och

de överdrivna anspråken på betydelsen av denna naturdialektiska syntes för kunskapsutvecklingen i klimatfrågan och den syn på dagens klimatforskning som Malm därför hamnar i.

Problemen med Baks teori kräver ett relativt utförligt refererat. Läsaren får alltså bereda sig på en del komplicerade resonemang i det följande.

Per Baks teoribygge tar sin utgångspunkt i fenomenet fraktaler, typ av objekt som redan uppmärksammats av andra forskare, framför allt de som kom att grunda den s.k. kaosteorin. Dessa är aggregat av geometriska former som upprepar sig i alla skalor. Vissa grafiska representationen av matematiska funktioner skapar på detta vis väldigt fascinerande mönster (se bild [av Julia- eller mandelbrot-mängden]). Tydliga fraktala mönster uppträder också i naturen, om än då vanligtvis inom mera begränsade skalintervall. Exempel är i ormbunksblad, blomställningar (se bild[av broccolo]), träd, flodmönster, fjordsystem, många molnslag, snöflingor, drivis. Om man tar alla dessa formelement av en viss typ i vart och ett av dessa fall och plottar upp dem i ett diagram, med logaritmen av något antalsmått (t.ex. antal per/ytenhet) på X-axeln och logaritmen av något storlekmått (t.ex. areal eller diameter) på Y-axeln, så faller punkterna längs en rak, mot höger nedåtslutande linje, med varierande lutning. (I matematiska termer innebär det att sambandet kan beskrivas av en s.k. potensfunktion.) Ett slags fraktal-test, med andra ord.

Samma typ av fraktala relation mellan storlek och antal förekommer också över tiden, t.ex. i observerade jordbävningars antal och styrka i ett visst område över ett visst tidsintervall.

Bak och hans medarbetare sökte skapa datormodeller för att förklara hur denna typ av fraktala mönster kan uppkomma. Den mest kända modellen kallas sandhögsmodellen, och kan ses som ett slags tvådimensionell representation av vad som händer om man ett och ett släpper ned sandkorn över ett bord.⁵ I datorn får detta representeras av ett virtuellt rutnät - typ som ett schackbräde - på vilket sandkorn får "falla ned" ett och ett på någon av rutorna. Datorn håller reda på hur många korn som fallit på varje ruta. När ett visst antal korn samlats på en ruta, säg fyra, anses detta vara ett kritiskt värde som utlöser att de fyra kornen flyttas till närmast kringliggande fyra ytor och fyller på antalet korn i dessa (fast om en av dessa grannpositioner är utanför kanten av rutnätet/brädet/bordet, försvinner det kornet ur simulationen). Om någon eller några av dessa då får fyra korn, upprepas denna manöver med omflyttning till grannrutorna, och så om och om igen tills ingen ruta har fyra korn. Detta kallar Bak "skred", som alltså får olika storlek beroende på om, och i så fall hur många gånger, omfördelningsoperationen måste upprepas. Därefter tillförs ett nytt sandkorn utifrån, och modellen körs vidare varv eller varv.

Till en början ökar hela den tiden mängden korn i rutorna. Först inga och sedan bara ett mindre antal rutor här och där har tre korn och de skred som då och då inträffar när ett fjärde korn kommer berör bara en eller ett mindre antal positioner. Efter hand kommer allt flera rutor innehålla den kritiska mängden av tre korn och nya korn kan då utlösa stora skred. Så småningom inträder ett långsiktigt jämviktsläge vad gäller totalt antal korn på rutnätet - ett jämviktsläge som upprätthålls av en succession av skred i alla storlekar, upp till den simulerade ytans hela storlek. Och - voil! - antal- och storleksfördelningen av dessa stabiliserande skred bildar en rak linje på ovan beskrivna typ av diagram - alltså ett fraktalt eller potensfunktionsförhållande.

Eftersom vi således uppnått en färdigvuxen, långsiktigt stabil "sandhög", menar Bak att vi här har exempel på emergens- en komplex struktur har uppstått ur något enklare. Eftersom det går att visa att man kan variera denna enkla modell på många olika vis⁶ och ändå få samma fraktala resultat (vilket implicerar att ingen yttre kraft måste styra systemet i bestämd riktning) menar han och hans många proselyter att vi här har en modell för självorganisering av ett komplext system (i detta fall en virtuell sandhög). Eftersom systemet regleras genom små och stora skred myntade han begreppet självorganiserad kritiskhet för att beskriva detta tillstånd.

Bak och olika medarbetare utvecklade andra modeller för bl.a. jordbävningar, skogsbränder och för den biologiska evolutionen. Med de sistnämnda menar han sig kunna förklara Goulds avbrutna jämvikt. Andra exempel menade han sig ha funnit i hjärnans neuralaktivitet, uppkomsten av trafikstockningar och av ekonomiska kriser i dagens kapitalistiska ekonomier. Dessa stora anspråk på tillämpningsområde påminner inte så lite om Harwardentomologen E O Wilson kända bok Sociobiology, som avslutas med profetian att "samhällsvetenskaperna ska ställas på en ny grundval" utifrån bokens teorier om darwinistiska förklaringar till socialt beteende.⁷

Men Bak går längre än så. Utan att tveka drar han normativa slutsatser. För honom är självorganiserad kritiskhet den bästa av alla världar, det tillstånd då kreativitet och utveckling kan ske. Eftersom detta tillstånd på trafikleder innebär ett stadium strax före total trafikinfarkt, så är:

"Det kritiska tillståndet, med trafikstockningar av alla storlekar, det mest effektiva tillståndet. Systemet har självorganiserat sig till det kritiska stadiet med det största genomflödet av bilar. Om trafiktätheten vore aningen mindre, skulle motorvägen vara underutnyttjad, om tätheten vore aningen högre skulle det bli en enda stor, permanent jättetrafikstockning, som bara skulle släppa fram en bråkdel av bilarna." (How Nature Works, s. 198.)

Och vidare om ekonomin, i polemik mot såväl milda regleringsförsök som radikal omvandling av ekonomin:

"Kanske Greenspan och Marx har fel. Det mest robusta tillståndet för en ekonomi skulle kunna vara den kapitalistiska ekonomins decentraliserade självorganiserat kritiska tillstånd, med fluktuationer av alla storlekar och varaktigheter. Fluktuationerna i priser och ekonomisk aktivitet kanske är ett elände (speciellt om det drabbar dig), men det är det bästa vi kan åstadkomma!" (a.a., s. 198.)

Hur ser det ut i verkligheten, då? För att börja nära sandhögsmetaforen, så har försök gjorts med riktiga högar av sand- och riskorn. I vissa fall har lajv-experimenten bekräftat sina virtuella motsvarigheter, men det visar sig hänga på detaljer. Till exempel fungerar det med långkornigt ris men inte med rundkornigt. Det finns också en hel del stöd från studier av andra fysiska fenomen såsom jordbävningar, erosion, nederbördsmönster, solstormar och skogsbränder. Försöken att förklara evolutionen och avbruten jämvikt har fått ett mycket blandat mottagande (vilket även Malm noterar). Vad gäller komplexa biologiska och sociala system verkar exempel av någon som helst trovärdighet mest komma från avgränsade subsystem av "atomistisk" karaktär, såsom ovan refererade trafikstockningar och marknadsfluktuationer och kanske vissa aktiveringsmönster hos nervceller. Inga exempel från morfologi och utvecklingsbiologi, t.ex. sådana som förklarar fraktala mönster hos ormbunksblad och blomställningar. Inget från cellbiologi och fysiologi.

En i bästa fall partikulär och ofärdig teori, således. Men med uppblåsta ambitioner och villighet att sälja sig till drängtjänst åt marknadsliberalismen.

Vad hittar Andreas Malm i denna teori? Ja, han riktar en mild kritik mot att Bak kanske gapat över för mycket, eftersom inte alla system är självorganiserat kritiska (vilket dock inte ens Bak själv påstod). Han säger inte ett knyst om Baks Pangloss-lika lovsång till den självorganiserat kritiska kapitalismen, men kanske har han ändå störts av den. Utan att på något vis informera läsaren om det, än mindre motivera det, genomför han nämligen en märklig, för att inte säga bisarr, transformation av Baks teori. För Bak är ju den självorganiserade kritiskheten kreativ och han nämner, apropå sin teoris betydelse för evolutionen, i samma mening det permiska massutdöendet och den kambriska explosionen - en period i jorden historia av extremt snabb emergens av nya organismer och nya mera komplicerade näringsvävar. För Bak är kreativiteten och emergensen med järnhård nödvändighet kopplad till destruktion. Baks kritiska system är inte kaotiska i kaosteorins mening; de balanserar på gränsen till kaos⁸, och det är skreden i alla storlekar som håller systemet borta från den kaotiska zonen. De fungerar således långsiktigt stabiliserande, som negativa återkopplingsmekanismer, samtidigt som de ger utrymme för kreativ förnyelse inom systemets ramar.

Men Malm vet bättre än Bak själv hur dennes teori ska tolkas:

"Vad teorin har identifierat är i själva verket de allmänna rörelselagarna för en huvudklass i kvantitetens övergång i kvalitet. Denna klass är motsatsen till sprången, till emergensen. Här rör det sig om plötsliga processer som raserar befintliga kvaliteter. Inget nytt uppkommer: något gammalt förstörs. Skreden siktar inte uppåt, de går nedåt; det tillstånd som efterträder nodlinjen utmärker sig för att de emergenta kvaliteterna tillintetgjorts. I stället för ordning: kaos. ... Man skulle kunna tala om produktiv respektive destruktiv dialektik. Oavsett vilka begreppspar man väljer är det avgörande att skilja på de två klasserna, även om de ofta uppträder som moment i en och samma historiska sekvens; de följer skilda logiska rörelser." (s.157)

Baks teori, för vad den nu är värd, är i alla fall en form av dialektik. Vad Malm vränger detta till är närmast ett slags dualism, där Baks skred står för nedbrytande kaoskrafterna, i motsats till de goda, emergensskapande sprången. Där Bak ser skred som en stabiliserande faktor riktad bort från kaos ser Malm dem som startskotten i förstärkande (s.k. positiva) återkopplingsspiraler som (i det aktuella sammanhanget) leder till klimatkaos. Där Bak ser självorganiserad kritiskhet som ett normaltillstånd i en natur i långsiktig balans, ser Malm det till stora delar som något som håller på att hända just nu, som ett resultat av den allt större mängd extraenergi som tillförs biosfären på grund av effekterna av växthusgasutsläppen. Vi får, hela tiden med referens till metaforen om den växande sandhögen, höra om skogar, permafrost, glaciärer och inlandsisar, Golfströmmen, Arktis, det globala vädersystemet, Amazonas regnskog, med mera - som organiserar sig kritiskt.

Det står naturligtvis Malm fritt att modifiera andras teorier för att sedan bruka dem i eget syfte, men jag kan inte se att det tillför något i sakframställningen av klimatproblemet (annat än att kritiskt rasande sandhögar är en agitatorisk tilltalande metafor, måhända). Allt som Malm beskriver med från Bak lånad och modifierad terminologi borde gå att beskriva lika väl eller bättre med "klassisk" - icke självorganiserad - kritiskhet, dvs. den där en yttre faktor, såsom människans växthusgasutsläpp och dess följdverkningar på jordens strålningsbalans, utövar ett riktat tryck på olika system tills kritiska trösklar eller nodlinjer i systemen ifråga passeras och "kvantiteten slår över i kvalitet"⁹.

Sammanfattningvis öppnar Malms bruk av Bak, utan att ge några nämnvärda fördelar, för tre faror. Den första är faran att över huvud taget luta sig så tungt mot en tämligen halvfärdig teori, och t.o.m. se den som en viktig del av ett nytt framväxande paradigm. Den andra är att med ännu sämre på fötterna revidera samma teori. Tillsammans hotar detta att kompromettera även den goda kärnan i bokens argumentation, såväl om biosfärtänkande och dialektik som konkret om klimatfrågan.

Den tredje faran är att inte redovisa sin revision tydligt och öppet, vilket öppnar för fullständig teoretisk förvirring hos läsarna. I värsta fall ställer det dem försvarslösa för kontakt med Baks verkliga teori och ideologi, med dess fatalistiska förtröstan på att en regim av oreglerad självorganiserad kritiskhet är den bästa av alla världar i såväl naturen som samhället. Det är inte vad vi behöver för att sätta hela planeten på fötter i kampen för att få ned växthusgasutsläppen; för att som Malm själv uttrycker det, "krossa business-as-usual".

Upphaussandet av Bak är en del av ett mera generellt problem i Malms fram-ställning av de vetenskapliga kontroverserna kring klimatfrågan. På en dialektisk skala mellan att framställa vetenskapen som en framstegshistoria av kumulativ kunskapsuppbyggnad och att se den som en av klasskampen överbestämd strid mellan skolbildningar och paradigm, befinner han sig mycket nära den senare polen. Vi bjuds på något av en hjältesaga, med språk och metaforer som känns hämtade från den unga Sovjetstatens eller det kulturrevolutionära Kinas agitation på temat partiet/folket mot kontrarevolutionärerna och deras medlöpare. Favoritforskarnas förträfflighet och betydelse för vetenskapens utveckling beskrivs i triumfatoriska termer:

"[Levins och Lewontin] laddade ett eget program för hur naturen bör förstås: The dialectical biologist. De träffade den numerärt och resursmässigt överlägsna motståndarsidan rakt i hjärtat ... Flanken öppnades för ett nytt sätt att förstå och studera evolutionen, som nu tycks ha det intellektuella övertaget; Levins och Lewontins förstärkningar står för de djärvaste avancemangen hittills under 2000-talet."(s. 85)

"Genom att ställa frågan vem har skapat miljön? anfaller anglosaxarna [tre brittiska forskare./O.I.] den ortodoxa darwinismen i ryggen, och den kollapsar." (s. 92)

"När Per Baks kollektiv upptäckt den självorganiserade kritiskheten startade en rusning över vetenskapens fält; sandkornsmodellen gick segertåg genom disciplinerna." (s. 156)

Motståndarlägret beskrivs på skalan från förlöjligande till att de gjort sin insats men nu är hopplöst passé.

Tyvärr är inte detta blott ett manér. Det bygger av allt att döma på en verklig överskattning av "den egna sidans" framgångar, såväl opinionsmässigt som rent vetenskapligt.

För att börja med det opinionsmässiga, så kan det ju till exempel vara intressant att jämföra genomslaget för The dialectical biologist med den motpol Malm själv sätter upp, den reduktionistiska neodarwinisten Richard Dawkins The Selfish gene. I en googling på dessa båda titlar vinner Dawkins med 358 000 mot 10 100. Begränsas sökningen till sajter i Sverige, som visserligen är ett av ortodoxin dominerat bakvatten på detta område, är motsvarande siffror 2 860 mot 8!¹⁰ Det finns alltså en del kvar att göra efter skottet i hjärtat och hugget i ryggen.

Även rent vetenskapligt är det säkerligen en bra bit kvar till det nya paradigm eller metaparadigm baserat på totalitet, växelverkan, språng/skred och tvärvetenskap som Malm drömmer om ska ersätta den västerländska vetenskapens cartesianism, reduktionism, gradualism, och disciplinära splittring. En ny syntes existerar knappast. Lewontins och Lewins syn på att verkligt komplexa system, såsom biologiska och sociala, bestäms av påverkan av ett mycket stort antal var för sig svagt på verkande krafter¹¹ är svår att förena med Baks på s.k. cellulära automater baserade modelltänkande, där komplexitet uppstår ur ett fåtal enkla interaktioner mellan närbelägna entiteter (t.ex. sandkorn). Baks förklaring av punkterad jämvikt i evolutionen bemöttes inte med någon större entusiasm av Gould, som på sin höjd såg den som en delförklaring.¹² Och naturligtvis står stora delar av komplexitets- och jordsystemforskarna främmande för naturdialektiken (om de ens hört talas om den).

Kombinationen av denna övertro på vad Malm ofta kallar "forskningsfrontens" manifesterade styrka och potential och en (berättigad, förvisso) känsla av att klimathotet är mycket allvarligt och att det är bråttom med drastiska åtgärder, skapar en tendens som inte kan kallas något annat än vänstersekteristisk.

Ett uttryck för detta är den nästan maniska katastrofism som präglar vissa kapitel. Varje forskare som ropar att ett visst klimatskred är omedelbart förestående eller att en viss effekt av klimatförändringen är allvarligare än vad man tidigare anat tycks omedelbart bli trodd av Malm. Forskarröster som i den aktuella frågan uttrycker kritik eller skepsis (och vi talar här inte om verkliga "klimatskeptiker") förtigs eller förlöjligas. Ibland bryr han sig inte ens om att åberopa någon forskare alls, t.ex. då han insinuerar (s. 207) att det är skygglappsbeteende att förneka att stormen Gudrun och liknande starka stormar på senare år orsakats av klimatförändringen. Detta trots att tillgänglig statistik inte tyder på en långsiktig ökning av starka stormar över Nordvästeuropa, att klimatmodellerna inte entydigt förutspår det och att det därtill saknas (i motsats till vad fallet är för tropiska orkaner) entydiga teoretiska skäl för förvänta sig detta¹³. Malm påminner här om en del 68-vänstergrupper, vilka såg revolutionen i varje strejk eller varje kapitalistisk överproduktionskris.

Detta är naturligtvis en karikatyr av dialektiken. Den lär oss att hålla utkik efter annalkande kvalitativa språng, efter "nodlinjer". Men varje forskaranspråk på en ny sådan upptäckt måste givetvis prövas kritiskt, utifrån sina egna empiriska meriter. En bra världsåskådning, eller ett bra paradigm är bara en av många faktorer som gör en bra forskare. Det kan i det enskilda fallet mer än motbalanseras av brister i andra avseenden (baskunskaper i ämnet, instrumentkunskap, matematisk kompetens, noggrannhet osv.).

Den allvarligaste konsekvensen av den malmska hybrisen i fråga om överläg-senheten hos den "forskningsfront" han pekat ut är att han riktar huvudslagen fel. Han slår inte mot de verkliga klimatskeptikerna, utan mot den breda huvudfåra av forskare vilkas konsensus-ståndpunkt i klimatfrågan representeras av FN:s klimatexpertpanel IPCC. Den framställs som ett riktigt näste för konservatism, gradualism, cartesianism och allmän bonnig tröghet.

Närmast parodiskt i sin dualistiska förenkling blir det när Malms kontrasterar IPCC mot det internationella forskningsprogrammet IGBP (The International Geosphere-Biosphere Programme). I detta ämne fick jag en viss egen insyn när jag under en period i början av 1990-talet var sekreterare i den Svenska Nationalkommittén för IGBP. Jag deltog bland annat i det för IGBP:s utveckling viktiga mötet SAC II i Paris 1990, då dess första samlade forskningsprogram lades fast. Malm höjer IGBP till skyarna. Det är en härold för ett nytt jordsystemtänkande och med fokus på växelverkan mellan klimatsystem och biosfär (varav namnet). Det är kanske inte helt oberättigat, om än panegyriskt. Sant är att programmet delvis växte fram som en reaktion på ett existerade internationellt forskningsprogram, WCRP (World Climate Research Programme), som helt uteslöt biosfärinteraktioner. Det finns alltså ett korn av sanning i det Malm säger om att jordsystemvetenskapen behövde kämpa för utrymme visavi mera etablerade intressen.

Men att det under ett årtionde i IGBP växte fram en förståelse för biosfärinteraktioner som först efter millennieskiftet började sippra in i IPCC är knappast riktigt. Kärnan är nog snarast kriterierna för bevisvärdering, där IPCC fört en rätt strikt linje. För användning av klimatmodeller har det inneburit krav på realism, vilket innebär såväl vetenskapligt välgrundade algoritmer för att beskriva de fysikaliska och biologiska processer som framskrivningen av modellerna bygger på, som en hög geografisk upplösning¹⁴. Klimatmodellering som uppfyller dessa krav fordrar en ohygglig datorkapacitet. Försöker de samtidigt ta med alltför komplexa interaktioner kan kraven bli oöverstigliga.

Ett av de föredrag som gjorde djupast intryck på mig på Parismötet 1990 hölls av en oceanograf, som beskrev behovet av kopplade atmosfärs- och ocenamodeller av sådan geografisk upplösning att de förmådde modellera de oceanvirvelbildningar som uppstår genom interaktion mellan havsströmmar och lågtryckspassager. Dessa virvelbildningar styr nämligen mycket av planktonproduktionen i ytvattnet och därmed sammanhängande (för att tala malmska) exopoiesis på gasutbytet hav-atmosfär. Kruxet var bara att de datorer som krävdes för att beräkna modellerna behövde ha petaflops-kapacitet - 10¹⁵ flyttalsoperationer per sekund - och dit skulle världen nå först kring 2005.¹⁵ Tills dess fick man nöja sig med att lägga en grund genom att utveckla noggrannare processkunskap och modellera delsystem. Andra skäl än paradigm och ideologi spelade alltså huvudrollen för det fördröjda operativa genomslaget för jordsystemtämkandet.

Det absurda att ställa IGBP mot IPCC på det sätt Malm gör kanske bäst illustreras av den roll som spelades i båda dessa organisationer av den nyss bortgångne svenske meteorologiprofessorn Bert Bolin - "den internationella klimatforskningens genius" enligt Malm. Bert Bolin var en av initiativtagarna till IGBP, och var medlem av dess vetenskapliga kommitté fram till 2001. Men han var också aktiv i processen som ledde till IPCC:s bildande, och var dess förste ordförande 1988-97. I sina publika uttalanden försvarade han alltid den politiska vikten av den breda konsensusbildningen inom IPCC. Jag tror att man kan säga att han i detta sammanhang förstod enhetsfrontens betydelse - ena de många, isolera de få. Den insikten skulle många ha nytta av att ta till sig, däribland Andreas Malm.

Trots dessa allvarliga fel är Det är vår bestämda uppfattning... en bra och läsvärd bok. Ändå är det lite sorgligt när man betänker att den dem förutan skulle kunna ha blivit mycket, mycket bättre. -