Varför misslyckades sjuksköterskestrejken? Vårdförbundets ledning ville inte ha den. De utöste inte den kraftfulla strejk som hade varit möjlig. Bland sjuksköterskorna råder i dag förtvivlan och chocktillstånd. Sara Taheri, sjuksköterska, summerar strejken.
Vårdförbundets ledning företräder inte medlemmarnas intressen. När Marga-reta Öhberg, Vårdförbundets förhandlingschef, talade om för arbetsgivaren att strejkkassan räckte endast en månad, var det en tidig signal till de strejkande men främst till arbetsgivaren. Ledningen hade tänkt sig att tacka ja till slutbudet vid första avtalskongressen i slutet av mars, men blev överkörd av ca tre fjärdedelar av de förtroendevalda. Dagens Nyheter kritiserade den demokratiska processen på kongressen. De förtroendevalda förklarades inkompetenta av DN när de förkastade ledningens förslag att acceptera motpartens bud. DN-skribenterna ansåg att bara förbundsledningen hade rätt kompetens.
Och Vårdförbundets ordförande Anna Karin Eklund saknade också från början förståelse för medlemmarnas krav och kampvilja. Hon uttryckte gång på gång att medlemmarna hade orealistiska förväntningar och att hon var säker på att vi skulle bli besvikna.
Arbetsgivaren fick ganska tidigt uppfattning om var motparten stod. Till skillnad från när vårdpersonalen i Danmark strejkade med krav på 15 procents lönehöjningar under de tre kommande åren, märkte man knappt de strejkande i Sverige. Propagandan från Vårdförbundets ledning riktade sig mest mot de tiotusental sjuksköterskor som skrev under namnlistor på Löneupprorets krav. Om förbundsledningen hade utnyttjat kampviljan bland medlemmarna och stödet från allmänheten, i stället för att lägga all sin kraft för att få de strejkande att ha samförståndsperspektiv, hade den inte behövt mötas av besvikna och ilskna medlemmar som lämnar facket en efter en.
Bild: Robert Nyberg
Strejken var inte kraftfull. Endast 3 500 av 90 000 medlemmar togs ut. Det är klart att en generalstrejk inom vården kan ge omänskliga konsekvenser, men meningen med strejk är att det skall kännas för att ge effekt. Annars tjänar bara arbetsgivaren på det. Arbetsgivaren tjänade mer än 11 miljoner kronor per dag under strejken. En annan försvagande faktor var att sjuksköterskorna inte lyfte blicken från sin egen yrkesgrupp för att aktivt söka solidaritet från andra yrkesgrupper.
Att Vårdförbundets strejk inte kunde knäcka Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) beror dels på en extrem nyliberal politik från arbetsgivarnas sida, dels på den mesiga ledningen för Vårdförbundet. De moderater, kristdemokrater, folkpartister och centerpartister som leder kommuner och landsting står för en genomgripande politik som går ut på att försvaga fackföreningarna och skapa nya låglönemarknader för att på sikt sänka hela löneläget i Sverige (se effekterna av a-kassereformerna). För vårdens del vill de privatisera och skapa helt nya förutsättningar för vårdkapitalister. Då är ett försvagat vårdfack en fördel.
Inte heller socialdemokraternas, vänsterpartiets eller miljöpartiets representanter i Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) styrelse har reserverat sig mot besluten. Trots att Sveriges kommuner och landsting sammanlagt har ett överskott på 25 miljarder kronor hävdar de att pengarna inte räcker till.
Avtalet gav slutligen 9,0 procent för hela avtalsperioden mars 2008 till 2010. Den lägsta ingångslönen höjs till 21 100 i mars 2009, och den gäller bara i ett år. Dessa pengar skall tas från den generella potten på 3 procent för 2009. Specialistutbildade sjuksköterskor garanteras 3,5 procent från samma generella pott. Alltså får övriga medlemmar betala med en mindre andel av potten för att höja ingångslönen. Av minskning i arbetstid för nattarbete blev det ingenting. Den sex veckor långa strejken strejk gav marginella 0,5 procent mer under avtalsperioden än utgångsbudet på 8,5 procent.
Hade ett bättre avtal varit möjligt? Ja, det fanns flera avgörande faktorer: den starka kampviljan bland medlemmarna, det folkliga stödet, det ekonomiska läget med SKL:s överskott på 25,2 miljarder från förra året, lönen i grannländerna, den stora efterfrågan på sjuksköterskor.
Det folkliga stödet var i början av strejken 86 procent. Efter den ständiga häxjakten i borgerliga massmedier sjönk det till 73 procent i april. Stödet var lika stort i maj. Förbundsledningen ignorerade det. De sjuksköterskor som skrev under löneupprorets krav kunde ha varit en tillgång och drivkraft i lönekampen. De stödde vårdförbundet och de strejkande fullt ut. Vissa ickemedlemmar t.o.m sympatistrejkade på egen bekostnad. Förbundsledningen behandlade initiativtagarna till löneupproret som brottslingar och försökte skrämma medlemmar till att inte skriva under. Ändå undertecknade mer än 13 000 Vårdförbundsmedlemmar och icke-organiserade som omfattas av Vårdförbundets avtal.
SKL:s chefsförhandlare Ingela Gardner Sundström är nöjd med vårdavtalet, men bland sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och barnmorskor råder förtvivlan och chocktillstånd. Det är ett svekavtal i klass med det hugg i ryggen som tusentals strejkande kommunalare fick av sin ledning 2003.
Men vårdstrejken har skapat en kraft som kan förändra Vårdförbundet om de missnöjda medlemmarna samlar kraft till fortsatt kamp och inte skingras i besvikelsen. Just nu saknar medlemmarna en radikal organisation för att kanalisera kampen för bättre arbetsvillkor och rättvisa löner för dessa akademiskt utbildade kvinnor. Det är Vårdförbundets ledning med sina höga löner (60 0000 kr i månaden) som borde avgå. De verkar inte ha förståelse för medlemmarnas kamp för att höja sina löner från dagens minimilön på 17 000 kr i månaden. Initiativ behövs för att bygga upp en opposition inom Vårdförbundet, och på längre sikt är det en kämpande och demokratisk ledning för Vårdförbundet som kan leda till höjda löner för medlemmarna.
Massuppsägning är en bra taktik för att sätta press på arbetsgivaren, speciellt inom vården. Det förutsätter att alla på en arbetsplats går samman och hotar med uppsägning. En oorganiserad massuppsägningsvåg kan däremot bli förödande för den enskilde som drabbas.
