SÄPO vinner varje gång Niclas Vent
Irak: Avtal för koloni Karin Hedbrant
SAP: Kampen för mittfältet Hans Isaksson
FRA-lagen: Sverige ett lydrike Olle Josephson
Fastighetsfifflare Olle Josephson
Krigsmakten: Det snöpta lejonet Hans Isaksson
Anders Berge: Eftermäle Hans Jonsson
SÄPO vinner varje gång
Man går inte in i sådana här fall utan att ha tillräckligt på fötterna när det gäller bevisbörda," sa den så kallade terroristexperten Magnus Ranstorp till Svd den 28 februari, samma dag som tre svenska män med somalisk bakgrund greps av nationella insatsstyrkan, misstänkta för förberedelse till terrorbrott.
Det de skulle ha gjort sig skyldiga till var att samla in pengar till den av EU icke terrorstämplade organisation al Shabaab, som av Säpo sägs syssla med terroristisk verksamhet i den kollapsade staten Somalia.
Säkerhetspolisen hade nu inte mer på fötterna än att en av de tre inte ens kunde häktas. Efter månader av inspärrning och hemlighetsmakeri släpptes även de andra två i början av juni. Åklagaren hävdar att de fortfarande är misstänkta.
Redan några dagar efter det storstilade gripandet började dock förklaringarna till eventuella framtida misslyckanden att lagföra terroristerna sippra fram. Till exempel skulle det, enligt Svd 2 mars, förhålla sig så att Säpo för att förhindra brott numera slår till tidigare, och därmed får svårt med bevisen i efterhand. Vilket till största delen är logiskt: har brott inte begåtts är de svåra att bevisa.
Resultatet av denna tankemodell blir dock så finurligt som att Säpo alltid vinner. Lyckas man mot all förmodan få en terrorist dömd så är allt gott och väl, misslyckas man beror det på att ingripandet förhindrade ett farligt terrordåd.
Konfliktforskaren Wilhelm Agrell förklarar i Svd paradoxen: säkerhetspolisens förebyggande arbete "skapar ett stort problem för Säpo: ju mer effektiva de är, desto mer ineffektiva verkar de i allmänhetens ögon."
Att Säpo i det här fallet skulle ha slagit till tidigt för att förhindra terrorbrott - och därigenom inte kunnat säkra fullgod bevisning - är osannolikt, de brottsliga gärningarna ska ju exempelvis ha bestått i att skicka pengar till en organisation som anses terroristisk, och inte i förberedelse för ett attentat som kan ha behövt avstyras.
Bild: Robert Nyberg
Det finns en annan förklaringsmodell mer sannolik än att säkerhetspolisen är så effektiv att den framstår som ineffektiv: den kanske helt enkelt är ineffektiv.
Dessutom har Säpo nyckelfrågan kvar att besvara. Vad är det som gör att en - än så länge eventuell - finansiering av al Shabaab skulle vara att betrakta som förberedelse till terrorbrott?
Det går bara att spekulera.
Är det för att gruppen slåss mot Etiopiens ockupation? Rimligen inte. FN stadgar att man får slåss mot ockupanter, även om dessa har dollarbuntar i fickorna.
Är det möjligen själva medlen som gör att det är terror, att frihetskampen inte bedrivs västerländskt rakryggat genom att från trygga bunkrar nedkalla högteknologiska luftattacker över bondekrigare, utan med bomber och gevär?
Eller är det möjligen så att det beror på att vissa medlemmar i al-Shabaab har läskiga skägg och inte firar skolavslutningen i kyrkan?
Jag vet mycket lite om al Shabaab. Det gör med största säkerhet Säpo också. Det kan naturligtvis vara så att organisationen har ägnat sig åt terror genom att till exempel angripa civilbefolkningen. Men att bevisa att tre svenskar finansierat en sådan operation framstår som omöjligt. Att döma av vilken halmstråbevisning Säpo hittills till media undsluppit sig arbeta med borde de inte ha en chans att lyckas. Utgången i en eventuell rättegång, som kommer att präglas mer av politik än av sak, kan man dock inte med säkerhet sia om.
Niclas Vent
Irak: Avtal för koloni
Det avtal under FN-mandat som reglerar den ut-ländska truppnärvaron i Irak löper ut vid årsskiftet. Det har nu förhandlats några månader om en uppföljare som ska "reglera" ockupationen. Det är tänkt att vara klart redan i slutet av juli. Utgångskraven från USA har varit så långtgående koloniala att till och med al Maliki reagerat. Nu jämförs de amerikanska kraven med det avtal som tecknades 1930 mellan den brittiske och den irakiske kungen. Skrivningarna är slående lika:
"I händelse av krig eller hot om nära förestående krig skall HansMajestät Konungen av Irak på Iraks territorium ge Hans Brittiska Majestät all den hjälp och allt det bistånd som står i hans makt, inklusive bruket av järnvägar, vattenvägar, hamnar, flygbaser och andra kommunikationsmedel." (Artikel 4)
"Omfattningen av de truppstyrkor som hålls i Irak av Hans Brittiska Majestät skall avgöras från fall till fall av Hans Brittiska Majestät i Irak efter konsultation med Hans Majestät Konungen av Irak [...] Hans Majestät Konungen av Irak skall till Hans Brittiska Majestät upplåta nödvändiga områden och logi för alliansens trupper." (Annex 1)
Hela avtalet från 1930 finns på länken http://www.demo-crats.com/node/16976 . Läs och begrunda!
Avtalet från 2008 innehåller krav på ett femtiotal permanenta militärbaser, åtalsfrihet för amerikanska soldater och kontraktsanställda, rätt att ingripa mot irakier utan irakiska regeringens inblandning, rätt att starta anfall mot annat land utan irakiska regeringens tillåtelse. Det är alltså djupt förnedrande krav som gör Irak till en ren lydstat. Denna magstarka soppa kommer knappast att accepteras av de shiitiska ledarna, än mindre av grannen Iran. Flera senatorer i USA har dessutom begärt större insyn i förhandlingarna eftersom de i mycket sker i det tysta. Världens medier är anmärkningsvärt tysta om detta oförblommerade agerande för att permanenta ockupationen.
Karin Hedbrant
SAP: Kampen för mittfältet
SAP:s taktiska upplägg inför valet 2010 liknade länge det som Italien åkte ur fotbolls-EM på: inte så mycket till anfallsspel, utan låta motståndaren göra misstag som man sedan försöker utnyttja.
Det kan för all del vara en rimlig taktik i avsaknad av direkta spjutspetsar i offensiven, men det räckte inte ens för världsmästarna denna gång. SAP:s partistyrelse har enligt ett nytt medlemsutskick också dragit slutsatsen att man måste flytta spelet högre upp på motståndarens planhalva, just som högeralliansen vann matchen på 2006.
Det räcker inte med de arbetarväljare som i regel, om än knotande, i vått och torrt brukar stöda socialdemokratin. "Problemet är att det räcker inte med de 35 procenten av väljarna. Vi måste ha förmåga att berätta för fler grupper vad vi vill", säger Marita Ulvskog med en retorik som bär omisskännlig prägel av PR-byråspråk .
Det gäller enligt partistyrelsens analys framför allt medelinkomsttagare med barn i storstadsområden, bland vilka alliansen hade stora framgångar i förra valet.
Det är länge sedan som SAP upptäckte att det finns en massa lönarbetare utanför den industriarbetande kärnan av arbetarklassen - de utgör faktiskt sedan decennier en majoritet. Partiet har under samma tid med växlande framgång försökt att marknadsföra sig bland dem. Åttiotalsjuppien med keps och Dalmatiner i öppen sportbil var ett av de mindre lyckade, om än minnesvärda, försöken.
Men försöken att socialt flytta på ett parti är nästan som att kissa i byxan - det må lätta på trycket och värma en stund, men kommer surt efter. Det har brittiska Labour nu fått erfara. På högersidan har Reinfeldt också börjat märka av det, och Sahlins försök att lansera partiet som småföretagsamhetens kommer sannolikt inte falla i bättre jord än hennes företrädares antagande att han ostraffat kunde förverkliga sin gamla dröm och bli godsägare. Klassidentitet sitter i - och är inget som partiernas PR-konsulter har något större begrepp om.
Hans Isaksson
FRA-lagen: Sverige ett lydrike
Ytterligare ett steg mot ett litet imperialistiskt lyd-rike. Så måste man nog sammanfatta riksdagsbeslutet om att FRA ska kunna ta del av all Internettrafik.
Det har gått fort. Av försvaret återstår i dag i stort sett bara insatsstyrkor för att understödja USA-äventyr runt om i världen. Av neutralitetspolitiken intet. Av grundläggande skydd för personlig integritet nästan intet.
Förändringarna kan jämföras med avregleringarna på 1980-talet. Då sålde Sverige ut sin nationella självständighet på det ekonomiska planet på några få år. Nu har man gjort det samma med militärpolitiken.
Bild: Robert Nyberg
Drivkraften för FRA-beslutet är uppenbart följsamheten mot USA - vi måste vara redo att utbyta informationer med den enda supermakten. Det talas ofta om att medierna styr politiken. Så ej med FRA - en nästan hundraprocentigt enig journalistkår från vänster till höger fördömde lagförslaget. Men vad hjälpte det? USA är starkare än medier.
Olle Josephson
Fastighetsfifflare
Rapporten om skattefifflande fastighetsmäklare är knappast något att vare sig förvånas eller uppröras över. Det hade vi nog begripit att denna genuint småborgerliga yrkeskår måste ta alla chanser att bli lite rikare.
Men just yrkeskåren som sådan kan man fundera på, ett barnsligt enkelt exempel på marknadsekonomins irrationalitet och resursslöseri.
När man förr i tiden skulle skaffa sig bostad, i alla fall i storstäderna, fick man slåss med träiga men mestadels rättrådiga - och lågt avlönade - bostadsförmedlingsbyråkrater. Inte alltid så kul, men man behövde inte göda skattesmitande mellanhänder, skuldsätta sig för livet - och därmed också själv förvandlas till småborgare som inte orkar tänka längre än räntan räcker.
Lärdomen är lika barnsligt enkel som exemplet: Ner med kapitalismen!
Olle Josephson
Krigsmakten: Det snöpta lejonet
Kongo, Kenya, Somalia, Sudan, Zimbabwe, Korea, Iran, Afghanistan, Irak, Bosnien, Kosovo. Säkert har vi glömt några. Det börjar ändå bli en rätt diger lista över länder där svenska liberaler (av skilda partier) har tyckt att Världssamfundet, d v s USA, NATO och/eller EU skulle intervenera med vapen i hand. I många fall har de redan fått sin vilja fram.
Överbefälhavaren Håkan Syrén talade om "det varma hjärtat" som ledstjärna för Sveriges nya roll som väpnad handelsresande i fred inför uppsättandet av Nordic Battlegroup i fjol tillsammans med Norge, Finland, Estland och Irland. Det första uppdraget var att gå in i Dafour. Ty syftet var självfallet humanitärt, liksom vid alla tidigare interventioner av USA och Europa i tredje världen.
Det har ju alltid handlat om att förhindra mänskligheten att förbryta sig mot själv, och då får man inte sky några medel, inte ens förbrytelser.
De allierade beviljade sig ändå genom Nrnbergdomstolens Charter, själva amnesti för de "formella" brotten mot mänskligheten i Dresden, Tokyo, Hiroshima och Nagasaki. Det skedde den 8 augusti 1945, två dygn efter Hiroshimabomben. Våra liberaler håller nu på att enas om att denna amnesti bör gälla även på förhand för dem som står i Humanitetens tjänst. Det första prejudikatet blev ju därvid bomben mot Nagasaki, ett dygn efter Chartret.
På Nordic Battle Groups fana stod för säkerhets skull "Ad omnia paratus" (Redo för varjehanda), under ett lejon i en ring av EU-stjärnor. Lejonet viftade med ett svärd. Lejonet hade i ursprungsförslaget en ståpitt, då det inom heraldiken ska framgå att lejonet är av hankön. Stjärnorna togs bort då man beslöt att Nordic Battlegroup skulle kunna sättas in i stater utanför EU och pitten blev borttagen efter protester från gruppens kvinnliga personal.
Gruppen skulle ändå vara beredd på allt, utom sina omkostnader.
Bild: Robert Nyberg
Ty det blev för dyrt med gruppen tyckte framför allt tyskarna. Även humaniteten har sitt pris, inte vad gäller människoliv, men väl i pengar. I dagarna läggs gruppen ner utan att ha lyft från marken.
Mänskligheten och afrikanerna får försöka klara sig ändå.
Hans Isaksson
Anders Berge: Eftermäle
Clartés ordförande 1973-75 Anders Berge har avlidit efter en kort tids sjukdom endast 56 år gammal. När jag efterträdde Anders Berge som Clartés ordförande 1975 hade vi arbetat tillsammans sedan slutet av 60-talet i den radikala studentrörelsens anda. Från början var vi gymnasieelever som propagerade revolution blandat med kritik av betygssystemet och kamp mot USA-imperialismen. I mitten av sjuttiotalet blev Clarté ett maoistiskt studentförbund till dåvarande SKP, och Anders, som alltid varit mycket teoretisk bevandrad, lämnade ordförandeskapet för skrivarbete i SKP:s tidskrift Marxistiskt Forum.
Med delvis andra politiska utgångspunkter blev Anders Berge sedan en framgångsrik och uppskattad historieprofessor vid Stockholms universitet. Förra året avslutade han ett forskningsprojekt om utvecklingen av fattigvården i tidigt 1900-tal i Sverige (Sjukvårdens underklass, 2007). Han berättade entusiastiskt hur rapporten blivit uppmärksammad av personal på Stureby sjukhus i Stockholm - ett av de sjukhus där han systematiskt gått igenom arkiven.
Förra sommaren frågade jag honom om hans idéer för framtiden. Till min förvåning svarade han att han brann för att forska om USA-imperialismens utveckling till enväldig världspolis.
- Ett klassperspektiv i din senaste rapport och nu kamp mot USA-hegemonin - har du blivit kommunist igen? frågade jag.
- Nja, knappast, men jag har onekligen radikaliserats, särskilt internationellt, var svaret.
En vän har gått ur tiden alldeles för tidigt och en skicklig akademiker fick aldrig möjlighet att starta ett angeläget forskningsprojekt.
Hans Jonsson
