Den globala krisen är här. Depression hotar. Det handlar om en klassisk överproduktionskris. Vinsterna har skjutit i höjden, men inkomstutvecklingen för arbetarklass och vanligt folk har stagnerat, i nord och syd - hunger och socialt förfall tilltar medan bonusarna flödar. Det har blivit allt svårare att få produktiv avsättning för kapitalöverflödet. Pengarna sugs i stället in i spekulationsbubblor, som så småningom spricker och förvärrar krisen.
Höstens finanskrasch är alltså bara ett symptom på en mer djupgående kris. Arbetarklassen drabbas hårdast. Det stora varslet på Volvo i Göteborg är bara ett i mängden.
Bild: Robert Nyberg
Statsmakten skyndar sig att stötta fallerande banker med hundratals miljarder i krediter och nya kapital, men regeringen och ledande företrädare för oppositionen pratar på om utgiftstak och budgetdisciplin som om inget hänt. Det är ett spel för galleriet som i nästa akt öppnar för en repris på 1990-talets krispolitik: försvagningen av statsfinanserna efter kraschen blir en förevändning för att sänka anslagen till sociala utgifter och privatisera och marknadsutsätta offentliga inrättningar. EU:s budgetnormer kommer att skynda på processen.
Budgetunderskott och växande statsskuld är ofrånkomliga följder av krisen. Frågan är vad de ska tjäna till. Ska hjulen smörjas med pengar in blanco till de bankdirektörer som nyss spekulerat bort de kapital de fick i förra vändan eller med satsningar på vård och skola, miljövänliga transportsystem och bättre a-kassa?
Styrkeläget i kampen mellan klasserna avgör, för att uttrycka sig allmänt. Det är inte svårt att nu föreslå angelägna reformer, men det blir inget av dem utan folkliga rörelser som utmanar finanskapitalet. En kraftfull reformism är inte möjlig utan en kraftfull vänster, med socialism på dagordningen.
Därför kan det vara gott att minnas Joe Hills ord: Sörj inte, organisera! När det folkliga motståndet tar fart, när arbetare sätter sig på fabriksgolven, när hela radhusområden tillsammans vägrar betala boräntorna, när lärarna går hem från de nedslitna skolorna, när sjukvårdens folk vägrar övertid, först då brister det liberala samförståndet - som i Latinamerika eller delar av Asien (Nepal!).
Lyckas vi inte med detta så köper vi oss en mörk framtid. I dunklet väntar hö-gerextremister, som Sverigedemokraterna, på att suga upp missnöjet som följer i massarbetslöshetens och nedskärningarnas spår. Kampen mot dem kan inte vinnas utan välfärdspolitik. För om kapitalet ostört får hitta sin egen lösning blir det mer av den vara vi redan sett. Utsvältning av arbetarklassen, nedpressade, sönderslagna fackföreningar, antidemokratiska politiska strukturer, än större, förödande finansbubblor och imperialistiska krig.
