Jag brukar berätta om att mobilisera kollektivet på arbetsplatsen. Hur vi kan hålla ihop, ta oss förbättringar, vägra att bli hunsade, göra erfarenheter tillsammans och förhoppningsvis utveckla kollektivets styrka och möjligheter. Här tänkte jag i stället fördjupa mig i vad som händer om man inte mobiliserar kollektivet.
En ombudsman inom Livs, numera pensionerad, suckade då han släppt igenom en försämring av arbetstidsreglerna i kollektivavtalet:
- Jag kan inte hålla emot, säger jag nej så springer medlemmarna och jobbar ändå när arbetsgivarna vill det.
Han suckade även över sin maktlöshet vid mbl-förhandlingar om planerade försämringar av arbetsförhållandena på olika arbetsplatser:
- Jag har ingen makt om inte folk sätter sig. Folk fattar inte att de ska sätta sig.
Ombudsmannen talade sanning. Men ser facket det som en huvuduppgift att ge arbetare mod att stå emot försämringar, och att se till att folk fattar att de ska sätta sig? Inte ofta. Oftare skyggar man för sanningen: bråkstakarna ger förhandlarna makt. Det gäller både den enskilda arbetsplatsen och i större sammanhang. Med "bråkstakar" menar jag inte enstaka individer, utan helt enkelt arbetare som håller ihop och kämpar tillsammans. Då det är liv och rörelse på arbetsplatserna kan man slå fast förbättringar när det gäller lön, arbetstider och andra anställningsvillkor. När arbetarna är snälla, splittrade och lättskötta blir t.ex. avtalsförhandlingar en byteshandel, där löneökning ges endast i utbyte mot försämringar av andra delar av avtalet.
Bild: Robert Nyberg
De flesta svenska kollektivavtal har steg för steg försämrats när det gäller regler om arbetstider och anställningstrygghet. Den så kallade flexibiliteten har ökat kraftigt, dvs. arbetarna har tvingats bli mer flexibla, eller ska vi säga lättböjliga? Vi har helt enkelt fått mindre att säga till om när det gäller hur vi ska leva våra liv.
En lustig (?) sak är att i den politiska propagandan så beskrivs flexibiliteten som något som ska göra att fler kan få jobb. Ändå vet alla som jobbar att flexibiliteten används för att kunna klara arbetsuppgifterna med färre anställda, inte fler. Man kan slimma organisationen genom att ha folk inne bara exakt när de behövs, utan att hindras av arbetstidsregler eller anställningstrygghet.
Arbetarrörelsens företrädare har inte talat så högt om denna sida av flexibiliteten. Kanske för att det då blir svårare att sälja sådant i kollektivavtalsförhandlingar. Det ser ju lite bättre ut om man säger att "det här har vi gått med på för att fler ska få jobb" i stället för att säga som det är: "det här har vi gått med på, trots att arbetsgivarna därmed kan ha färre anställda, och tack vare det fick vi igenom löneökningen".
Nu hoppar vi ner på golvet en stund, till lilla Sveas Fik & Skrot.
Kan du försöka hinna med Pelles städning?
Pelle har blivit sjuk. Arbetskamraterna delar på hans arbetsuppgifter. Det blir stressigare än vanligt men "han kommer nog tillbaka på måndag".
Först breder visstideriet ut sig på arbetsplatserna. Sedan stadfäster arbetsgivarna sina framgångar i lagstiftningen. Bild: Robert Nyberg
Pelle kommer inte på måndag. Nu börjar det bli lite irriterat, särskilt kring en av arbetsuppgifterna - att städa och hålla ordning på kyllagret - för då måste någon sticka iväg och göra det och dessutom hinna med sina egna arbetsuppgifter efteråt.
Folk hanterar det på olika sätt. Kalle biter ihop, skruvar upp arbetstempot och hinner med allt. Stina slarvar helt enkelt med städningen. Det börjar bli svårare att hitta grejer i kylen. Det uppstår irritation mot dem som slarvar, medan de som slarvar ser ner på stressarna som springer benen av sig. Fast det är Stina som klagar mest på att hon inte hittar grejer i kylen. Hon hade tänkt sig att bara hon skulle slarva och att hon inte skulle få något besvär av det.
Ibland i fikarummet så snuddas vid grundproblemet: Varför kommer det ingen vikarie för Pelle? Och faktiskt går Greta och frågar chefen också. Fast chefen säger att "ingen annan har klagat" (typisk chefsreplik när någon klagar) och "på en arbetsplats måste man hjälpas åt".
Olavi har tröttnat och vägrar öppet att städa kyllagret, och han får med sig ett par till från sitt fikagäng. Men arbetsledaren kan alltid hitta någon som har särskilt svårt att säga nej. Eva som är osäkert anställd och vill bli inringd nästa vecka också. Yohan som står i tacksamhetsskuld för att hans son just har fått löfte om sommarjobb. Emil som är allmänt rädd av sig. Och eftersom inte alla törs säga nej, så växer inte antalet vägrare utan minskar. Snart är det bara Olavi som vägrar.
Borde man kontakta facket? Äsch, det är en för liten fråga och förra gången hände ändå inget när de varit här. Jomen, vi gör det! Efter många om och men kommer någon från facket och förhör sig om problemet. Det är för stressigt, säger arbetarna, särskilt på fredagar. Men de hinner ju, säger chefen, vi kan ju inte ha fler anställda än nödvändigt.
- Det är tydligen stressigt på fredagar, säger fackrepresentanten.
Och så blir resultatet: En timanställd tas in på fredagar.
Olavi surar. Vad var det vi sa, säger Kalle. I alla fall bättre än ingenting, säger Eva, och det måste ju alla hålla med om.
Pelle kommer inte tillbaka. Han kommer inte att ersättas med en annan heltidare. Och nu vet chefen att så här kan man göra. Det kommer att göras igen. Det hade endast kunnat stoppas genom ett kollektivt agerande. Om arbetarna hade kommit överens om att säga nej tillsammans så hade saken kunnat ta en annan vändning. Men då måste de hitta en form för att de osäkert anställda, de i tacksamhetsskuld, de rädda, inte måste säga nej på egen hand. Bråka ska man göra tillsammans.
Fast som sagt - det kanske ändå är en för liten fråga att bråka om?
Beror på hur man ser det. Det blev ett heltidsjobb mindre på arbetsmarknaden, när Pelles jobb försvann. Och på samma sätt har hundratusentals jobb försvunnit. Arbetslösa kan aldrig påverka hur många jobb det finns att söka. De som arbetar kan däremot göra det! När vi inte gör det, så händer sånt här stup i kvarten och det blir färre jobb. Det är ofta så med kollektiva försämringar - de smyger sig på i smått.
Så nu lyfter vi blicken från Sveas Fik & Skrot och tittar på hela samhäl-let. Styrkeförhållandet mellan arbetare och arbetsgivare är aldrig i balans - det är alltid i rörelse. När arbetare har flyttat fram sina positioner i en viss fråga, eller i allmänhet, så spikas den nya positionen fast genom kollektivavtal och lagar. Även de arbetsplatser där man inte kunnat kämpa sig till framsteg på egen hand, får på så sätt del av klassens framsteg. Och inte minst så gör fastspikandet att man kan gå vidare, ta nästa steg.
Det är som bergsklättring: När man tagit sig upp en bit förankrar man sig i berget för att därifrån kunna komma vidare. Eller som i väpnad strid: Man säkrar bakåt för att kunna rycka längre fram.
Processerna följer samma mönster när arbetsgivarna, kapitalet, flyttar fram sina positioner. När arbetsgivarna lyckas pressa arbetarna tillbaka, utan att det uppstår för mycket strejker och andra bekymmersamma reaktioner, så blir nästa steg att slå fast den nya positionen i kollektivavtal och lagar. Därmed kan arbetsgivarna få igenom det de vill även på de arbetsplatser som dittills kunnat hålla försämringen ifrån sig. Och så kan de rycka fram ett steg till. Ett tydligt exempel på detta är
... visstideriet!
Efter strejkvågen i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kommer nya arbetsrättsliga lagar. En av dem är Lagen om anställningsskydd, LAS. Arbetsgivarna ska inte längre ha rätt att sparka folk hur som helst.
Grunden är LAS 4, där det står att anställningar ska vara tillsvidare, alltså fasta anställningar. Arbetsgivaren måste ha objektiva skäl för att ge någon en tidsbegränsad anställning. Exempel på godtagbara skäl är att en anställd är sjuk eller barnledig (då är det ok att ta in en vikarie) eller att man fått en tillfällig stororder (då får man anställa för tillfällig arbetsanhopning). I LAS 5 räknas upp vilka skäl som kan accepteras för visstidsanställning.
På 80-talet är vi fler...
Under 1980-talet finns, på de flesta arbetsplatser, fler fast anställda än vad som exakt behövs för att klara arbetsuppgifterna. Också det är en följd av tidigare stridsvågor på arbetsplatserna och ett mått på arbetarnas relativa styrkeposition. 15 procent överanställning är normalt. Kommer ni ihåg det? Det är egentligen ingen överanställning, utan en buffert som gör att man klarar normal korttidsfrånvaro och arbetstoppar utan att behöva ta in extrafolk. Bufferten gör också att även de individer som inte är superstarka klarar att ha ett jobb.
... på 90-talet blir vi färre
Under 1990-talet dras bemanningen ner i stort sett överallt. Endast så många fastanställda som absolut behövs, eller färre, blir kvar. Denna skärpta utsugning ökar företagens vinster.
Vid frånvaro och arbetstoppar får de kvarvarande anställda springa benen av sig, plus att man kompletterar med visstidsanställda. De anställs för vikariat, tillfällig arbetsanhopning och de andra möjligheter som finns i 5.
... och det är ingen slump
Visstideriet är en följd av den skärpta utsugningen, men det är också en strategi i sig, avsedd att ändra styrkeförhållandet på arbetsplatserna. Osäkra anställningar gör både individen och arbetarkollektivet svagare. Då minskar kraven på arbetsgivarna att följa befintliga avtal och lagar - de kan flytta fram sina positioner på flera kampavsnitt. En chef på min arbetsplats kommer från ett arbetsgivarseminarium och meddelar glatt:
- Målet är att 40 procent av arbetsstyrkan på alla arbetsplatser ska bestå av personer som rings in efter behov.
... visstideriet börjar på arbetsplatserna
Arbetsgivarna börjar pressa mot LAS gränser. Möjligheterna i 5 utnyttjas maximalt. Alla som var fackligt aktiva under 90-talet kan nog komma ihåg att det blev allt svårare att hålla koll på att vikarier verkligen vikarierade för någon och att "tillfällig arbetsanhopning" verkligen var tillfällig.
Många försöker hålla ställningarna, men något allmänt uppror på arbetsplatserna leder det inte till. Arbetsgivarnas strategi är alltså framgångsrik - och då kommer nästa steg: politisk propaganda och lobbying för att slå fast framstegen i lagen.
... ojojoj
Oj oj oj, det är så besvärligt med alla dessa olika former för visstidsanställning, gnölar arbetsgivarna. Fast de själva har skapat besvären genom att ta bort den fast anställda bufferten på arbetsplatserna. Facket och politikerna nickar med, oj oj oj, vad det är besvärligt.
... sen slås försämringarna fast i lag
Riksdagen beslutar om en ny paragraf i LAS, 5a, "överenskommen visstidsanställning". Arbetsgivarna får möjlighet att visstidsanställa utan angiven orsak. Fast bara fem personer i taget. Detta sker redan 1996 (under regeringen Persson).
... sen ett steg till i kollektivavtalen
Arbetsgivarna nöjer sig givetvis inte med 5a, utan pressar vidare ute på arbetsplatserna. I många kollektivavtal släpper facken efter - det blir fritt fram att visstidsanställa fler än fem personer utan särskilda skäl. Till exempel i livsmedelsavtalet: Det är ok att visstidsanställa hur många som helst. Fast inte längre än 12 månader. Vilket gör att många anställs i max elva och en halv månad
... Maud försöker springa före och får bromsa
2006 föreslår Maud Olofsson att anställningsskyddet i princip ska tas bort helt för ungdomar. Det blir ett jäkla liv om den saken. Trots att Mauds förslag är i praktiken nästan genomfört - utan att det blivit ett jäkla liv! Hur stor andel ungdomar har fasta anställningar? Maud vill helt enkelt spika fast tendensen för att komma vidare. Men hon tar ett för stort kliv och då blir det motreaktioner.
... men det fixar sig på annat sätt
Det fria visstideriet har alltså släppts in i kollektivavtalen. Nästa steg är åter LAS. Nu försvinner 5a. I stället skrivs 5 om och man tar in anställningsformen "allmän visstidsanställning". Det blir fritt fram att visstidsanställa hur många som helst utan särskilt skäl. Fast det är rättvisare än Mauds förslag, det kan ju drabba alla, inte bara ungdomar! Beslutet om förändringen tas under regeringen Persson, och lagen klubbas igenom 2007 under regeringen Reinfeldt.
... så går det till
Riksdagen slår spiken i kistan där anställningstryggheten ligger lik - men det är inte riksdagen som är mordplatsen. Dådet begicks på arbetsplatserna, i arbetsgivarnas kamp för sina intressen - klasskampen.
Och ombudsmannen talade sannerligen sanning.
Läs mer på hemsidan folkrorelselinjen.nu
