Kollektiv mot kapital i Göteborgs hamn

Två fackföreningar, en fjärdedel timanställda och outbildad personal från bemanningsföretag. Så kan förutsättningarna se ut för facklig kamp. Så länge demokratiska beslut på medlemsmöten avgör finns ändå möjligheter till framgångar. Läs den lärorika berättelsen från de två senaste årens strider i Göteborgs Hamn! Den säger mycket om kampen på arbetsplatser i EU-Sverige.

I slutet av 2006, kort efter regeringsskift-et, ändrades förhandlingsklimatet i Gö-teborgs Hamn dramatiskt. Hamnarbetarkollektivets två fackföreningar, Hamnarbetarförbundet avdelning 4 (Hamn 4:an) och Transportarbetareförbundet avdelning 2 (Transport 2:an), mötte en ny, hårdare attityd från företagsledningen.

På kajerna förflöt produktionen i början av 2007 emellertid normalt. Godsvolymerna växte, nyanställningarna var många och det fanns ett ökande behov av övertidsarbete.

Den spända stämningen bland de drygt 900 hamnarbetarna exploderade våren 2007. Företaget lanserade då ensidigt ett åtgärdsprogram med försämrade arbetsvillkor - "hugget i sten" enligt hamnens förhandlingschef Peter Svanberg. Besparingar på personalen skulle, enligt ledningen, förbättra bolagets konkurrensläge gentemot andra hamnar i norra Europa.

En förändring som väckte ont blod handlade om något så världsligt som tillgången på mat. Företaget skulle kraftigt begränsa öppettiderna i matsalarna, ta bort nattmackor och avskaffa den betalda övertidsmaten. Detta är en stor försämring när man jobbar sena kvällar, nätter och helger, långt från öppna matställen.

En annan viktig stridsfråga var reglerna för övertidsarbete. Hamnarbete är oregelbundet till sin natur; båtar kommer och går dygnet runt, året om. I större svenska hamnar har frivillig övertid tillsammans med de extraanställdas arbete länge utgjort närmare 30 procent av totalarbetstiden. Göteborgs Hamns ledning ville nu ensidigt avskaffa en mångårig överenskommelse om regler på övertidsområdet.

Övertiden har normalt utgått från så kallad objektstyrning, där den övertidsarbetande togs ut för att jobba på en särskild båt och fick betalt enligt förbestämda arbetstider. Detta innebar ett slags kollektivt beting för arbetslagen. Om hamnarbetarna höll ett mycket högt arbetstempo kunde båtarna avsegla i förtid och arbetslaget kunde gå hem tidigare med full lön.

Samtidigt hade objektsstyrningen en ännu viktigare funktion. Den garanterade rättvis och jämn fördelning av övertiden och hindrade ledningen att ge ett fåtal personer långa övertidspass för att sedan flytta runt dem mellan olika båtar.

Att företaget avskaffade denna solidariska uppdelning av övertiden innebar dramatiskt sämre försörjningsmöjligheter för de omkring 260 extraanställda hamnarbetarna, "blixtkåren" (se faktaruta) inom den konjukturkänsliga verksamheten.

Det som väckte de starkaste reaktioner-na var dock inte de enskilda bespa-ringarna utan ledningens totala brist på respekt för de anställda och deras fackliga organisationer. Skyddsorganisationerna fick inget gehör för sina krav. Göteborgs Hamns olagliga beslut att egenmäktigt häva gällande skyddsstopp vållade därför starka reaktioner.

De båda fackliga organisationerna reagerade kraftigt mot hamnledningens åtgärder och uppförande. Hamn 4:ans medlemsmöten blev alltmer välbesökta. Fackföreningens lokaler på Sydatlanten fylldes av förbannade medlemmar, och den vanliga lunken ersattes av ett stort engagemang bland medlemmarna med krav på motdrag för att bemöta försämringarna.

På ett välbesökt medlemsmöte våren 2007 beslutade Hamn 4:ans medlemmar att genomföra en övertidsblockad under midsommarhelgen för att tvinga arbetsgivaren till förhandlingsbordet. Göteborgs Hamns ledning fortsatte ändå sin konfrontativa linje och förhandlingarna rann ut i sanden. Kvällen före blockaden fick ett helt nattskift en formell varning efter att ha protesterat när deras arbetsplatsträff ställdes in. Arbetsgivarens avsikt med att ställa in nattskiftets personalmöte var att hamnarbetarna skulle hinna hantera mer gods innan varslet trädde i kraft. Varningarna utfärdades trots att skiftet efter avslutat arbetspass tackats för en stark arbetsinsats då fartyget kunnat avgå i tid.

Under midsommarhelgen fanns ingen schemalagd personal att tillgå och övertidsblockaden, som även respekterades av de Transportanslutna hamnarbetarna, stängde hamnen helt under två dygn. På måndagen låg väntande fartyg längs hela kajbandet. Göteborgs Hamns jurister svarade med att stämma Hamn 4:an inför Arbetsdomstolen på 1,3 miljoner kronor. De hävdade att fackföreningen brutit mot formella krav på att kalla till förhandling innan man vidtog stridsåtgärder, men framför allt menade de att aktionen fått "oproportionella" konsekvenser för företaget. Trots att något sådant krav på "proportionalitet" inte finns i svensk lag, höll Göteborgs Hamn fast vid sin stämning. Skälen var troligen politiska: hamnledningens agerande stämde väl in i Svenskt Näringslivs pågående kampanj för att försvaga fackföreningarnas rätt att vidta stridsåtgärder genom krav på just "proportionalitet" vid konflikter.

Arbetsgivarsidans attityd bidrog endast till att skärpa konflikten och skapade en ovilja att ställa upp för en hamnledning som körde över de anställda gång på gång. Skift efter skift slutade nu helt att anmäla sig för övertidsarbete. Göteborgsbilagan, de lokala tilllämpningarna av det centrala stuveriavtalet, innehöll klara direktiv om att allt övertidsarbete byggde på frivillighet och att arbetsgivaren saknade rätt att tvinga hamnarbetarna att jobba över. Arbetsledningen kunde därför inte bromsa missnöjesyttringarna. Efter ett par veckor hade den spontana övertidsbojkotten spritt sig bland de ordinarie anställda hamnarbetarna i hela hamnen och företaget stod inför stora bemanningsproblem.

Samtidigt var uppslutningen kring bojkotten betydligt lägre hos blixtkåren. De flesta fartygsavgångar klarades därför utan större förseningar under sommarens lågsäsong. När budskapet om att avstå övertid spreds från mun till mun i hamnen blev många blixtarbetare osäkra på hur de skulle agera. Eftersom blixtarbetarna inte tillhör sammansvetsade arbetslag utan individuellt flyttas runt mellan hamndelarna, var förutsättningarna sämre för att resonera sig fram till gemensamma ståndpunkter. Att avstå allt övertidsarbete innebar också en helt annan uppoffring än för ordinarie anställda med fast månadslön. Blixtarbetarna skulle under frivillig övertidsbojkott tvingats dela på en begränsad mängd dagtidspass och klara sig på mycket låga inkomster under oviss tid. Samtidigt var det uppenbart att ett resolut kollektivt ställningstagande från blixtkårens sida snabbt skulle ha inneburit total katastrof för hamnproduktionen. Det hade tvingat företagsledningen att återvända till förhandlingsbordet.

Blixtarbetarnas tvekan skapade irritation och spänning mellan de olika arbetargrupperna. En absolut majoritet av blixtkåren stödde dock de ordinarieanställdas bojkott men visste inte hur de skulle agera utifrån sina egna förutsättningar.

Sensommaren 2007 började medierna uppmärksamma konflikten och skrev om hamnarbetarstyrkans övertidsbojkott och de allt större produktionsproblemen. Till en början var redaktionerna försiktiga i sina utlåtanden, men den mediala striden skulle snart komma att trappas upp. Bland hamnarbetarna fanns ett stort behov av information. Eftersom de båda fackens medlemmar tillsammans gjorde motstånd mot företagsledningen utan sina fackliga organisationer kom förslag på gemensamma, öppna möten. Inte sedan Hamnarbetarförbundets bildande 1972 hade de två fackförbunden kunnat lägga motsättningarna åt sidan och genomföra gemensamma arrangemang i Göteborg. Därför var det en historisk händelse när flera hundra hamnarbetare av olika facktillhörighet nu samlades flera gånger i månaden för att tillsammans ställa frågor och krav riktade till förhandlare från Hamn 4:an och Transport 2:an. Medlemmarna använde också mötena till att resonera sig fram till gemensamma ståndpunkter inför den närmaste framtiden.

I början av september kallades också blixtkåren till ett första eget möte. För att inte diskussionen skulle begränsas av formella hänsyn skedde det genom en löst sammansatt intresseförening.

Det första blixtmötet var omtalat veckor i förväg och hundra personer - närmare hälften av den aktiva blixtkåren - var på plats. Diskussionen blev stormig. Många av de äldre blixtarbetarna hade varit med om tuffa konflikter tidigare, men de senaste årens stora nyanställningar gjorde att mer än halva salen upptogs av yngre hamnarbetare som aldrig varit med om något liknande. De äldre uppmanade mötesdeltagarna att vara försiktiga i sina ordval eftersom sannolikheten var stor att det som sades på mötet skulle sprida sig till cheferna i byggnaden bredvid. Konsekvenserna kunde bli allvarliga för enskilda som utmärkte sig, eftersom den blixtanställde saknar alla former av anställningsskydd.

Mötet präglades av ovisshet. Kunde man över huvud taget fatta några beslut för hur kollektivet skulle agera? Många av deltagarna var dock otåliga att få fram klara gemensamma riktlinjer och diskussionen om hur blixtkåren kunde stödja de ordinaries initiativ levde sitt eget liv. Trots att deltagarna lämnade mötet utan att några beslut fattats fanns en enorm enighet om vad som måste ske framöver. Påföljande helg tänkte blixtkåren inte längre ställa upp för hamnledningen. Det fick vara slut på helgövertiden!

Inom några timmar spred sig nyheten från blixtmötet i hela hamnen. Förväntningarna och nervositeten bland både hamnarbetare och chefer var märkbara dagarna innan helgen. Blixtkåren utsattes för hårda påtryckningar från cheferna när dessa märkte att endast ett tiotal hamnarbetare hade anmält sig för helgarbete. Man varnade för att det kunde riskera hela blixtverksamhetens framtid och att Göteborgs Hamn inte skulle glömma vilka som gjort ett bra intryck när det var tid för nya fastanställningar.

Reaktionerna från hamnarbetarna blev motsatta mot vad ledningen räknat med. Många yngre blixtarbetare protesterade högljutt mot hamnledningens verklighetsbeskrivning och övertidsrekryteringen gav närmast negativt resultat. Helgen kom och hamnledningens misslyckande var ett faktum. Ledningens envisa vägran att förhandla seriöst med fackföreningarna hade tidigare gjort att produktionen blivit ineffektiv och försenad. När blixtkåren nu lös med sin frånvaro under en intensiv helg kunde hamnen inte färdigställa båtarna över huvud taget. Särskilda avgångar fick prioriteras med de schemalagda arbetslag som fanns att tillgå. Måndagen veckan efter var hela det långa kajbandet belagt med fartyg, väntandes på stuveripersonal.

Göteborgs Hamns ledning förhöll sig emellertid inte passiv. Under helgen dök det upp stora uppslag i lokaltidningarna där förhandlingschefen Peter Svanberg hävdade att hamnarbetare som ville jobba övertid hotats av sina kollegor och fått sina bildäck sönderskurna. När arbetsveckan började stannade produktionen snart både i containerterminalen och på ro/ro-kajerna. Arga hamnarbetare krävde svar från ledningen om varför de svartmålat sin egen personal i tidningarna och vilka bevis som fanns för anklagelserna. Den hårt pressade ledningen hävdade att de inte kunde styra vilka uppgifter journalister publicerade och gav vaga löften om att försöka balansera mediebilden.

Men krigsrubrikerna fortsatte. Åkare hävdade att Hamnarbetarförbundet bedrev maffiaverksamhet medan redare och näringslivsrepresentanter förklarade att hamnarbetarna var överbetalda, arbetsskygga och levde under omoderna avtal. Skandiahamnens chef Tom Westman förklarade att företaget "... börjat sätta ner klackarna i marken för att stärka vår rätt att leda och fördela arbetet." Även det kommunala hamnbolagets politiskt tillsatta styrelse gav ett helt okritiskt stöd åt hamnledningens agerande. Förhandlingschefen Svanberg talade nu även om för journalister vad hamnarbetarna länge misstänkt: konflikten handlade inte bara om mat och objektsstyrd övertid. Företaget ville införa beordrad övertid och avskaffa fackföreningarnas förhandlingsrätt vid schemaomläggningar. Allt detta bidrog till att ilskan bland de anställda växte.

Den ordinarieanställda personalen vidhöll närmast mangrant sin bojkott av övertidsarbete och blixtarbetarnas val att avstå från helgarbete hade gjort samtalstonen på arbetsplatsen mycket mer öppen och kamratlig. Detta kom också till uttryck i samband med de stora fackliga informationsmötena.

Ett andra blixtmöte i slutet av september blev dock en besvikelse. Uppslutningen var betydligt lägre än på första mötet och stämningen bland de omkring 60 deltagarna var dämpad. Företagsledningens hot om repressalier mot hamnarbetare som agerade mot övertidsarbete hade delvis lyckats. Ändå stod det klart på mötet att det var självklart att inte anmäla sig för övertid nästkommande helg.

Övertidslistan för helgen blev denna gång inte lika gapande tom, runt 35 man hade ställt sig till arbetsgivarens förfogande. Behovet var dock mycket större än så. Trots att hamnledningen nu var bättre förberedd och hyrt in outbildad personal från bemanningsfirmor, blev det stora produktionsproblem. Flera avgångar fick ställas in eller skjutas upp. Många hamnarbetare såg ändå händelsen som ett misslyckande. Enigheten hade delvis gått förlorad och många började tveka om det var effektivt att avstå från övertidsarbete när företaget hyrde in bemanningspersonal.

Mediedrevet fortsatte och två stora kunder sa i pressen att de lagt om varsin fartygslinje eftersom Göteborgs hamn inte längre var tillförlitlig. En av linjerna skeppade huvudsakligen pappersmassa från skogsbruken i norra Sverige och Finland och omsatte enligt uppgifter 50-60 miljoner årligen. Många hamnarbetare ifrågasatte skälen till omläggningarna eftersom det var känt att massaindustrin hade problem med minskande produktion. Trots det innebar de förlorade fartygslinjerna att en viss oro spred sig bland de anställda. Hur långt var arbetsgivarna beredda att gå?

Till en början var hamnarbetarna när-mast paralyserade av presskampanjen. Folk förmådde inte bemöta alla grundlösa påståenden. Stridsmoralen sjönk och en del hamnarbetare blev nedslagna av påhoppen och de många kritiska frågor som följde från grannar och vänner. När JKL-skandalen (se faktaruta) blev känd och hamnarbetarnas egna inlägg i debatten började dyka upp förändrades dock förutsättningarna. Många anställda hoppades att den kommunala uppdragsgivaren skulle tvinga hamnledningen att avgå, men det kommunala hamnbolagets politiskt tillsatta styrelse uttalade återigen sitt fulla stöd för hamnledningen.

Övertidsbojkotten hade upprätthållits genom denna tuffa period, och nu var läget återigen stabilt inom arbetarkollektivet. Hamnledningen gjorde dramatiska utspel om att säga upp det lokala kollektivavtalet, Göteborgsbilagan. Hamnarbetarna lät sig dock inte oroas. Det lokala avtalet var visserligen något mer fördelaktigt för arbetstagarna på en del områden, men framför allt gav det arbetsgivaren betydligt bättre möjlighet att styra produktionen än riksavtalet. Hamnarbetarna synade efter någon månad arbetsgivarens bluff och ålade sina fackliga representanter att slutgiltigt säga upp Göteborgsbilagan till årsskiftet. Men hamnledningen fortsatte att tala om ett storslaget förändringsarbete och rev i fall efter fall upp gammal praxis som varit till gagn för arbetstagarnas arbetsmiljö. Arbetslagen flyttades runt mellan olika båtar i en produktion som blev alltmer kaotisk.

När vintern tog vid 2007 presenterade hamnledningen ett program - Det nya stuveriet - för de fackliga organisationerna. Arbetsgivaren ville kunna beordra övertid och schemalägga arbete på årets samtliga röda dagar. Ledningen ville också fritt, utan förhandlingar, kunna ändra arbetslagens scheman när båtarnas turlistor ändras. Allt det här var avgörande angrepp på det riksomfattande Hamn- och Stuveriavtalet som svenska hamnarbetare uppnått genom årtionden av kamp. Att arbetstagarna här behållit en viss makt över schemaläggning har inneburit att arbetsgivarna i förhandlingar tvingats kompensera oregelbundna och obekväma arbetstider med högre ersättningar och längre ledighet. Göteborgs Hamn hade nu som målsättning att helt ta makten över arbetstiden.

Det nya stuveriet utlöste ingen panik bland de anställda eftersom det inte kunde förverkligas utan ett nytt avtal. Något som vållade viss oro var däremot de enorma summor Göteborgs Hamn lade på konsulter och nya tjänstemän till huvudkontoret. Administrationen svällde över alla breddar. Företaget anställde också nya förmän från hamnarbetarnas egna led och upprättade ytterligare arbetsledningsenheter för att kunna styra produktionen hårdare.

Den ökade kontrollen väckte visserligen irritation på kajerna men besparingarna ute blev. Hamnarbetarna visste att detaljstyrda rationaliseringar skulle misslyckas eftersom hamnproduktion är alltför beroende av arbetslagens yrkeskunnande och ansvarstagande. Avskaffandet av betingen, som gjort att arbetslagen tidigare kunnat gå hem efter avslutad båt, skulle få konsekvenser. Tillsammans med att medinflytande och arbetsrotation försvann bidrog åtgärden mycket riktigt snart till att hamnarbetarna skruvade ner tempot till en mer normal arbetstakt. Personalen blev mindre, inte mer, flexibel av omflyttningar under alla ständiga störningar.

Stuveriarbetet är till sin natur oregelbundet och under den mörkare halvan av året ställs detta på sin spets. Höst- och vinterstormar skapar stora och många förseningar som kräver en mycket flexibel arbetsstyrka för att inte fartygens snäva turlistor ska kastas omkull fullständigt. Under alla år har hamnarbetarnas vilja att ställa upp på övertid och obekväma arbetstider i hårt väder gjort att de naturliga problemen kunnat lösas effektivt. Den kris som arbetsgivaren provocerat fram i hamnen hotade nu att ställa till stora svårigheter. Stridsviljan hos blixtkåren hade dock fått sig en törn efter att hamnledningen satt in bemanningspersonal för att ersätta utbildade och erfarna hamnarbetare. Någon månad efter det andra blixtmötet arbetade blixtarbetarna övertid i samma utsträckning som vanligt. Eftersom behovet av arbetskraft under kvällar, nätter och helger var större än någonsin övergick många till och med helt till övertidsarbete och spänningarna mellan ordinarieanställda och blixtarbetare återuppstod. I samband med större informationsmöten uttrycktes missnöje med att arbetarkollektivet var inbegripet i en kamp där alla inte kunde delta på lika villkor.

Företaget informerade mot slutet av 2007 om kommande besparingar som innebar att ett stort antal övertidspass skulle förkortas. Strax därefter utmynnade diskussionerna på blixtmöten och ute i hamnsektionerna i ett kollektivt ställningstagande från samtliga hamnarbetare. Den gemensamma kajprincipen blev: Vi stannar inte längre än utsatt tid! Det innebar inga överväldigande uppoffringar, utan endast att hamnarbetarna skulle gå hem från övertiden vid den från början utsatta sluttiden, oavsett om båten var färdig eller inte. Detta skulle ändå visa sig vara betydelsefullt.

När stormarna väl satte igång med försenade båtar som följd, räckte blixtkåren inte till. Bolaget hyrde återigen in bemanningspersonal. Dessa saknade dock utbildning och vana av hamnarbete. Vissa uppfyllde inte heller hamnens egna krav på körkortsinnehav. Bemanningspersonalens roll som verktyg för att avhjälpa arbetsgivarens självförvållade kris gjorde dem mycket impopulära. De togs ofta in på hamnområdet i bussar under tidiga morgontimmar och förmännen var förtegna om var de skulle arbeta. Säkerhetshänsyn gjorde det omöjligt för arbetsledarna att utnyttja dem i produktionen på samma sätt som hamnens egna rutinerade extraanställda. Fartyg med outbildad bemanningspersonal ombord fick ofta lastas ineffektivt, däck för däck, för att minska olycksriskerna. Personalbristen gjorde att ett antal fartyg varje vecka fick "kortskeppas" - avsegla utan att all last var ombord - och hamnen tvingades betala miljonbelopp i böter till sina kunder.

Efter närmare ett halvår av kristillstånd började en viss trötthet sprida sig bland hamnarbetarna. Övertidsbojkotten utgjorde visserligen ingen tung ekonomisk börda för de flesta, men ständig vaksamhet och återkommande bråk i samband med arbetsgivarsidans rationaliseringar och manövrar skapade ett ansträngt arbetsklimat. En arbetsplats där många tidigare hade trivts, präglades nu av en ständig dragkamp mellan arbetslagen och de förmän och mellanchefer som skulle genomdriva hamnledningens personalpolitik. Motsättningarna skapade först en starkare sammanhållning bland arbetarna, men striden tog på krafterna och många vantrivdes.

Innan julen 2007 växte också osäkerheten om hur effektiva missnöjesyttringarna var. Ledning, chefer och även en del förmän hävdade att de inte hade någon nämnvärd påverkan på företagets ekonomi. De försökte hålla skenet uppe, och förhandlingschefen beskrev kortskeppningar och försenade avgångar som triviala. Ledningen lade fram ett skambud som skulle tvinga den schemalagda personalen att arbeta på de flesta av årets röda dagar, utan riktig ekonomisk kompensation. Budet tillbakavisades enhälligt av närmare 200 samlade hamnarbetare vid ett snabbinkallat möte, men frustrationen var stor över att det inte gick att skönja ett slut på konflikten.

Att de ordinarieanställda skulle avbryta sin bojkott av frivillig övertid blev dock aldrig aktuellt. Efter sex månader hade många vant sig vid att ha mer fritid än tidigare och de allra flesta var överens om att det vore ett svaghetstecken att backa när man hållit samman så länge. Den handfull fastanställda hamnarbetare som arbetade övertid förblev ensamma.

Hamnarbetarna hade vid det här laget börjat möta ett nytt problem. Den närmast oändliga tillgången på övertidspass gjorde att många blixtarbetare valde bort det lägre betalda dagtidsarbetet, vilket bidrog till att bemanningspersonal regelbundet började dyka upp under vardagarna. Många hamnarbetare såg det som ett hot mot både avtal och arbetstillfällen. När jul- och nyårshelgerna kom visade det sig dock att blixtarbetarna faktiskt ännu en gång nått en gemensam ståndpunkt inom kåren. Under de fem röda dagarna stannade alla utom ett fåtal blixtarbetare hemma från jobbet, för att stödja övertidsbojkotten. Än en gång låg hamnen öde och en serie anlöp ställdes in.

Vid årsskiftet 2007-2008 fullföljde fackföreningarna den process som arbetsgivarsidan i hotfulla ordalag påbörjat. Göteborgsbilagan förpassades slutligt till historien och stuveriarbetet i Göteborgs Hamn skulle nu komma att utföras under det gällande riksavtalet för branschen. En omfattande facklig informationskampanj med flygblad och möten gjorde tidigt klart för hamnarbetarna att skillnaderna inte var så stora mellan avtalen. De anställda förlorade ett antal lokala lönetillägg, men fick å andra sidan något högre helgersättning.

För arbetsgivaren skulle det bli värre. Den mycket begränsade rätt att beordra övertid som arbetsgivaren kunde utnyttja gällde i praktiken bara dem som arbetade schemalagd dagtid. Riksavtalet innehöll också en punkt som klargjorde att reglerna för övertidsarbete skulle regleras genom en lokal överenskommelse mellan fack och arbetsgivare. Eftersom någon sådan överenskommelse inte fanns, ansåg fackföreningarna att det skulle vara avtalsbrott om företaget tog ut fastanställd personal för övertidsarbete. Enligt fackföreningarnas tolkning upphörde den frivilliga, individuella övertidsbojkotten därmed, eftersom Göteborgs Hamn satt sig i en situation där personalen inte kunde arbeta mer än ordinarie arbetstid.

Redan i början av det nya året märkte fackföreningarnas förhandlare att någonting hänt. Motparten hade plötsligt börjat visa förhandlingsvilja. På de fackliga informationsmötena kämpade fackrepresentanterna tappert med att övertyga sina skeptiska medlemmar om att man faktiskt började komma någonstans.

I slutet av januari 2008 började uppgifter om hamnbolagets ekonomi att läcka ut. När årets första personaltidning skickades iväg till de anställda fanns beskeden att läsa svart på vitt. Hamnkrisen, de skenande konsultutgifterna och ledningens misslyckade rationaliseringar hade kraftigt försämrat det ekonomiska resultatet. Tidigare prognoser hade utlovat ägaren, Göteborgs kommun, en rörelsevinst på omkring 180 miljoner kronor för år 2007. Den faktiska slutsiffran stannade på blygsamma 84 miljoner, 96 miljoner kronor mindre än väntat. Det dåliga ekonomiska resultatet förändrade helt förutsättningarna för hamnledningens kamp mot sina anställda. Det kommunala bolagets ägare behövde ha ett snabbt slut på striden.

Förhandlingarna mellan fack och arbetsgivarrepresentanter böljade fram och tillbaka. Positiva signaler följdes av nedslående bud om att arbetsgivarsidan återigen grävt ner sig i skyttegravarna.

Företaget drev också fram ett utbildningsdokument som gav dem rätt att utbilda utomstående bemanningspersonal för hamnarbete. Detta uppfattades som ett stort problem av många av hamnens egna anställda, eftersom man på sikt ansåg att bemanningsfirmornas intåg kunde leda till avtalskonkurrens och lönedumpning.

En dag i mitten av februari 2008 upphörde de tidigare täta rapporterna från förhandlingsrummen. Hamn 4:ans representantskap är enligt stadgar och traditioner tydligt underställda medlemmarna och beroende av deras godkännande för att kunna godta nya avtal. Därför var nyhetstorkan från fackstyrelsen ett ovanligt inslag på Göteborgs kajer. Förväntningarna och spekulationer tog fart när Hamnarbetarförbundet och Transport därefter satte upp affischer om ett nytt gemensamt fackligt möte där hamnarbetarna skulle ta ställning till förhandlingsresultat.

Några dagar senare hade minst 250 hamnarbetare samlats för mötet i hamnens gymnastikhall. Den breddfyllda salen fylldes av ett förväntansfullt sorl innan fackens förhandlingsdelegationer kom in. De båda fackordförandenas genomgång av vad som hänt blev kort: Arbetsgivaren hade gått med på en tillbakagång till de förhållanden som rådde innan midsommarhelgen 2007. I praktiken innebar detta att den förlorade objektsstyrningen nu skulle ersättas med ett snarlikt uttagningssystem som garanterade solidarisk uppdelning av övertidspassen och förutsättningar för arbetslagsbeting. Matsalarnas öppettider skulle förlängas igen. Smörgåsarna för nattarbetande var tillbaka och övertidsmaten skulle bekostas av företaget. Med några mindre undantag hade hamnledningen backat från alla försämringar av arbetsvillkoren. Kravet på motprestation var att arbetarna skulle verka för en "normalisering" genom att upphöra med övertidsbojkotten. Den föreslagna tillfälliga överenskommelsen skulle gälla till slutet av april 2008 och skapa arbetsro medan förhandlingar pågick om ett nytt övertidsavtal för Göteborgs Hamn.

Gymnastiksalen exploderade i roade utrop och applåder. Förslaget till överenskommelse antogs med förkrossande enighet. Ingen kunde tveka om att hamnarbetarna vunnit en stor seger mot en arbetsgivare som använt enorma resurser för att pressa dem tillbaka. Stoltheten bland alla de som på ett eller annat sätt engagerat sig i kampen gick inte att ta miste på.

I början av maj 2008 fanns fortfarande ingen långsiktig överenskommelse för övertidsuttagning eller andra lokala frågor. Hamnledningen förklarade att den givit upp försöken att nå ett lokalt avtal och sade för andra gången på ett år upp överenskommelsen kring övertidsarbete. Bolaget tänkte bara tillämpa sådana delar de själva gillade. Övertidsuttagningen i Göteborgs Hamn blev oreglerad, utanför gällande avtal. Men vid en central förhandling i juni undertecknade Transports stuveriombudsman ett lokalt avtal om helg- och nattschema, just det bud som Transports och Hamnarbetarförbundets avdelningar förkastat i 1,5 år. "Därmed har Transportledningen redan gett upp kampen om hamnarbetarnas inflytande över arbetstiden" skrev Svenska Hamnarbetarförbundets tidning Hamnarbetaren i juli. Kraftmätningen fortsätter.