Krisen försvagar USA. Innebär den också slutet för den politiska hegemonin? Kommer ett växande Kina att kunna agera friare, utan hänsyn till dollarn? Kan samarbetande latinamerikanska länder frigöra sig? Malena Rydberg diskuterar förutsättningarna för en förskjutning av maktbalansen.
Världens mäktiga träffades nyligen på Världsekonomiskt Forum i Davos för att diskutera tillståndet i världsekonomin. Tongångarna var dystra. Ekonomer målade framtiden i blygrått. Stephen Roach, Morgan Stanleys styrelseordförande i Asien och tidigare amerikansk chefsekonom, menade att det inte går att underskatta de utmaningar som världsekonomin står inför.
Vad har lett fram till dagens ekonomiska kris? Kan vi skönja slutet på USAs dominans över världen? Kommer Kina att bli det lokomotiv som ska dra världen ur krisen?
Det amerikanska imperiet skapades i kriget mot Spanien 1898, och USA befäste sin ställning som den mäktigaste imperialistmakten i de två världskrigen. Därefter inleddes eran av "pax americana", och de europeiska staterna förvandlades till mer eller mindre viktiga klientstater. Den klassiska ekonomin hade misslyckats med att häva depressionen 1929; ännu 1938 hade USA 20 procent arbetslösa. Men USA gick stärkt ur andra världskriget. 1945 stod USA för 45 procent av världens produktion av varor och tjänster. Redan före krigets slut samlade USA delegater från femtio länder till ett möte i Bretton Woods där riktlinjerna för framtidens valutapolitik lades upp. Det system som skapades i Bretton Woods innebar att valutornas växelkurser gjordes fasta mot varandra. Det fanns speciella regler för hur växelkurser skulle ändras. Själva kärnan i systemet var att dollarn skulle vara den främsta valutan och göras utbytbar mot guld. Detta skulle självklart stärka de amerikanska storföretagen som med dollarns ställning kunde erövra nya marknader i världen. Det fanns andra förslag till lösning från bl.a. Keynes, men USAs politiska, ekonomiska och militära styrka avgjorde. Dollarns utbytbarhet garanterades av den amerikanska centralbanken.
Man kan urskilja några olika faser i denna Bretton Woods-politik. Den första fasen mellan världskrigets slut och 1971 präglades således av fasta växelkurser. Men USA kom att missbruka dollarns ställning genom att finansiera Vietnamkriget via sedelpressarna. Detta missbruk ledde till ökade politiska spänningar i världen och till misstro mot guldmyntfoten. 1971 upphävde Nixon ensidigt dollarns utbytbarhet mot guld och en ny fas inleddes. Bretton Woods-systemet rasade samman. USA fortsatte att låta sedelpressarna gå, vilket ökade inflationstrycket i världen och dollarns värde sjönk i förhållande till andra valutor. För att stärka dollarns ställning i valutasystemet bytte USA räntepolitik från lågränte- till högräntepolitik under den nye presidenten Reagan. Förtroendet för dollarn steg. Världens överskottskapital som tidigare gått till tredje världens länder kom nu att gå till USA. Räntorna steg över hela världen. Länderna i tredje världen hamnade i skuldfällan och i svält. Med den nya räntepolitiken fick resten av världen dra åt svångremmen. USA slutade trycka dollar och började i stället finansiera sina underskott med lån.
Med Reagans antifackliga politik pressades de amerikanska löntagarna tillbaka. Ekonomin avreglerades och den stora omfördelningen från arbete till kapital inleddes. Resten av världen följde i USAs nyliberala fotspår, men USA kunde tack vare dollarns ställning fortsätta att konsumera genom lån. Den amerikanska privatkonsumtionen blev kreditdriven. Resten av världen däremot fick dra åt svångremmen för att få ned underskotten. När kapitalet så börjat strömma till USA gick USA på nytt över till en lågräntepolitik. Resultatet blev en växande obalans som sedan 1980-talet kännetecknat världsekonomin och som är en grundläggande orsak till den nuvarande ekonomiska krisen i världen. Överskottskapitalet har blåst upp finansbubblorna och den våldsamt expanderande finanssektorn har förstärkt spekulationsvågorna i finanssektorn.
60 procent av världens alla transaktioner sker fortfarande i dollar. Dollarn utgör 62,4 procent av världens alla valutareserver. Efter 1971 är dollarn alltså inte längre utbytbar mot guld, vilket gör att USA i stort sett kan låta sedelpressarna gå och mängden dollar öka efter "eget skön". Dollarns ställning ger således USA en viktig fördel i förhållande till andra länder. President Nixons finansminister John Connally uttryckte på sin tid detta på ett typiskt arrogant sätt inför världens stater: "Dollarn är vår valuta men ert problem."
Vilka tendenser kan man skönja i den amerikanska realekonomin sedan 1980-talet? De produktiva investeringarna började minska samtidigt som USA genomgick en stark konsumtionsökning - en ökning som visade sig i handelsbalansens växande underskott. Resten av världen finansierar detta underskott genom att köpa olika typer av aktier, statliga och privata obligationer och andra värdepapper på den amerikanska marknaden.
Men USA är ett land med djupa klyftor. 1 procent av de rikaste amerikanerna tar idag 20 procent av landets samlade inkomster - ett historiskt rekord. Mellan 2000 och 2007 stagnerade medellönen. Den ökande konsumtionen har alltså finansierats genom lån eftersom lönerna inte räckt till för att betala barnens utbildning, sjukvårdsräkningarna och boendet. Denna lånekarusell har underlättats av den amerikanska centralbankens, särskilt under Alan Greenspan, medvetna lågräntepolitik. USA genomgår ett slags avindustrialisering. Vinsterna går i högre utsträckning till utdelning åt aktieinnehavarna och investeras i mindre grad produktivt. Produktionen av varor och tjänster har i stället förlagts till länder med billig arbetskraft som Kina, Mexiko, Vietnam osv.
Reagans och Thatchers nyliberala revo-lution på 1980-talet lyckades med det som var revolutionens mål, nämligen att öka vinsterna på lönernas bekostnad. Inkomstfördelningen i USA är ett tydligt exempel därpå. Lönernas andel av BNP, enligt statistik som publicerats av IMF, Eurostat och OECD, har för övrigt minskat i alla industriländer sedan i början av 80-talet. Det handlar om några procentenheter men varje procent handlar om hundratals miljarder dollar som omfördelats från arbete till kapital. Världens löntagare har politiskt trängts tillbaka. Det är den egentliga grunden för dagens ekonomiska kris, som i huvudsak är en överproduktionskris i realekonomin.
Grunden till finanskrisen är alltså att mycket pengar använts improduktivt. Omfördelningen till kapitalägarna i en ekonomi präglad av överproduktion har lett till att vinsterna i stället satts in i finanssfärens spekulativa karusell. De s.k. derivaten exploderade från 1990-talet. År 2005 var volymen derivat 35 gånger större än realekonomin i världen. Den amerikanska bubblan toppades av de i dag ökända subprimelånen. Det är således den "verkliga" ekonomins svagheter som initialt förklarar finanssfärens spekulationkarusell.
Kan Kina och andra länder ersätta USA som världsekonomins lok i den nuvarande globala ekonomiska krisen?
Kina men också Indiens betydelse i världsekonomins tillväxt har ökat. Mellan 1980 och 2006 ökade BNP per capita sexton gånger i Kina och fem gånger i Indien. Kinas andel av världshandeln har växt från 3,5 procent år 1999 till 8,7 procent i dag, medan Japans andel minskat från 7,5 procent till 5,1 procent.
Kina har i dag världens största tillverkningsindustri. Den kinesiska exportboomen når alla världsdelar på jordklotet. Men Kina är också USAs främsta "bankir". Om man räknar in Kina, Hong Kong, Sydkorea och Singapore, står dessa länder för mer än hälften av USA:s utlandsskuld. Med Kinas stora valutareserv i dollar följer att landet är beroende av en någorlunda stabil dollar. Innehavet av dollar i Kina motsvarar två tredjedelar av den kinesiska produktionen under ett år. Även Japan befinner sig i ett prekärt läge med världens näst största valutareservinnehav av dollar.
Kina satsade 5 miljarder dollar i Morgan Stanley och 3 miljarder i Blackstone, värden som fallit drastiskt i krisen. Kina vägrade dock att delta i någon räddningsaktion när Lehman Brothers gick i konkurs. Generellt har de asiatiska länderna aktat sig för de galnaste investeringarna. I Kina finns det "bromsar" genom det statligt kontrollerade stats- och finanssystemet. Dessutom har Kinas finanssystem växt till i samma takt som produktionen till skillnad från västvärldens, och det har hindrat framväxten av en spekulationsekonomi.
Kina försöker komma ur dollarns starka grepp genom att en del av exportöverskottet investeras i olika afrikanska länder eller placeras i lånefonder som står utanför Världsbankens och IMF:s kontroll. Kina har kraftigt ökat sina bilaterala överenskommelser med länder som Venezuela, Ryssland, Irak och Iran för att försäkra sig om sin framtida energiförsörjning. Kina stödde bildandet av en asiatisk monetär fond med till en början 80 miljarder dollar som lanserades i maj 2007 tillsammans med Japan och Sydkorea. Denna fond ska vara till hjälp för de tre grundarländerna men också kunna hjälpa andra asiatiska länder utan att ta vägen över IMF, vars ödesdigra "hjälp" man minns från Asienkrisen 1997.
Den stora svagheten i den kinesiska ekonomin är att exportindustrin varit motorn i den ekonomiska utvecklingen. Huvudmarknaden för kinesisk export är USA och EU. Man bör dock notera att 60 procent av Kinas handelsutbyte sker med andra asiatiska länder, där Japan befinner sig i recession och Sydkorea liksom Indien har problem. Dagens ekonomiska kris slår mot hela Östasien - den del av världen som framstått som den internationella ekonomins mest vitala del och varit företagens hopp i en värld med krympande marknader. Kinas minskande export (exporten minskade bara i december förra året med 3 procent) har lett till att 25 miljoner migrantarbetare förlorat jobben i exportindustrin. Flera miljoner nyutexaminerade akademiker har svårt att hitta sitt första jobb. Kinas kommunistparti har byggt mycket av sin nuvarande ställning på stigande inkomster och växande framtidstro, men även i Kina har nu den sociala oron ökat med många strejker och andra folkliga protester. Premiärministern, som var så optimistisk i Davos, har varnat för att det närmaste året kommer att vara det svåraste sedan millennieskiftet.
I Kina är man medveten om risken för nyprotektionism i världen, och man sö-ker vägar för att göra sig mindre beroende av exportindustin. Den kinesiska ledningen har förstått att man måste utveckla den inre marknaden och minska klyftorna mellan stad och landsbygd. Första kvartalet 2008 steg t.ex. de kinesiska böndernas inkomster med 17,9 procent, en siffra som dock inte säger något om fördelningen av denna ökning. Klyftorna på landsbygden mellan olika typer av bönder har ökat. För att stärka den inre marknaden måste Kina således höja människors köpkraft men också öka samhällets kostnader för utbildning, sjukvård och ålderdom. Kina har världens högsta sparkvot, eftersom människor sedan 1976 inte garanteras gratis utbildning för barnen eller trygghet på ålderns höst. För år 2009 tror alltså Kina på en tillväxt i ekonomin på 8 procent, en siffra som får europeiska ledare att drömma. Man satsar nu på ett väldigt stimulanspaket på 7 procent av BNP per år - om det räcker för att stilla den sociala oron får framtiden utvisa.
Hur ser den nya amerikanska ledningen under Barack Obama på Kina? Obama har varnat Kina och talat om att USA kommer använda alla diplomatiska vägar för att tvinga landet att höja värdet på sin valuta i förhållandet till dollarn, vilket skulle försvaga den kinesiska exporten. Liknande tongångar har också hörts från Obamas finansminister Timothy Geithner. Genom att stärka sin inre marknad kommer Kina sannolikt att kunna vrida sig ur det relativa dollarberoendet.
Det finns ingen annan valuta i dag som på kort sikt kan ersätta dollarn som världsvaluta, även om en del oljeexporterande länder har allvarliga planer på att prissätta oljan i annan valuta än dollar (i euro, yen eller till och med yuan). Dollarns ställning gynnar självklart den amerikanska maktpositionen även om den ekonomiska krisen slår hårt.
En kinesisk professor har påtalat hur Kinas ökande makt i världen liknar USAs mellan 1870 och 1913: hög tillväxttakt och en kraftigt ökande BNP. Liksom för det dåvarande USA påverkar Kinas ökande ekonomiska makt hela världen.
Den regionala handeln har stärkts inte bara i Östasien utan också i Latinamerika, ett tecken på USA:s minskande makt. En Sydbank har bildats av Argentina, Bolivia, Brasilien, Equador, Paraguay, Uruguay och Venezuela för att underlätta finansieringen av infrastruktur utanför de dollarstyrda institutionerna från Bretton Woods, Världsbanken och IMF. Argentina och Brasilien har dessutom kommit överens om att betala sitt handelsutbyte i nationella valutor, inte dollar. Nya band har också skapats mellan Brasilien, Ryssland, Indien och Kina.
Det finns alltså tydliga tecken i världen på USAs minskande makt. Men vi får inte glömma att USA har över 700 militärbaser runt om på jordklotet. Deras syfte är att skydda amerikanska ekonomiska intressen i en värld där länder alltmer slår vakt om sina nationella geopolitiska intressen: Ryssland i Kaukasus (det märktes tydligt i Georgienkrisen), Kina i Tibet och Taiwan, Pakistan och Indien i Kashmir osv. Efter Gulfkriget 1990-1991 talade man om det tjugoförsta århundradet som USAs århundrade. Det blir det med största sannolikhet inte.
Vems århundrade blir det då? Det är en öppen fråga. Vi har nu gått in i stimulanspaketens tidevarv; många länder försöker lösa den ekonomiska krisen nationellt genom olika stimulanspaket. Men dessa statliga ingripanden betalas till sist av skattebetalarna. Kan de lösa överproduktionskrisen? Arbetarklassen och de fattiga massorna i världen får stå för kostnaderna för krisen, samtidigt som konsumtionen måste öka för att världsekonomins hjul ska börja rulla igen. Hur går det ihop? Kapitalismens grundläggande motsättning mellan kapital och arbete kvarstår både nationellt och i världsmåttstock.
