Alltid på de förtrycktas sida. Karin Hedbrant minns en stor romantiker, långt från slagord och politisk korrekthet. Ibland har han hållits för Skandinaviens största konstnär.
Kjartan Slettemark var en av den svenska konstscenens största särlingar. Efter fem decenniers stundom maniska verksamhet vägrade hans hjärta att pumpa runt fler projekt. Det har sagts i eftermälet att hjärtat var för stort i flera bemärkelser. På äldre dar förkunnade han konstens välsignelse över sin publik i lätt androgyn jesuslik gestalt. Med ett oanfrätt barnasinne (inkl. en viss barnalik egocentricitet) visade han på fantasins kraft och okuvlighet mot all svansviftande konvenans.
Containerfynd, plast och allsköns mediebilder var hans inspirationsmaterial. Han var inte sorten som söker utan finner. En klassisk romantiker med tankar om att han var en förmedlare av tingens inneboende möjligheter, Skapelsens redskap. När tingen hittade varandra ansåg han det vara "kosmiskt" meningsmättat. Assemblage, montage och video blev hans uttryck vid sidan om happenings. Även hans kläder var egendesignade i denna form. Hans mest berömda montage (tekniskt manipulerat av Hans Esselius), Nixonpasset från 1974, med passfoto där det egna storskägget kombinerades med Vietnamkrigets främste symbol lyckades han ta sig in i USA med! Han riskerade ett mycket långt fängelsestraff. En annan är Nixon med Gevaliakaffekoppen som han lär ha tapetserat hela Stockholm med. Inflyttningen med bohaget på Moderna museet när han blev hemlös ett annat extraordinärt tilltag. Han kämpade för sitt liv som outsider men jagades av socialmyndigheter med psykiatriska diagnoser. Men kreativiteten vann: det blev en utställning, "Kjartans Mental Unhealth - A Borderline Case". Hibernalburkarna ställdes ut obrutna. Men visst, centralstimulantia prövades också - gränslösheten lockade.
Kjartan var ju dock ingen svenne och faktiskt icke alls någon dåre. Född i Norge med tidiga tonåren under tysk ockupation visste han något om motstånd och krigsförhållanden. Han bevistade knappast några vänsterteoretiska diskussionsmöten men var snarare intuitivt politiskt medveten. Alltid på de förtrycktas sida. Han gjorde en av de absolut första konstverken mot Vietnamkriget redan 1965, inklusive polispådrag i Oslo. Under Libanonkriget för två år sen producerades en affisch där han iklädde sig ett stort flin och hizbollaledarens svarta turban med titeln "hizbolagutt" (efter norrmännens "olagutt", benämning på motståndsman). Långt ifrån slagordskonst eller politisk korrekthet...
Även sedan Kjartan blev inbjuden i salongerna från tidigt 80-tal har han fortsatt att göra vad som fallit honom in. Men att synas och bekräftas var centralt. Hans extroverta natur levde också för att spegla sig. Projektet att göra sig själv till personifieringen av Konsten krävde karriär och strålkastare. Men det var förstås motsägelsefullt - kulturella hierarkier intresserade honom föga eller att rangordna bekantskapskretsen efter sådana kriterier. Jag hade förmånen att få Kjartan som ateljégranne de sista åren i hans liv och fick erfara denna ärliga nyfikenhet på vem som helst. Kjartan hade en ovanligt frisk blick för såväl ting som människor.
Hans liv, som kunde ha blivit en helt annan historia, blev på många sätt lyckosamt. Han fick förmånen att känna sig alltmer älskad av många, plus nära anhöriga som stöttade i allt. Det blev statlig konstnärslön och eget champagnemärke, Nixonpasset renderade en halv miljon på auktion för två år sedan. In i det sista var det full rulle med en stor retrospektiv i Santiago i Chile där han presenterades som Skandinaviens störste konstnär. Innan dess var det 75-årsfirande med kulmen i barndomsbyn Naustdal där Kjartan uppfört en gigantisk "budeia" (norsk vallflicka) med stålblank kjol och plastkonfektionsgalge på en cd-romskiva som livdel. Runt denna gestalt dansade Kjartan med traktens barn och ungdomar i besvärjande cirklar iförda sufiinspirerade kjolar till tonerna av hardangerfelor. Regnet öste ner, men byborna hade slutit upp mangrant - och självklart blev de alla välsignade i Konstens namn!
