I år firas 150-årsjubileet av Darwins Om arternas uppkomst, flitigt använd för mycket olika politiska syften. Rune Beckius visar samhällets roll i Darwins teori om människans utveckling. Individen kommer inte före samhället, egenintresset inte före kollektivet. Den individinriktade läsningen av Darwin är en nyliberal vantolkning med rötter i ett upplysningsfilosofiskt misstag. Läs inte Darwin som på Handelshögskolan!
Så här hundrafemti år efter Darwins mästerverk Om arternas uppkomst kan man konstatera att de biologiska tankarna och förklaringarna håller på att få en renässans. Det har pendlat från det förra sekelskiftets socialdarwinism och övermännisko-svärmerier till efterkrigstidens historiskt begripliga tabu mot allt som smakat biologism. Bakom de ideologiska kulisserna har dock vetenskapen mer eller mindre träget arbetet vidare, och i våra dagar då den genetiska vetenskapen inte bara breddats och fördjupats utan också tagit språnget till praktiserad teknologi är utrymmet för politiserat ljusdunkel mycket begränsat.
Sverigedemokraterna och alla intelligenta rasister tar av ren självbevarelsedrift eftertryckligt avstånd från den "vetenskapliga" rasismen för att med desto större entusiasm omhulda sin egen variant av socialantropologin. Det är inte längre främlingarnas gener som det är fel på, det är deras "kultur", men oönskade förblir dom likafullt! Politiskt har antropologin efter andra världskriget annars varit vänsterns revir. Nu sker en omkastning, och ytterligheterna kommer troligen att byta plats. Den vetenskapliga genomlysningen, och dess popularisering kan gynna ett vänsterperspektiv. Ett mycket talande exempel på detta är Nils Uddenbergs folkbildande aktiviteter, i detta sammanhang särskilt hans bok Arvsdygden biologisk utveckling och mänsklig gemenskap (1998).
När den rasteoretiska avarten är nerkämpad och inte längre har några vetenskapliga förespråkare, framträder den politiserade religiositeten som ett annat hot. Men i det senare fallet är frontlinjerna glasklara och även om de, i extrema fall, skulle kunna åstadkomma en rad propagandistiska och administrativa bakslag har de redan förlorat den intellektuella och vetenskapliga striden. Påståendet att darwinismen är en obekräftad hypotes är sedan länge bara en besvärjelse.
Dock var just detta ursprungligen det geniala i Darwins intellektuella skapelse. Då fanns det nämligen stora vita fläckar på den vetenskapliga kartan, som hans hypotes lyckades överbrygga: Både den biologiska ärftligheten och den individuella variabiliteten kunde iakttas och beläggas empiriskt - ungefär som placeboeffekten i dag - men Darwin hade ingen godtagbar vetenskaplig förklaring att falla tillbaka på. Upptäckten av mutationer och DNA tillhör en senare tid, och hans egna försök i den vägen var till största delen misslyckade. Den katolske munken Mendels värdefulla experiment med gröna och gula ärtor var helt okända för honom (och för de flesta andra utom de kyrkliga potentater som tyckte att han borde ägna sig åt något annat). Darwin gav totalt ut sex upplagor av Arternas uppkomst under sin livstid, och varje upplaga var lyhört omredigerad efter den tidens vetenskapliga kritik. Men i ljuset av 1900-talets upptäckter är det trots allt den ursprungliga versionen av teorin som står sig bäst.
Vår tids ljusdunkel kommer från ett helt annat och mycket mer väletable-rat håll som dessutom gör ett närmast axiomatiskt anspråk på vetenskaplighet. Med kamelens majestätiska enfald kolporterar de sin aprioriska visdom - och blir trodda utan ens skuggan av ett löjets skimmer. "Nyliberalismen" med dess föråldrade syn på människan och samhället har dominerat i decennier och accepterats av politiker och beslutsfattare som den uppenbarade sanningen under slagord som: "det finns inget alternativ", "historiens slut" eller "den enda vägens politik". Enligt denna ideologi består:
"den mänskliga världen av isolerade individuella atomer med vissa inbyggda passioner och drivkrafter, som var och en strävade efter att maximera sin tillfredsställelse och minimera sin otillfredsställelse och som i detta avseende var helt jämlika. I enlighet med sin natur erkände dessa varelser varken några gränser för sina behov eller tillerkände någon rättigheten att inkräkta på dessa. [] I sin strävan att befordra egenintresset insåg individen snart att denna anarki av jämlika medtävlare förutsatte och till och med krävde att man samarbetade med andra individer, och det var detta komplex av användbara samarbetsavtal - typiskt nog ofta definierat i värdeneutrala handelstermer som kontrakt - som utgjorde samhället och dess sociala och politiska grupperingar."
Detta citat är hämtat från Hobsbawms beskrivning av det tidiga 1800-talets manchesterliberalism, vilket ytterligare framhäver det nattståndna i den nyliberala antropologin (Revolutionens tidsålder Sthlm 1979, s.308). Idéerna går tillbaka på det man med full rätt kan kalla upplysningstraditionens svaga sida; nämligen den punkt där filosofin når gränsen för det kritiska tänkandet och faller tillbaka på en etablerad kliché. Hobbes, Rousseau och Adam Smith må, med hänvisning till tidsandan och sina i övrigt enorma pionjärinsatser, vara ursäktade - något som dock inte gäller deras nutida eftersägare. Att logiskt återföra de mänskliga samhällenas strukturer till en historisk nollpunkt är en konstruktion av exakt samma slag som Genesis saga om Adam och Eva. Det är en skapelsemyt och därmed raka motsatsen till varje form av evolutionärt tänkande, vare sig biologiskt eller historiskt. När begreppet "samhällsfördrag" tas så bokstavligt, att man föreställer sig någon sorts ursprunglig kontraktsöverenskommelse mellan fria individer börjar metaforen - ty "kontraktet" är på sin höjd en brukbar metafor - leva sitt eget liv. Marx kallade detta för ideologi och "falskt medvetande" vilket innebär att man ersätter utforskandet av verkligheten med ett ältande av aprioriska eller "heliga" sanningar.
Det här var tankar som även Darwin tvingades tänka igenom och slutligen, på ett grundläggande teoretiskt plan, underminera. Nyheten med hans teori var inte evolutionstanken som sådan, den hade i varierande grad funnits med ända sedan antiken. Erasmus Darwin, Charles farfar, hade gjort en på sin tid både insiktsfull och originell insats med tvåbandsverket Zoonomia (1794- 6) och lärodikten The Temple of Nature (1803):
Organic life beneath the shoreless waves
Was born and nursd in oceans pearly caves;
First, forms minute, unseen by spheric glass,
Move on the mud, or pierce the watery mass;
These, as successive generations bloom,
New powers acquire and larger limbs assume;
Whence countless groups of vegetation spring,
And breathing realms of fin and feet and wing.
Charles insats bestod i att han lyckades formulera en vetenskapligt hållbar teo-ri. Det avgörande problemet bestod i att beskriva själva drivkraften i evolutionen; just detta att hitta en idé som inte bestod i att logiskt återföra skeendet i en tänkt nollpunkt; en föregivet "vetenskaplig" skapelsemyt. Detta var så avgörande för teorins vetenskaplighet att lösningen explicit framhålls redan i verkets titel On the Origin of Species by Means of Natural Selection - det "naturliga urvalet". Den avgörande pusselbiten - den förlösande tankefiguren om man så vill - infann sig ironiskt nog när Darwin läste Malthus Essay on the Principle of Population. Den malthusianska "kampen för tillvaron" kom därför - om än i modifierad form - att bli ett nyckelbegrepp även i evolutionsteorin, vilket var olyckligt eftersom det redan var färgat av ovan nämnda kvasireligiösa teorier om människan i "naturtillståndet": en ensam individ i ett allas krig mot alla, "djungelns lag" etc.
Denna karikatyr av evolutionsteorin rimmar i sin tur mycket väl med den klassiskt liberala synen på människan och samhället. Men vid närmare påseende är det något som inte stämmer. Nils Uddenberg konstaterar:
"På ett ställe skriver Rousseau att människan i naturtillståndet lever ensam och inte har mer behov av en annan människa än en apa eller en varg har av sin like. Det är, som varje biolog vet, ovanligt illa valda exempel. Både apor och vargar är sociala varelser som i allra högsta grad har behov av sina likar. [] Rousseau och Hobbes hade dåliga biologiska kunskaper. Deras tankar bar prägel av den kristna tradition enligt vilken människan endast delade kroppen med djuren, medan hennes förnuft var en gåva från Gud. [] det som gör människan till människa - språk, moral och förmåga att resonera rationellt och reflektera över sin egen existens - kunde inte vara en del av hennes djuriska natur. För de båda religionskritiska tänkarna Hobbes och Rousseau kom dessa egenskaper därför att framstå som produkter av kultur och samhälle." (s.172)
Insikten att de flesta större däggdjur faktiskt lever i flockar, vilket i varierande grad (beroende på artens och därmed flockens karaktär) innebär samarbete, måste leda till slutsatsen att metaforen "djungelns lag" inte kan betraktas som en riktig karaktäristik av den darwinska "kampen för tillvaron". Kunskapen om flockdjurens existens kan inte ha varit främmande, ens för Hobbes eller Rousseau, men de förmådde inte, i likhet med senare generationer tänkare ända in på 1900-talet, reflektera över det och dra de vetenskapliga och filosofiska konsekvenserna. Men det är fullständigt orimligt att föreställa sig människan i naturtillståndet som en solitär - som en tiger då, snarare än "en apa eller en varg". Om man accepterar att flockdjuren är samhällsvarelser, d.v.s. genetiskt programmerade att leva i samhällen, så måste man rimligtvis acceptera att även människan i sina tidigare utvecklingsformer var - och med största sannolikhet fortfarande är - en (genetiskt betingad) samhällsvarelse! Och hur stor roll intelligensen än spelat i det mänskliga samhällets utvecklingshistoria, så är ändå samhället som sådant en produkt av naturen; det har sitt ursprung i "hjordinstinkten".
Det är tvärt om i det primitiva, av naturen givna, samhället som de genuint mänskliga egenskaperna ovan - språk, moral, förmåga att resonera och reflektera - har sin evolutionära grundval (solitärer kan inte utveckla sådana egenskaper). Aforistiskt uttryckt var det således inte människan som skapade samhället, det var samhället som skapade människan!
Det liberala honnörsordet "individua-lism" förutsätter ironiskt nog ett indi-vidbegrepp som får sin verkliga sociala och politiska mening först i samhället: att man inte bara är en individ i en rent zoologisk eller botanisk mening. Det räcker inte heller med blotta medvetandet om detta faktum utan medvetandet måste förknippas med ett etiskt eller ideologiskt förhållningssätt gentemot andra individer. Att tänka sig ett klart och rationellt formulerat "egenintresse" som utvecklingsmässigt föregår samhället, för att sedan konstituera detta som en intelligent kompromisslösning, blir att anakronistiskt föreställa sig utvecklingen bakfram. Då kan vi lika gärna tänka oss talande tigrar.
Det skulle, som Uddenberg påpekar, dröja ända fram till Peter Krapotkins Inbördes hjälp 1902 innan den darwinska traditionen systematiskt började frigöra begreppet "kampen för tillvaron" från malthusianismens och upplysningstidens klichéer om "djungelns lag". Insikten att flockdjurens beteenden inte var någon sorts kuriös parentes vid sidan om denna kamp - något som man utifrån en vag socialdarwinistisk princip borde tänka bort - utan, bland de stora däggdjuren, dess mest framgångsrika uttryck (helt i enlighet med, den från Spencer adopterade, frasen "survival of the fittest") är en sådan tanke. I efterhand framstår den som fullkomligt självklar trots att det tog århundraden av famlande innan bitarna föll på plats. För oss och våra närmare "släktingar", måste rimligtvis kampen för tillvaron bestå av en balans mellan konkurrens och samarbete. På Handelshögskolan verkar man dock hålla fast vid den mer rustika versionen av upplysningsandan som hävdar att, om än inte "apor och vargar", så åtminstone människan är en tvättäkta "homo economicus" - dvs. i grunden en solitär. Enligt denna syn står fortfarande egenintresset utvecklingsmässigt före-, och socialt över, samhället. Lust-olust principen härskar i grunden oinskränkt, fast vi rent taktiskt utvecklat sociala former för att dölja detta. Det är i grunden ett socialdarwinistiskt tänkesätt. Mot den bakgrunden är det tillåtet hoppas att den nuvarande ekonomiska världskrisen åtminstone för det goda med sig att den detroniserar nyliberalismen för gott. Därför vill jag avslutningsvis citera en annan - och i positiv mening - otidsenlig betraktelse, ty det finns även de som är före sin tid. I Diderots Observations sur le Nakaz från 1774 (kritiken av Katarina den storas upplysningsfilosofiska utkast till ny grundlag) lyckas han enligt min mening lyfta sig något litet över sin tids aprioriska sanning:
Människan slöt sig samman i samhällen av instinkt, på samma sätt som svaga djur bildar hjordar. Där fanns säkerligen inte någon sorts primitiv överenskommelse." (paragraf LXXII).
