Ett politiskt jordskred Olle Josephson
Fredens Europa Charlotte Wiktorsson
Bonusarnas rötter Benny Andersson
Wallenberg - Sträcker ut en hand Mikael Nyberg
Pirater - stora och små Olle Josephson
Undergräver demokratin Olle Josephson
Ett politiskt jordskred
SAP:s starka tillbakagång i väljaropinionen - för första gången ett mindre parti än Moderaterna! - är måhända tillfällig. Om ett år har effekterna av Borgs och Reinfeldts krispolitik blivit uppenbara, Wanja Lundby-Wedins snurrande i bonuskarusellen har fallit i glömska, och Östros har kanske lyckats samla sig till tydligare krisprogram. Då kan det mycket väl bli regeringsskifte 2010.
Men opinionssiffrorna är ändå en bekräftelse på den förändring SAP gått igenom - eller möjligen går igenom - klassmässigt och ideologiskt.
Klassmässigt håller partiet på att förlora sin bas som det självklara arbetarpartiet. Banden med fackföreningarna finns där, men tunnas ut kontinuerligt. En arbetare i Sverige i dag kan för all del rösta på Socialdemokraterna, men lika väl på Moderaterna, Vänsterpartiet - eller i värsta fall Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna jagar röster på samma villkor som andra partier.
Med detta sammanhänger den ideologiska förvandlingen. I svensk politik står inte SAP längre för ett tydligt ideologiskt alternativ, reformism enligt svensk modell. Det är svårt att finna skiljelinjerna till andra stora partier annat än i enskildheter. De kan ibland vara nog så viktiga, men i grunden tycks Sahlin och Reinfeldt vilja styra landet på ungefär samma sätt och åt ungefär samma håll: en krisfri kapitalism med lagom klassklyftor. (En illusion, naturligtvis.)
Så står vi där med ett socialdemokratiskt parti av västeuropeisk normalmodell. Den gamla folkrörelsen är borta. Partiet styrs av yrkespolitiker från medelklassen, det osäkra väljarunderlaget växlar, ibland blir politiken lite radikalare, ibland mindre radikal. Nog kan man regera några vändor till, men det kan andra partier lika bra.
Det är ett stort nederlag för reformismen som idé, och det är ett jordskred i svensk politik.
Olle Josephson
Fredens Europa
Inte en demonstrant på mina gator!" hade han sagt, Sarkozy. Så inför Natos 60-årsjubileum låg gatorna öde i Strasbourg. Befolkningen hade flytt. Tiotusentals poliser och militärer bevakade broarna in till innerstan och varje tänkbart gathörn.
Men det är svårt att helt åsidosätta demonstrationsrättigheterna i den borgliga demokratin. En ö invid Europabron över Rhen hade upplåtits. Där skulle de 20 000 fredsaktivisterna på franska sidan få möta de 10 000 från tyska sidan och säga sin mening om krigsorganisationen Nato.
Dock, manipulation är en användbar metod. Av oförklarade skäl hade den tyska militären parkerat pansarbilar mitt på "fredens bro" och blockerade effektivt de skandinaviska, tyska och östeuropeiska demonstranterna att nå samlingsplatsen. Och bakom samlingsplatsen barrikaderade de franska poliserna sina broar. Lättutlösta/framprovocerade skärmytslingar gav sålunda möjligheter att använda hela stridsutrustningsarsenalen.
Inom ett par timmar var demonstranterna i vild flykt undan helikoptrar vattenkanoner, tårgasridåer, flash-bangs (ljus-och ljudgranater som paralyserar sina offer under några sekunder). Demonstrationen var effektivt upplöst, fredsaktivisterna chockade.
Svartablocketutstyrda polisprovokatörer, muttrades det om bland demonstranterna. Mycket möjligt. Vi råkade dröja oss kvar vid Rhenstranden och kunde häpet konstatera att det (tomma) fyravånings Ibiz-hotell, som stod i brand inte nåddes av brandkåren förrän timmar efter det började brinna och demonstranter och polis sedan länge var borta.
Ute i den strasbourgska förstaden Neuhof fortsatte polistrakasserierna. Här hade upprättats ett fredsläger med 4-5000 tältande ungdomar. Det var i denna arbetarstadsdel som de våldsamma förortsupploppen, som drog fram över Frankrike för några år sedan, startade. Här hade man inga dubier om polismakten... Så ungdomar från kvarteren gjorde gemensam sak med fredsaktivisterna. Häktade fritogs, polisstationer attackerades.
Men paret Obama drog vidare till nya bejublade föreställningar. Halverat antal kärnstridsspetsar? Kanske det. Alltmedan bombflygen fortsätter fälla sina laster över Afghanistan och förödelsen i Irak fortskrider.
Charlotte Wiktorsson
Bonusarnas rötter
Bonuslönesystemet för redan högbetalda före-tagsledare har för vanliga människor länge framstått som absurt. Vad som inte tillräckligt har kommit fram är systemets djupa rötter i den finanskapitalism som har lett fram till dagens ekonomiska kris.
Bakom oss ligger två årtionden som utmärkts av en stagnerande realekonomi å ena sidan och svällande finanssektor å den andra. I stället för att använda sina vinster till investeringar i produktionen har företagen ägnat sig åt finansiella akrobatkonster. Vi har fått höga arbetslöshetssiffror långt före dagens kris. Utvecklingen har drivits fram av kapitalstarka finansföretag och institutioner, som blivit dominerande ägare. Banker och fonder av alla de slag, allmänna och privata pensionsförvaltare, hedgefonder - you name it!
Bild: Robert Nyberg.
Processen inleddes i slutet av 1980-talet. Problemet för de nya finansiella maktspelarna var att många företag och företagsledare var teknikerstyrda och inriktade på långsiktig utveckling, snarare än på kortsiktiga aktievärden och aktieutdelning. Därför gavs nyckelpersoner i företagens verkställande ledning rörliga bonuslöner, avhängiga utvecklingen av finansiella parametrar. Det är alltså missvisande att kalla systemet "resultatlön". Det är bara vissa mål som premieras, och de uppfylls på bekostnad av andra och för företagens långsiktiga utveckling långt viktigare mål. Systemet infördes först i de finansiella företagen och institutionerna. Därefter användes det som verktyg för att ta den verkställande makten också över tillverkningsföretagen.
I höstas sålde AMF sina SAAB-aktier till den tyska Mankoncernen. Enligt mångas mening är det ett exempel på hur en allmännyttig kapitalförvaltare prioriterar kortsiktig lönsamhet framför nationella och företagsekonomiska intressen. Syftet var att slå index, det vill säga den genomsnittliga finansiella avkastningen hos aktörerna på marknaden under ett år. Några månader senare, strax efter att man tvingats sänka redan utlovade ersättningar till pensionärerna, utföll en rejäl bonus till nyckelpersoner i AMFs ledning. Ett av skälen var att man, trots det allmänt dåliga resultatet, ändå lyckades slå index. Efter massiv kritik beslutade ledningen att avstå från sina ersättningar. Men enskilda beslut räcker inte. Det krävs djupgående ändringar i de maktförhållanden som utmärker dagens finanskapitalism. Annars återuppstår bonussystemet i nya former. Hur skulle man annars kunna behålla sitt parasitära strypgrepp över företagen?
Benny Andersson
Wallenberg - Sträcker ut en hand
Kusinerna Jacob och Marcus Wallenberg sträcker ut handen i ett inlägg på DN Debatt. Kritiken av giriga direktörer strider mot den svenska traditionen av samförstånd och gemensam problemlösning , tycker de. Nu ska vi prata forskning och utveckling i stället. Vårt land måste satsa på kompetensen.
Uppdrag granskning berättade i höstas hur kusinerna tar ansvar för den saken. Familjen Wallenberg har som många andra kapitalister ett begränsat personligt ägande. De behärskar sitt imperium med finurliga finansiella konstruktioner. I centrum står ett antal stiftelser, skattebefriade för sitt stöd till forskningen.
På senare år har det emellertid blivit knapert med anslagen till forskarna, eftersom omkostnaderna stigit dramatiskt. Stiftelserna, där familjen Wallenberg har sista ordet, har anlitat utomstående företag för kapitalförvaltningen, och dessa företag, där familjen Wallenberg råkar ha sista ordet, har stora löneutgifter. Kompetensen kostar.
Efter att länge ha legat kring 10 miljoner kronor om året har förvaltningskostnaderna för de tre största stiftelserna således stigit till över 100 miljoner. En kvarts miljard har sedan 2002 gått åt till löner i förvaltningsbolagen, där två av de dyrbaraste kompetenserna råkar vara Jacob och Marcus Wallenberg.
Det är en fin familjetradition kusinerna förvaltar. 1994 sträckte Jacobs far ut handen i en artikel på DN Debatt. Det allmänna hade just räddat finanskapitalen ur den kris de störtat landet i. Då klagade Peter Wallenberg över statsskulden och politikernas jäkt efter allmänhetens gunst . A-kassan var den största fallskärmen, ansåg han. De sociala avgifterna skulle omprövas, skatterna hållas nere och arbetslivet avregleras:
"Låt oss visa omvärlden vad vi kan - som en enad nation. Det har vi gjort förr i historien - och det har vi sett andra göra före oss. Sätt kompetensen i högsätet igen!"
Den satte sig och det gick som det gick.
Mikael Nyberg
Pirater - stora och små
Utanför Somalias härjar pirater. Men också andra fartyg rör sig vid Somalias kust. Journalisten Johann Hari berättar i ett inlägg publicerat i svensk översättning i Aftonbladet (19 april): "1991 kollapsade Somalia. Så fort regeringen var borta började mystiska europeiska fartyg dyka upp vid Somalias kust och släppte stora tunnor i havet. Kustbefolkningen insjuknade. Till en början fick de eksem, illamåenden och började föda vanskapta barn." Det var kärnavfall i tunnorna; det mesta kunde spåras till euroepiska sjukhus och industrier som i sin tur överlåtit avfallit till den italienska maffian för "vidare dispositioner".
Lite längre ut från kusten kom de stora europeiska fiskefartygen och förstörde försörjningsmöjligheterna för småskaliga somaliska fiskare.
I det sammanhanget dyker piraterna upp. Inte alldeles utan själ kallar de sig gärna Somalias frivilliga kustförsvar. Som en talesman för dem uttryckte det: "Vi menar att de verkliga sjörövarna är de som olagligen fiskar och dumpar avfall i vårt hav."
Man kan tillägga att USA:s och Etiopiens invasioner är en förutsättning för det somaliska sönderfallet och laglösheten vid kusten.
Därav följer kanske inte att det är försvarbart att ta fattiga filippinska sjömän som gisslan och att kapa stora biståndssändningar med mat. Men det gör begripligt varför en stor del av Somalias befolkning lär stödja piraterna.
Olle Josephson
Undergräver demokratin
Enligt vissa undersökningar lär 70 procent av svenskarna vara ointresserade av valet till EU-parlamentet. Man bör rösta i EU-valet. Parlamentet är inte utan betydelse t.ex. i arbetsrätts- eller klimatfrågor. Om inte annat kan det ha symbolbetydelse om motståndskrafter stärks i EU-valet.
Men i grunden gör de sjuttio procenten en riktig bedömning. Den allmänna rösträtten erövrades i hård politisk kamp som ett redskap för folkstyre. Riksdagens makt har självklart alltid begränsats, av ekonomiska realiteter, världsläget och annat. Men principen har stått klar: de folkvalda ska ha den yttersta politiska makten.
Till EU-parlamentet väljs folkvalda som inte ska ha så mycket makt. Den ska ligga hos kommissionen eller allra helst hos de ekonomiska krafter som EU med sina fyra friheter i stort sett ger fritt spelrum. Det är EU:s grundläggande maktfördelningsprincip, och därför blir det också komedi av EU-valet. Den allmänna rösträtten förhånas.
Lärdomen alltså den vanliga: EU undergräver demokratin.
Olle Josephson
Trampcykelpris
Föreningen Liv i Sveriges organiserar och uppmuntrar folkligt berättande - den gör en viktig insats för vad som i alla meningar är folkets kultur. Föreningen har också ett hederspris Trampcykelplaketten, som vill hylla "de kulturens trampcyklister som ständigt, långt från allfarvägarna, spårar upp medmänniskor som har mycket att berätta om sitt liv, om sin hemtrakt, om sina drömmar". I år har plaketten delats ut för femtonde gången, och då givits Bernt-Olov Andersson, arbetarförfattare, skrivarlärare, dramatiker, m.m.
Redaktionen
Kvalificerad
Anders Fogh Rasmussen är av rätt virke för jobbet som ny generalsekreterare i Nato. På nittiotalet tvingades han avgå som ekonomiminister efter att ha gett danska folketinget falsk information. Och som statsminister skickade han danska soldater att kriga i Irak trots att den danska underrättelsetjänsten förklarat för honom att Saddam Hussein inte hade några massförstörelsevapen. Den som läckte hamnade i fängelse. Anders Fogh Rasmussen har precis rätt förhållande till sanningen och Washington för att passa på posten.
Pierre Gilly
Riv Djursholm!
Anton Beckman, en ung man från Djursholm, har startat en grupp på Facebook med namnet Utrota Rinkeby! Ur programförklaringen: "Vi har som plan att ersätta dagens misär med ett vackert villaområde i hög klass som Stockholm slipper skämmas för. Även ett namnbyte skulle inte skada." Politikerna ställde till det med sitt "miljonprogram" för nya bostäder, heter det. "Stockholms fina idyll störs av denna skamfläck. Rinkeby behövs inte!"
Clartéisten Dine Malmsten, bosatt i Rinkeby, föreslår i stället i ett inlägg en uppröjning i direktörsgettot:
"En massa gamla kåkar, stugor och kråkslott, rena 1800-talsnostalgin, en bebyggelse som passar i glesbygd på bondvischan, inte några kilometer från Stockholms city, RIV SKITEN! Bygg hyreshus så att vanligt folk som jobbar får någonstans att bo, praktiskt, miljövänligt och mycket trevligare! Skippa tåget, bygg ut T-banan. Ni som inte trivs att bo i storstaden, flytta till Norrlands inland, där får ni plats med era hästar. Eller ni som inte jobbar, och lever på era gamla värdepapper, dra till Monaco.
Dine Malmsten
Leninpriset
Det nybildade Jan Myrdalsällskapet lyckades - säkert inte oavsiktligt - väcka visst rabalder med att utdela sitt Leninpris till Mattias Gardell. Det officiella namnet är "Jan Myrdals stora pris - Leninpriset", och det ska enligt sällskapets stadgar "årligen utdelas till en författare, journalist eller kulturarbetare vars verk har frändskap med Jan Myrdals verk och dess anda".
Det är sannerligen inget dåligt pris. Jan Myrdal är en av de slutande 1900-talets verkligt betydelsefulla intellektuella i Sverige, och Lenin var den förste att leda ett land in i socialismen. Det handlar alltså om den stora tradition som kan förändra världen till det bättre. Upprördheten i vissa kretsar över att ett pris förknippas med Myrdal och Lenin vittnar om en bedrövlig inskränkthet i svensk offentlighet för närvarande. I en klokare tid hade man utan att nödvändigtvis gilla Lenin och Myrdal i alla stycken ändå insett att detta pris behövs.
Sällskapets allmänna syfte är att "främja de litterära och kulturella målsättningar som Jan Myrdal formulerat under många år". Medlem blir man genom att betala in 200 kronor (100 kr för studerande, pensionärer och arbetslösa) på pg 498041-3, Jan Myrdalsällskapet.
Olle Josephson
