Med avreglerade marknader, låga löner och minimala skatter skulle de baltiska ekonomierna bli Europas tigrar. De skulle utvecklas till nyliberalismens skyltfönster, där ett av välfärd förslappat Västeuropa kunde få en lektion i ekonomisk tillväxt. Svenska och andra utländska investerare flockades. Men stordelen av pengarna gick inte till investeringar i produktionen utan lånades ut för att öka de mest välbärgades konsumtion av bilar, bostäder och liknande. SE-bankens och Swedbanks ledningar kunde kvittera ut gigantiska summor i bonus som en följd av den expanderande utlåningen. Inkompetensen hos dessa personer överträffades bara av deras personliga girighet.
När krisen kom blev den våldsam med tvåsiffriga minskningar av BNP som följd. Ändå finns det en väg ut. En devalvering skulle återge länderna konkurrenskraft och göra det möjligt att rädda jobb och välfärd. Men då skulle de baltiska politikerna tvingas erkänna det felslagna i sina projekt och den inhemska överklassen och de svenska bankerna stå inför ett akut hot att ta sina förluster. Alltså offrar man i stället de baltiska folkens drömmar om ett bättre liv. Lönesänkningar på uppemot 40 procent tvingas igenom samtidigt som den offentliga välfärden minimeras. Skulle devalveringar ändå bli oundvikliga, finns det andra medel att ta till. I likhet med den svenska regeringen i början av 1990-talet kan man låta staten gå in och ta över de rikas skulder, för att sedan lasta över dem på folket. Alternativet är att följa i Argentinas fotspår och genom en statsbankrutt ge det internationella kapitalet fingret. Men då måste de baltiska folken också utveckla en folklig proteströrelse som är stark nog att skaka de nyliberala politiska etablissemang som i dag styr i dessa länder.
De moderata svenska politiker som i början av 1990-talet utnämnde sig själva till de baltiska folkens främsta vänner har i dag kastat sin solidariska mask. Fram träder i stället den svenska imperialismens kallhamrade verktyg, som agerar i det tysta för att hindra en baltisk devalvering. När Anders Borg samtidigt avvisar en mer expansiv ekonomisk politik som skulle lindra krisens verkningar i Sverige är det verkliga skälet att han spar pengar för att rädda de svenska banker som grävt ner sig i Baltikum. Till dessa krafter sällar sig svenska Metalls och Kommunals ledningar som nu satsar stora delar av medlemmarnas pengar i stödköp av aktier i Swedbank. Det enda rimliga syftet är att ge ett handtag åt kamraterna i ledningen för det folkrörelseägda Folksam, som i dag är en av de största aktieägarna i Swedbank och som utgör ännu en av de maktspelare som agerar i det tysta för att få utpressningen av Baltikum att fortgå.
