Hur var det med FNL-rörelsen?

I Clarté 4/08 fick Åke Kilander chansen att bemöta kritiken mot De Förenade FNL-grupperna (DFFG) och sin egen skildring av rörelsen. Men tyvärr så fick vi inte heller denna gång läsa honom bemöta kritiken. I stället fick vi en upprepning av Kilanders tidigare resonemang.

Kilander radar upp diverse citat från kritiska recensioner för att sedan bemöta dem med att stämpla kritiken som "rena lögner". Det tillfälle Kilander faktiskt erbjuder någorlunda bemötande av kritiken är när han diskuterar Kjell Östbergs recension¹, men även där undviker han kritikens underlag och bemöter endast det faktum att många ledande medlemmar i DFFG samtidigt var organiserade maoist-stalinister (KFML/SKP).

Men kritiken mot DFFG som maoistisk-stalinistisk bygger inte enbart på detta faktum, utan utgår ifrån DFFG:s konkreta utformning. Medlemmars eventuella maoistiska övertygelse fungerar i kontexten som en förklaring till de maoistisk-stalinistiska yttringarna inom DFFG. Dessa yttringar kan summeras i främst två punkter:

Den stalinistiska förtalskampanjen i och med Uppsala FNL-grupps utestängning av trotskister. ²

Den maoistiska teorin om "socialimperialism" och "statskapitalism".

Den första punkten behandlar den motivering och det häfte som Uppsala FNL-grupp framställde för att kunna hindra att trotskister skulle bli medlemmar i DFFG. Den motivering Uppsala FNL-grupp gav för utestängning var en blåkopia av stalinistiska historieförfalskningar, som redan då avslöjades som rent tokeri.³ Bland annat blandades lögner om trotskister hämtade från Moskvarättegångarna.

Den andra punkten berör försöket från DFFG:s ledning att ändra huvudlinje i rörelsen. Fokuset på USA-imperialismen skulle inkludera en kritik av Sovjetunionen i form av den maoistiska förståelsen av termerna "socialimperialism" och "statskapitalism". Dock mötte ledningen i DFFG motstånd inom rörelsen. Interndemokratin ledde till att DFFG:s ledning inte fick igenom sin kritik av "socialimperialism". Men det visade tydligt på att interndemokratin bara gällde frågor som maoisterna ansåg vara viktiga.

Exemplen är fler och kan förklaras mer ingående, men det viktiga i kontexten är att påpeka att det finns underlag för kritiken av DFFG som varande maoistisk-stalinistiskt. Höjden av bortviftning kommer dock när Kilander slår knut på sig själv genom att konstatera att författarna till de kritiska recensionerna: "uppenbarligen inte [är] överens om FNL-rörelsens och enhetsfrontens politiska plattform". Som om det skulle vara märkligt att en kritisk analys faktiskt kritiserar!

Och varför skulle det vara tabu att ha en annan åsikt om DFFG:s plattform och frontarbete, vart tog interndemokratin vägen? Trotskisterna hade inte en utstakad gemensam politisk linje för Vietnamrörelsen, utan var flexibla efter de rådande förhållandena. När de vägrades medlemskap i DFFG startade de en egen solidaritetsorganisation SKI, med individuellt medlemskap. Tvärtemot vad Kilander påstår vara en "trotskistisk" frontlinje.

Varför var då DFFG så framgångsrikt? Nyckeln låg troligtvis i det massiva aktivistarbete som utfördes, tillsammans med aktivt arbete med demonstrationer och opinion. Något som dagens solidaritetsrörelser definitivt kan lära av. Att frontarbete är viktigt kan vi nog alla skriva under, men frågan är vilken form av frontarbete som passar bäst för en solidaritetsrörelse som bekämpar imperialism. Där kan det finnas goda invändningar mot den folkfrontstaktik som DFFG utvecklade genom åren, vars konsekvenser drog dem allt närmare den borgerliga staten. Men det är en diskussion som bör föras internt och demokratiskt, inte genom förtals- och förfalskningskampanjer.