Svenska medier har uppmärksammat vad som kan tyckas vara av försumbar betydelse i ett världsperspektiv: kubanska medier uppger att det kan uppkomma brist på toalettpapper.
Det är ingen skitfråga, men man kan anta att om det rört sig om något annat land hade nyheten passerat obemärkt. Svenska Dagbladet (14/8) tar dasspappret som belägg för hur dåligt det går för Raul Castros Kuba. Den världsekonomiska krisen - och förödande orkaner förra året - gör att den förväntade tillväxten i ekonomin i år stannar på 2 procent. Nu kanske det inte är så illa när man betänker att många länders ekonomier går back och att den fortsatta USA-blockaden varje år kostar Kuba åtskilliga miljarder.
Som ytterligare exempel tar SvD upp elransoneringen. Det är sant att Kuba sparar energi genom att reglera tillgången och låta arbetsplatser stänga av luftkonditioneringen ett antal timmar om dagen. Men hur många rapporter har vi fått om de folkliga upplopp som skakat Dominikanska Republiken på grund av de ständiga elavbrotten?
Enligt SvD, DN och Sveriges Radios outtröttlige Lars Palmgren står Kuba på ruinens brant. Jag bläddrar i gamla rapporter från 90-talet. Oavsett om det är DN, SvD, tidskriften Vi eller SIDA:s Omvärlden - alla beskriver de ett bottenlöst elände och Kubas omedelbart förestående sammanbrott. 15 år senare hör vi det igen. Och ändå är Kuba kvar; enligt FN och Världsbanken med den längsta medellivslängden, den lägsta barnadödligheten, den högsta utbildningsnivån i tredje världen. Nyligen konstaterade UNICEF att Kuba är det enda land i Latinamerika där undernäring inte förekommer. Men om detta "nada" från svenska medier.
En eventuell kubansk journalist i Sverige skulle med Palmgren & Co:s yrkesetik skriva om ett samhälle i sammanbrott, där staten säljer ut skola, vård, apotek, järnvägar och post. Dessutom krymper ekonomin i Sverige, i motsats till Kuba där den alltså växer med 2 procent.
Dasspapper i all ära. För svenska journalister i Santiagos överklass-kvarter eller på Södermalm är det en livsnödvändighet. För den miljard människor som går och lägger sig hungriga varje kväll är inte bristen på toapapper det största problemet. Om jag inte haft toapapper men haft SvD så vet jag vad jag skulle använt blaskan till. Nu är det lyckligtvis tvärtom.
Journalisterna är väldresserade och vet vad som förväntas av dem. Samtidigt verkar Kuba vara som humlan. Den borde inte kunna flyga men vet inte om det och flyger ändå. Det socialistiska Kuba borde (enligt "expertisen") ha rasat ihop för länge sedan. Men kubanerna bryr sig inte och utvecklar sitt land vidare.
