Horace Engdahl har avgått som ständig sekreterare och återkommit som litteraturkritiker. Hans ställning är starkare än någonsin. Vad vill han egentligen? Olle Josephson har läst Horace Engdahls senaste bok. Kanske ger den svar på frågan.
Svenska Akademien är i grunden en reaktionär institution. Den är inrättad för att säkra kulturell hegemoni åt ett litterärt och akademiskt etablissemang. Genom sin blotta existens bygger den hierarkier bland författare, kritiker och humanioraforskare. Nobelpriset är det tydligaste utslaget. Och hur många svenska författare har inte spillt sin tid med att positionera sig till Akademien? Antingen tillhör de De aderton eller står de utanför. Antingen har de fått de priser och stipendier de ansett sig värda eller har de förbigåtts. Det spelar ingen roll; de blir ändå brickor i Akademiens spel.
Men inom dessa ramar har Akademien stort handlingsutrymme. På 2000-talet har det ofta utnyttjats väl. Nobelpriset har lyft fram ursinnigt samhällskritiska författare som Elfriede Jelinek eller Harold Pinter. Man har både praktiskt och politiskt hävdat svenskan gentemot den språkväxling till engelska som styrande skikt inom utbildning, vetenskap, näringsliv och politik gärna vill se. För att säga det en smula storslaget: Svenska Akademien har inte sällan varit kraftfull, kulturkonservativ högerflank i en bred enhetsfront mot kulturimperialism och kommersialism. Det ska man vara glad för. (Ja, jag har själv fått pris för språkpolitiska insatser, så jag har alla skäl att vara tacksam.)
Vem eller vilka som styrt Akademiens handlande vet vi inte riktigt, men säkert har Horace Engdahl varit viktig. Tämligen konsekvent har han vänt sig mot utslag av amerikansk kulturimperialism - hans ställningstagande i striderna om upphovsrätt på nätet bör delvis ses i det ljuset. Söker man hans namn på Google toppas listan av det insiktsfulla påpekandet från 2008 att den amerikanska kulturen är för provinsiell och trångsynt och amerikanska författare för okunniga för att det skulle bli aktuellt med Nobelpris. Horace Engdahl har alltså varit klok nog att stärka både Akademiens och sin egen ställning. Han är hegemonibildande i svenskt kulturliv. Göran Greider har bekymrat talat om att vissa grupper ser ett uttalande från Horace som snudd på gudomligt.
Så Horace bör tas på allvar. I samma ögonblick som han avgår som ständig sekreterare ger han ut en ny bok, Ärret efter drömmen (Bonniers, 2009), den första på tio år. Kan den upplysa oss om hur han tänker?
Nja, sjutton av de tjugo uppsatserna i den 200 sidor tjocka boken är förstagångspublicerade före 1999, då Horace tillträdde som ständig sekreterare. Men man får anta att han står för innehållet än i dag. Vad skriver han om? Och hur skriver han?
Receptet för en rejäl Horace-artikel kan se ut ungefär så här: Tag några rader från en antik författare, en renässanspoet och en romantiker, kanske också en tidig modernist. De ska tillhöra den stora europeiska traditionen, men undvik helst de allra kändaste - inte Horatius, Ronsard och Stagnelius. Favoriterna Hölderlin, Stendhal och Mallarmé går dock alltid bra. Plocka fram ur dessa rader en tankefigur om konstens innersta mening och visa hur den successivt förändras och byter innebörd under århundradena - först med modernismen kan vi förstå den på vårt sätt. Sammanfatta denna innersta mening med en metafor där ett konkret substantiv tar ett abstrakt som prepositionsattribut: ett veck i tiden, ärret efter drömmen. Ja, det blir lätt obegripligt, och som vi ska se är det meningen. Vid behov kan man så avsluta med en snygg, lät paradoxal sentens om det klassiska kulturarvets storhet: "Få ting är så underbara som att drabbas av den slumrande kraften hos ett dödförklarat mästerverk" (om Madame de Stal); "Det romantiska jaget uppnår sin frihet genom intimiteten med det okända" (om Bettina von Arnim).
Följer man detta recept och bläddrar i gamla författare kan man nästan bli sin egen Horace. Jag prövar:
"När Propertius besjunger Cynthia, Kärleken, om den är sann, vet icke av någon gräns, tror vi oss förstå det måttlösa i hans passion. Så är det nu inte. Propertius använder inte det romerska krigarsamhällets handfasta ord för gräns, limes, utan det allomfattande modus; kärleken känner inget modus skriver han egentligen. Han talar alltså snarare om ett utrymme än om gränser. Romarnas emotionella kategorier var inte våra. Man får vänta på Stendhal tills kärleken görs begriplig på vårt sätt.
Propertius utrymme, hans rum, kunde man befinna sig utanför eller inuti. Det är ännu samma rum i Louise Labés sonetter, trots hennes kvinnliga erfarenhet i högrenässansens Frankrike: Mon triste ésprit, hors de moi retiré(mitt sorgsna sinne, som avlägsnat sig från mig). Nyckelordet är prepositionen hors med grundbetydelsen utanför, vid sidan av. Hos romantikerna skymtar dock en annan möjlighet. Liksom tiden inte längre är cirkulär för dem, får också rummet ett annat, friare format; det kan vid behov expandera ut i naturen. Ur en lågande inbillnings fullhet/En Kärlek, som ej fann sin like, födde/Den härliga naturen lyder Atterboms underförstådda Propertiuskritik. Ändå förblir det en smula statiskt. Det är först 1900-talspoeterna som närmar sig det rum som undflyr oss, det som kräver ständig förflyttning. Eliots förkärlek för trappan är mycket talande: Tid att gå uppför trappan, tid att återtåga heter det redan i J. Alfreds Prufrocks kärlekssång. Vi förnimmer en riven vägg i känslan."
Övningsexemplet är inte helt lyckat. Det är svårt att skriva som Horace Engdahl, ingen gör det så bra som Horace. Kombinationen av lärdom och formuleringskonst kräver mycket övning. Men det kanske ger en uppfattning om vad Horace jagar: att konstnären gestaltar en överväldigande förnimmelse, känsla eller upplevelse som inte låter sig fångas med vanliga ord eller bilder. Den måste formuleras paradoxalt och obegripligt, just därför att den är obegriplig.
I en kort men viktig artikel som placerats mitt i boken skiljer Horace Engdahl på konst och kultur. Kulturen är en gemensam tillgång, "ungefär som språket", som kan "förmedlas och spridas, kanske till och med administreras." Konsten däremot "gynnas inte av planering. Ingen, inte ens konstnären, förfogar över den. Den lånar sig inte till att plåstra om sociala skador."
Det är en romantisk uppfattning som sätter konstnären - och kritikern - mycket högt. Den är elitistisk; Horace Engdahl menar ofta att de författare som kunnat sätta ord på den hisnande förnimmelsen har skrivit för en mycket liten publik och inte setts av sin samtid.
Men det är för enkelt att kalla denna hållning odemokratisk. Tvärtom är det ett återkommande tema i Ärret efter drömmen att varje människa har rätt till den nästan religiösa konstupplevelsen. Artikeln om den bortglömde 1700-talstysken Karl Philipp Moritz avslutas "den som säger lart pour lart säger också att en människa har rätt till sitt eget liv. Vår proletär-Goethe såg det först."
Problemen är andra. Den sökta upplevelsen, epifanin med ett fint ord som till och med Horace börjat undvika, står utom alla sociala skalor. Därmed står den också vid sidan av samhälleliga strider, och, än värre, vid sidan av mänskligt liv. Våra vardagsbekymmer - dagis och disken - har naturligtvis liten plats i den engdahlska poetiken, men också vanlig sorg, glädje, list, ilska och humor. Risken är stor att konsten blir intetsägande. Den är ännu större att det blir tråkigt.
Ungefär där någonstans hittar vi Horace i den svenska litteraturen. Han är en spränglärd och välskrivande kulturkonservativ som framför allt ska läsas om man bättre vill förstå äldre litteratur. Han intar ofta en radikal och folklig ståndpunkt i kulturpolitiska stridsfrågor. Han flyr inte dagens strider, men han bär upp en konst- och litteraturförståelse som leder bort från samhället och människan. Det kan vara värt att lyssna till den rösten, särskilt när den talar så väl som Horace Engdahl. Men får den hegemoni är vi illa ute.
Ärret efter drömmen
Horace Engdahl
