Maud vid grinden till Bäverlandet

Maud Olofsson använde i ett debattinlägg i Dagens Nyheter i november ordet företag- eller entreprenör- arton gånger. Hos den nuvarande centerledaren är detta en helt normal frekvens. Centern är det arbetarfientligaste av alla riksdagspartier. Men överlever ett parti utan klassbas? frågar Hans Isaksson.

Maud Olofsson leder, liksom Mona Sahlin, ett parti som lever kvar i resterna efter en folkrörelse. Både Maud och Mona har nästan fötts in i toppen på sin rörelse, där i dag ett stort antal medlemmar är kroniskt frustrerade och inte känner igen sin organisation. Båda deras rörelser hemsöks sedan ett bra tag av på ytan snarlika kriser, och båda partiledarna erbjuder mindre ett botemedel än utgör det främsta symptomet på krisen.

Maud Olofsson använde i ett debattinlägg i Dagens Nyheter i november ordet företag- eller entreprenör- arton gånger. Hos den nuvarande centerledaren är detta en helt normal frekvens.

Det välkända diagrammet över andelen sysselsatta i olika sektorer (se nästa sida) har mycket att säga om orsakerna till krisen för de rörelser som utvecklats med bondeklassen och arbetarklassen, liksom om den principiella skillnaden mellan deras problem. Kurvorna visar i och för sig inte andelen anställda i respektive sektor, men ger ändå en viktig bild. Antalet företagare (utanför jordbruket) i Sverige brukar ligga relativt konstant på 7-9 procent, utom under perioder av stor arbetslöshet då folk i större utsträckning brukar överleva genom att bli företagare.

Arbetarklassens industriella kärna var enligt statistiken relativt sett som störst c:a 1965. Det rör sig dock inte till en början om någon tillbakagång i absoluta termer. Andelen lönarbetare har hela tiden växt genom att servicenäringarna expanderat starkt.

För böndernas folkrörelse handlar det däremot om att en hel klass, som redan för 90 år sedan, när Bondeförbundet, Centerpartiets förelöpare bildades, kvantitativt var starkt på tillbakagång. 1943, då jorden och skogen för första gången gav näring åt en mindre andel befolkningen än industrin, bytte partiet namn till Landsbygdspartiet bondeförbundet. År 1957 antogs namnet Centerpartiet- bondeförbundet och året därpå, när andelen sysselsatta i jordbruket var nere i 15 procent, Centerpartiet.

Partiledaren vid denna tid, Gunnar Hedlund, gjorde en framsynt rockad. Centerrörelsen baseras sedan länge inte på ett utdöende skikt små- och månskensbönder. De fungerar i stället politiskt som gräsrötter, eller snarare kanonmat, åt de storföretag vilkas föregångare en gång bildades som producentkooperativ inom främst skogsbruk och matförsörjning. Nu drivs dessa företag, liksom konsumentkooperationen, som andra kapitalistiska storföretag.

Från trettiotalet och fram till pensionsstriden vid slutet av 50-talet samverkade Bondeförbundet/Centern tidvis med socialdemokraterna, sista gången i regeringsställning 1951-57. Thorbjörn Fälldin, fårfarmaren och Maud Olofssons mångåriga mentor, debuterade i riksdagen 1958. Han skulle under sin trettioåriga bana verka för samarbete med Folkpartiet. Detta stötte dock på motstånd i det båda partierna. Bondeförbundet var traditionellt allt annat än frisinnat, och hade t.ex. i sitt program av 1933 i tidens anda hävdat:

"Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda flyktingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling."

Centerpartiet blev det första som på allvar hoppade på den gröna vågen i slutet av 1960-talet med sin paroll om "decentralisering". Man lyckades under 60-talet bryta den nedåtgående tendensen och sin isolering till landsbygden och fick 1973 års val över 25 procent av rösterna. Landsbygden var nu inte längre ett ställe där folk närde sig själva och staden, utan förvandlades mer och mer till en miljö och en livsstil. Jordbrukarnas Föreningsblad lades ner, och ersattes 1971 typiskt nog med tidningen Land. Den "gröna" stämningen medförde 1976 att Fälldin blev den första på 44 år att leda en annan regering än en socialdemokratisk.

I efterhand formulerades Centerns nya linje som en ekohumanism, vilken bland annat sade sig hävda det vara av yttersta vikt att begränsa ekonomin med såväl sociala som ekologiska ramar, samtidigt som det liberala anslaget var omisskännligt:

"Ekohumanismen är en naturlig idébas för ett parti med sina rötter i bondesamhället. Bondens inbyggda insikt om att bruka utan att förbruka innebär ett ekologiskt förhållningssätt. Bondens individualism och tro på sin egen förmåga, kopplat till landsbygdens krav på samarbete, är utflöden av en humanism med både ansvarstagande och kollektiv solidaritet." (Erik A. Egervärn, Politisk tidskrift, nr 3, 1985)

Fast då detta skrevs hade vågen förlorat nyhetens behag och Fälldins dagar i ledningen var räknade. Dessutom hade Centern i större tätorter från 1981 fått konkurrens av Miljöpartiet som saknade den bondska ballasten och åtminstone initialt hade mindre problem med att "begränsa ekonomin med såväl sociala som ekologiska ramar".

Centern definierade sig ännu inte som ett "borgerligt", utan som ett "icke-so-cialistiskt" parti. Efterträdarnas, Olof Johanssons och Lennart Daléus, försök att vid slutet av seklet rida två hästar samtidigt - ekologismens och liberalismens - och ta det där med "center" på allvar medförde att de till slut sprack på Öresundsbro och kärnkraft.

Centern tillhörde de partier vars medlemmar oftast var mot svensk EU-anslutning, liksom senare mot EMU. Men partiets ledning hade misstänkt snabbt fogat sig i nederlaget. Bland de allra snabbaste var Maud Olofsson. Hennes makttillträde 2001 innebar en minst lika stor omvälvning som namnbytet 1957-58.

Att partiets nya ordförande öppet började karakterisera sitt parti som "borgerligt" var nu inte det viktiga. Dt var snarast som att ingå äktenskap efter 20 års förlovning - om alla ändå ser att man är gravid är man så illa tvungen. Men tidigare hade centern ett tag varit något av en förstuga till borgerligheten. Socialdemokratin hade länge betraktat centern som det borgerliga helvetets första krets, för vilken det ännu kunde finnas ett visst hopp. Nu öppnade Fredrik Reinfeldts lyckade triangulering - där han lade sitt parti så nära (S) som möjligt - för en ny öppning. Efter åttio år ville (C) bli det som Venstre, systerpartiet i Danmark, redan 1870 hade blivit, det breda liberala partiet med rötter i jorden (och hos Grundtvig). Torbjörn Fälldin stängde dörren vänsterut - Maud Olofsson spikade igen den.

"Det räcker inte med ett maktskifte, det krävs ett värderingsskifte också", hävdar Maud Olofsson tre år efter borgaralliansens segerval. Hon kallade inte sin vision "systemskifte". Systemskiftet har ju ändå genomförts - men då av (även socialdemokratiska) regeringar, som beklagat att man ansett att "ekonomin" temporärt krävt det. Men Olofsson är inte längre den som beklagar - hon applåderar och kräver mera.

De förvaltande och kamerala nymoderaterna är för mesiga och kollektivistiska, menar hon:

"Allians för Sverige måste våga stå upp för, förklara och argumentera utifrån de värderingar vi bär. Det finns de som är rädda för att tala om det vi gör i termer av frihet och att var och en ska få bestämma mer själv. Det duger inte. Att bara vara bäst på att administrera Sverige är inte målet." (I fortsättningen är alla citat, om inget annat sägs, från en intervju med Olofsson i Svenska Dagbladet den 29 augusti.)

Alliansregeringen ska förvandla svenska folket från "matade fågelungar"(dvs. passiva, kollektivistiskt sinnade snyltare på näringslivet och ett socialistiskt folkhem) till "ivriga bävrar" (dvs. aktiva, entreprenöriella(!), snikna, individer) och skapa en värderingsmajoritet som kan bära borgerligheten längre än ett val - säger Olofsson inspirerat, nyss hemkommen från Bilderberggruppen, till jublande åhörare i näringslivet. Mona Sahlin besökte också som inbjuden samma grupp 2006, men tyckte enligt utsago att det var "hemskt" och lovade att aldrig göra om det. Maud Olofsson förefaller däremot numera vara kvalificerad för permanent medlemskap. 2004 anslöt sig hennes parti till Liberala Internationalen, som bildades i London vid kalla krigets början 1947 och som nyligen fått Honduras kuppledare Micheletti som vice president.

"Vi har genomfört en rad frihets- och framtids- reformer. Med lägre skatter för jobb och företag, världens mest ambitiösa klimat- och energipolitik, minskat statligt ägande och en öppnare offentlig sektor är Sverige lite friare. Men vägen till att göra Sverige till ett land där var och en kan växa har precis börjat."

Metoderna för att förvandla matade fågelungar till ivriga bävrar är bland annat:

1. Skattesänkningar som eller förhindrar utbyggnad av och nedgraderar offentlig service.

"Alliansregeringen har hittills sänkt företagens skatter och kostnader med 46 miljarder kronor. Vi har gjort mycket, men ännu mer återstår. Skattenivåerna måste ner i nivå med jämförbara länder och regelkrånglet måste minska radikalt. Sverige ska bli ett land där det är möjligt att bli rik både på arbete och på företagande."

Det är Milton Friedmans beprövade recept. Härigenom minskas de facto den löneandel, som går till skatt, dvs. mest till offentlig konsumtion, utan uppslitande avtalsförhandlingar. Man kan till och med för ett tag få mera i lönekuvertet - räkningen kommer efter hand. Samtidigt drivs de matade fågelungarna över till den privata sektorn när den offentliga servicen försämras och tillfällen till privatinvesteringar i vård, skola och omsorg ökar. Med Olofssons ord: "Förnyelsen av vår gemensamt finansierade välfärd ska fortsätta. Kort sagt - mer av valfrihet, ökad kvalitet och individuella lösningar".

2. Dyrare att vara fackansluten (avskaffad skattereduktion och ökade egenavgifter). Detta i kombination med

3. dyrare a-kasseavgift (höjda egenavgifter), sänkt ersättning från a-kassan och ökade svårigheter att få a-kassa vid arbetslöshet har verksamt bidragit till försvagade fackföreningar. Oförsäkrade arbetande får sålunda leva av ett kontant arbetsmarknadsstöd på 7 040 kr, vilket för de flesta är omöjligt. Det ökar den reservarmé av arbetande som är villiga att arbeta svart eller för lägre löner.

"Alla människor borde födas med F-skattsedel" är ett annat av Olofssons visdomsord, fällt vid en paneldebatt vid Conventum Örebro 2006. Hennes regering gör vad den kan för att förvandla arbetande anställda till "fria" enmansföretagare, som endast marknaden, kronofogden och banken råder över. Att man nu inte längre måste ha flera uppdragsgivare för att få skatta och dra av som egenföretagare befriar deras tidigare arbetsgivare från sociala ålägganden, underlättar outsourcing och gör det möjligt för en arbetsgivare ställa krav på en arbetssökande att skaffa F-skattsedel. Det gör det också lättare att avskeda vederbörande. För den fackliga sammanhållningen kan detta inte gärna vara befrämjande.

4. Sänkt ålderspension för förtidspensionärer och ökad utförsäkring av sjukskrivna arbetande medverkar till en ökad reservarmé av arbetskraft. Målet är att, trots tioprocentig arbetslöshet, öka den faktiska pensioneringsåldern, som i Sverige redan ligger exceptionellt högt, 62 år. Detta ökar också utbudet av arbetskraft och minskar dess pris.

5. Minskade arbetsmarknadsåtgärder och mindre pengar till vuxenutbildning. "Tryggheten kan inte längre sökas i regelverket utan måste sitta i att människor rustas för att bli anställningsbara och i att det finns nya jobb att gå till."

Den enda åtgärd som med stor välvilja skulle kunna tolkas i denna riktning är initiativet med så kallade jobb-coacher för arbetslösa. Om denna åtgärd skulle ha ökat antalet arbetande, utöver coacherna själva, är svårt att bedöma, eftersom utvärdering saknas. Men man får kanske lära sig hur man skall hålla mössan rätt i näven när man ber om arbete.

"Arbetslösheten har skenat för att det skapas för få egna företag" påstår Olofsson inför en applåderande grupp av entreprenörer vid Conventum Örebro. För enskilda individer, t.ex. för invandrare, som arbetsgivarna ofta ratar, kan detta "att bli sin egen" vara en lösning, men inte för klass eller samhälle. Det finns inga empiriska belägg för att ökat antal arbetsgivare skulle öka sysselsättning eller välstånd - vid en internationell översikt verkar sambandet snarast gå i motsatt riktning.

Centern är av tradition det mest fackför-eningsfientliga partiet i Sverige. Maud Olofsson vill visserligen inte, upphäva förtroendemannalagen - men motiveringen är snarast korporativistisk:

"Lagen ska vara kvar. Den behövs för att fackliga organisationer ska hålla sig informerade och kunna ta ansvar. Däremot måste man se till att lagen inte används för att sossarna ska kunna utbilda sina valarbetare." Och vad kan vi vänta av Maud Olofsson och hennes regering under nästa mandatperiod, om det blir någon? "I nästa mandatperiod kommer Centerpartiet prioritera en reformering av arbetsmarknadens regler, las."

Ett avskaffande av las skulle självfallet öka arbetsgivarens makt och framför allt möjligheten till godtyckliga avskedanden. Men framför allt i Center- och numera även i Fp-toppens retorik framstår åtgärden som nyckeln till arbete för ungdomar.

Enligt TCO:s undersökning skulle ett komplett avskaffande av LAS kanske minska ungdomsarbetslösheten med på sin höjd en procent, eftersom endast var hundrade arbetslös blivit friställd genom att mindre kvalificerade arbetande fått stanna kvar pga. längre anställningstid. Däremot skulle en förbättrad utbildning bland de unga arbetssökande få långt större effekt - dvs. motsatsen till vad alliansregeringen hittills genomfört. När Maud Olofsson talar om utbildning handlar det om att lära sig vara: "entreprenöriell, det vill säga påhittig och inte rädd att genomföra sina idéer. Entreprenörskap borde gå som en röd tråd genom grundskolan hela vägen fram till den högre utbildningen."

Även när hon talar om jämlikhet blir det entreprenörskap. Hennes feminism handlar inte om att vårdbiträden skall få hederligt betalt eller deras familjer hjälp med sina gamla och barn: "Hindren för kvinnor ska rivas ner, inte minst inom välfärdssektorn. Fler kvinnor ska starta och driva företag. Jämställdhet handlar om makt."

Jämlikhet torde också handla om makt. Men detta begrepp har blivit mycket sällsynt i riksdagspartiernas retorik. Efter utförligt studium av Ordförande Mauds Valda Skrifter kan man inte undgå att tvivla på om hon över huvud taget känner till begreppet.

Klasskaraktären hos Olofssons feminism framgick redan av pigreformen 2007. Att bevilja avdrag för "hushållsnära tjänster" framställdes både som en jämlikhetsreform och en sysselsättningsbefrämjande åtgärd.

En studie från Statistiska centralbyrån (SCB), som gått igenom reformens första år, visade vilka som köpte de hushållsnära tjänsterna: Av personer med inkomst över en halv miljon kronor per år hade fyra procent fått skattereduktion för hushållsnära tjänster. Medianinkomsten bland de beviljade var 430 000 kronor. Bland personer som tjänade under 300 000 kronor var det 3 promille som utnyttjade avdraget.

Maud Olofssons linje är slutstationen i en utveckling som Gunnar Hedlund påbörjade för femtio år sedan, och som sedan accelererade under Fälldin. En sammanslagning med Folkpartiet skulle inte längre möta några ideologiska hinder. Sådana procedurer kan dock temporärt kosta en del anhängare. Förhållandet att centern i dag är Sveriges rikaste parti sedan man sålt sin tidningskoncern för 1,8 miljarder kronor, kan också verka som en broms.

Alla stora politiska partier i Sverige har förvisso sina djupa historiska och soci-ala rötter, som under långa tider kan ställa till förtret för så kallade förnyare. Trots sitt halvsekellånga inflöde av statskarriärister, har socialdemokraterna fortfarande rötterna hos de arbetande. Det präglar sedan länge mer retoriken än praktiken. Fp har basen hos en mer eller mindre utbildad medelklass och, före Kd:s bildande, hos frikyrkan. Moderaterna har byggt på stödet från storjordbrukare, företagare, högre tjänstemän och ämbetsmän, på skattekverulans och kvardröjande värdekonservatism - fast numera framför allt på folk med pengar, vad de än säger om "arbetarparti". Centern stammar från avkomman till den bondeklass som praktiskt tagit försvunnit, men har framför allt haft starka sponsorer i jordbruks- och skogsbrukskapitalet.

Men faktum kvarstår att varken Fp eller C längre har någon egentlig klassbas för sina politiska rörelser. De försöker nu att överleva genom sitt grepp om medierna respektive sina sega institutioner, och de försöker finna sin nisch genom att vara mer nyliberala än kapitalet självt. I politikens mittfält finns det ju inte längre något utrymme för dem. De står nu med ryggen mot avgrunden, som numera befinner sig till höger. Prognosen verkar dyster för dem - och den småföretagsamhet de, i likhet med alla partier, säger sig vilja främja. Som alltid när näringen tryter finns nämligen risken för kannibalism bland borgarnas småpartier.