Ett språk hittar hem Hans Isaksson
Afghanistan-Ställ upp i valet Åke Kilander
Rompan i högsätet Mikael Nyberg
Kö till demokratin Mikael Nyberg
Spegelbild av SD Olle Josephson
Ett språk hittar hem
Det är gångbart med frågor där ett intervjuföremål ombeds beskriva sina känslor i olika situationer. Inte minst när det gäller sport.
Visserligen skiter de flesta av oss i svaret. Men metoden har fördelen att den varken kräver förberedelser eller kunskaper hos intervjuaren, föremålet eller auditoriet.
- Kan du beskriva känslan efteråt när det var över?
Så frågade TV4-reportern nyligen i Nyhetskanalen sergeant Victor Sundin, som för att medaljeras just återvänt från Afghanistan och ISAF-styrkan. Hans enhet hade varit invecklad i våldsamma strider. Med stöd av bombflyg och eldövertag på marken hade den dödat ett antal av lokalbefolkningen, eftersom de gjort väpnat motstånd mot USA:s och Natos ockupationsarméer.
- Ja, det var lite grann som en fotbollsmatch, att det laget man hejar på gör mål.
Att öva löpning, hopp, kast och kamp man mot man var från början - och är ännu - moment i krigarens träning. Redskapen i ursprungliga idrottsgrenar (för att inte talas hos kampsporter) och den utrustning man använder, t.ex. spjut, diskus, slägga, skyddsutrustning, framträder här i modern och standardiserad form.
Språket inom sport och idrott stammar också från krigsmakten. Även vardagsord som seger och nederlag är faktiskt hämtade från krigets språk. Även sporter som fotboll, vilka tett sig ganska civila och fredliga, använder strategiska begrepp som anfall, försvar etc.
I ovanstående intervju är det omvänt kriget som beskrivs med ett språk och med en bild från idrotten. Språket har i denna korta, men epokgörande, intervju med en återvändande krigare vänts ut och in - eller snarare återvänt till sitt ursprung.
Sergeant Sundin är faktiskt ingen idrottsman i ett svenskt landslag som vunnit en stor seger på bortaplan. Det vore nog säkrast att i liknande situationer påminna om sådana förhållanden - och att inte uppdra intervjuuppdraget åt en sportreporter.
Hans Isaksson
Afghanistan-Ställ upp i valet
Det är riksdagsval i Sverige i september 2010, ett utmärkt tillfälle för den antiimperialistiska rörelsen att göra sig hörd. Varför inte gå man ur huse - till valmöten, valdebatter och valstugor, skriva insändare och ordna egna appellmöten - och kräva att partierna redogör för sin inställning till följande krav:
- Ta avstånd från angreppet på Afghanistan år 2001 och den efterföljande ockupationen!
- Ta omedelbart hem de svenska trupperna från Afghanistan!
En sådan kampanj kan börja med ett upprop av kunniga personer som uppmanar alla medborgare att agera inför valet och avkräva svar från partierna (inklusive sitt eget i förekommande fall) på dessa krav. Enskilda organisationer kan sedan ansluta sig genom att uppmana sina medlemmar att agera i enlighet med uppropet under valkampanjen. Det skall ske genom argumentation och agitation men aldrig med våldsamma metoder.
Studier kan vid behov ordnas, gärna genom lokala samarbeten mellan olika organisationer. I Tidskrift för Folkets Rättigheter för september-oktober 2009 (numera endast som nättidning på www.tffr. org/arkiv) finns till exempel artikeln "Vägen in i Afghanistankriget", som i detalj klargör de steg som gjorde Sverige till ockupationsmakt.
Bild: Robert Nyberg.
Och varför inte damma av till exempel Pete Seegers "Bring Em Home" (finns på Bruce Springsteens CD "The Seeger Sessions") eller, ännu bättre, göra en svensk version!
Politiken är avgörande. Denna aktion skjuter in sig på det största bidrag vi i Sverige kan ge till den antiimperialistiska kampen i världen, dvs. att se till att vårt eget land inte deltar i militärt angrepp på ett annat fredligt land.
Rörelsen kräver viss organisering men inte någon ny organisation. Tyngdpunkten ligger på enskilda aktivister som med fördel kan samarbeta med varandra, liksom olika existerande organisationer kan samverka lokalt för att nå målet: ett svenskt trupptillbakadragande. Måhända ett första steg till en bredare diskussion om svensk säkerhetspolitik och en djupare enhet i internationella frågor?
Åke Kilander
Ledande fråga
SIFO har tillfrågat 1 659 svenskar om de tycker att Sverige skall förbjuda uppförandet av minareter. 26 procent tyckte det. I synnerhet bland äldre invånare i Malmö, Göteborg eller i Sydsverige i allmänhet var stödet för ett förbud stort. Hur många av de svarande som över huvud taget sett en minaret framgår inte. Men även om man inte kontrollfrågat folk om de hade samma syn t.ex. på kyrktorn eller andra upprättstående spetsiga föremål, får man förmoda att avogheten gällde just islamska helgedomar, även om långt ifrån alla dylika har minareter.
På torsdagskvällen slås nyheten upp i tv och man debatterar om man skall diskriminera muslimer eller inte. Om inte alla tecken slår fel ansågs utfallet av enkäten som en stor nyhet. Den försåg medierna med ett samtalsämne ett bra tag framöver - samtidigt med att samma medier förfasar sig över islamofobin bland det oupplysta svenska folket.
Man skulle förstås ha kunnat uttrycka resultatet så, att 74 procent av befolkningen inte stödde ett förbud. Detta trots att öppen eller fördold rädsla och avsky för "morer", turkar och "muhammedaner" är det som svenskar sedan århundraden impregnerats av, förr via predikstolar, numera genom medier. Resultatet visar att folk kan tänka alldeles själva. Detta är egentligen ingen nyhet.
Man skulle förstås då kunnat fråga Sifo vad som egentligen varit syftet med att fråga. Och vem på tv:s debattredaktion som kom på idén? Och vem som hade glädje av den, och det sätt på vilket den hittills har presenterats?
Hans Isaksson
Rompan i högsätet
Så har vi begåvats med EU-president och utrikesminister.
Det tillkom Fredrik Reinfeldt att leda valet. Hans strävan var, rapporterar Guardian, att ha en kandidat till varje post. Företrädare från Östeuropa klagade och jämförde med den sovjetiska politbyrån, men Reinfeldt förklarade att öppenhet inte var att tänka på, enär det handlade om ett så känsligt avgörande.
Att informera unionens undersåtar om de eventuella kandidaternas eventuella avsikter var det överhuvudtaget inte tal om. Den saken var förbehållen de inre kretsarna. Den transatlantiska Bilderberggruppen kunde vid en middag inspektera den tilltänkte presidenten, Herman Van Rompuy, för tillfället belgisk premiärminister.
Rompuy förklarade frankt att han hade för avsikt att bättra på EU:s budget med unionsomfattande skatter.
Normalt läcker inte ett pip ut från sällskapets sammankomster, men nu kom kandidatens federalistiska planer raskt till pressens kännedom. Någon sökte göra honom omöjlig.
Men Rompuy var Merkels och Sarkozys man, och när britterna fick utrikesministerposten var saken klar. Tyskland och Frankrike lägger nu beslag på de tunga posterna i kommissionen och centralbanken.
Så blir unionsprojektet allt tydligare: en överhet lösgjord ur demokratin och stormakter som styr och ställer.
Mikael Nyberg
Spikmattan
Spikmattan var 2009 års julklapp, menade Handelns utredningsinstitut (HUI). Professionella självplågare har redan gått i taket, eftersom man inte skulle ha rätt att kalla något för spikmatta som själva verket bara rör sig om ett skynke med lite utströdda plastkapsyler på. Detta gäller även om man för ett par hundralappar mer kan få ett mera potent exemplar, som en helig man i Indien före leveransen har läst ett par ramsor över.
Det är tjugoandra året i följd som krämarna utser den vara som väckt störst intresse, sålt i många exemplar och/eller för mycket pengar. År 1988 inleddes serien av Årets julklappar med bakmaskinen, som under många år efteråt var stor artikel på loppmarknader och soptippar.
I fjol var det ett "skitår", när Handeln inte vågade satsa på någon pryl, utan endast på "En upplevelse". Mest intressant är att Årets julklapp enligt HUI även ska "representera den tid vi lever i".
Det kan ligga mycket i det. Ekonomisk kris rasar. Bidrag till löntagare och sjukskrivna skärs ned. Fack accepterar lönesänkningar. Sahlin flagellerar sig ständigt för att driva kvardröjande radikalism ur sin och partiets kropp.
Månne att folk nu håller med Torbjörn Fälldin, som en gång sa: "Det skall svida i skinnet!"
År 2009 skall tydligen därför gå till historien som "Spikmattans år".
Hans Isaksson
Lars Furuland
För någon månad sedan avled Lars Furuland, professor i litteraturvetenskap i Uppsala och den främste kännaren av svensk arbetarlitteratur. Hans doktorsavhandling från 1962, Statarna i litteraturen, är en väldig bok om hur det svenska landsbygdsproletariatet tagit plats - eller inte tagit plats - i svensk litteratur under 150 år. Därefter blev Lars Furuland den stora introduktören av litteratursociologin i Sverige och drev fram forskning om litteratur som lästs av många men förbigåtts av forskarna: barnlitteratur, folkskolans läseböcker, amatörskrivarnas texter, folkrörelsernas läsning - han utvecklade gärna samarbete med folkrörelserna.
Furuland var ingen revolutionär, inte heller marxist - och över huvud taget återhållsam med stora teoribyggen. Men det är ingen tvekan om att han gjort mer nytta än drösar av så kallade marxistiska litteraturvetare, av två skäl. Det ena är inriktningen på grundliga empiriska undersökningar. De gör Furulands verk till bestående faktabanker, med det sammanfattande storverket Svensk arbetarlitteratur (tillsammans med Johan Svedjedal) från 2006 som det främsta exemplet. Det andra är hållningen att folkets läsande är det centrala forskningsobjektet. Furuland instämde kanske inte alldeles i Ivar Lo Johanssons tes att "allt det spännande finns hos arbetarklassen" - han tycket nog det fanns åtskilligt spännande på folkhögskolorna och i nykterhetslogerna också. Men klassståndpunkten var den samma.
Det talas ständigt om humanioras kris. Furuland ordade inte så mycket i saken, men visade i praktiken hur man kan ta sig ur den.
Olle Josephson
Kö till demokratin
Arbetslösheten stiger till nya höjder i USA, men på sina håll har krisen förbättrat utsikterna att hitta jobb.
Före presidentvalet investerade banker och finansbolag stora summor i Barack Obamas valkampanj. De har också stöttat många kongressledamöter. Nu ska finanskapitalen ha valuta för pengarna. De anlitar lobbyister för att avstyra de hårdare regleringar politikerna kände sig tvingade att utlova under den finansiella kalabaliken.
Då blir det jobb för arbetslösa och fattiga i Washington.
Lobbyisterna måste nämligen på plats bevaka förhandlingarna i kongressens utskott. De ska uppmärksamma varje politisk förveckling och vid behov spänna ögonen i de politiker som står på avlöningslistan.
Antalet åskådarplatser är begränsat. Endast den som står långt fram i kön kan vara säker på tillträde.
Men välbärgade lobbyister vill inte stå i kö i timmar. De lejer ut den sysslan till Linestanding.com eller något annat bemanningsbolag. För varje timme i kön får entreprenören 36 dollar, varav 10 till 20 går till den köande.
Så kan fattigpensionärer och hemlösa vänta i regn och rusk i upp till 24 timmar utanför senat och representanthus. När klockan närmar sig utsatt tid anländer lobbyisten i limousine för att inta sin plats i kön. Det är dags för demokratin att arbeta.
Mikael Nyberg
Spegelbild av SD
Poeten, essäisten, tidigare tidskriftsredaktören och troende muslimen Mohamed Omar, uppväxt i Uppsala, meddelade i höstas att han planerar starta ett "antisionistiskt" parti. Av åtskilliga dokument framgår att det snarare är fråga om en antijudisk sammanslutning, något helt annat. Omar ordnar konferenser med gamla knasbollar som hävdar att Hitlers folkmord aldrig ägt rum. Judehatet förenas med en antidemokratisk, extrem kulturkonservatism. Omar beklagar att svenskarna förstörts av "sekularisering, sociala experiment och könsrollernas upplösning".
Går planerna i lås får Sverige därmed en spegelbild av Sverigedemokraterna. Två rasistiska partier: det ena jagar muslimer, det andra jagar judar. Det är ett politiskt förfallstecken av stora mått. När etablerade partier inte längre förmår göra sig till uttryck för klasskampen, söker den sig till ras och religion.
Olle Josephson
