Säg goddag till din cirkulära migrant

Europa behöver fler händer, fötter och huvuden utifrån, men ökad invandring är politiskt kontroversiellt. Det finns det möjligen en lösning på: invandrare som försvinner igen.

Egentligen är det rätt enkelt: Unionen har behov av importerad arbetskraft, helst välutbildad, men förstås gärna lågavlönad. Komplikationerna ligger i utförandet, så mer om dem senare.

Orsaken till behovets uppkomst är demografin. Färre européer föds än som dör.

Vändpunkten för genomsnittet i EU är i år. I enskilda länder som Tyskland, Ungern, Italien och Lettland har den redan passerats, där sjunker befolkningstalet.

Fram till 2025 kommer befolkningsutvecklingen i EU som helhet att vara bestämd av nettomigrationen. Därefter kommer inte ens invandringen (i nuvarande omfattning) att rätta upp balansen. Då inleds minskningen av den totala befolkningen. Minskningen av befolkningen i den arbetsföra åldern inleds redan nästa år. Den andelen var 67,4 procent 2004 men väntas ha sjunkit till 56,7 procent år 2050. Så skisserades perspektivet för fem år sedan av EU-kommissionen.¹

Om det är en oroande utveckling eller ej, kan förstås diskuteras. Det är till exempel lite svårt att se varför inte en befolkningsminskning på ungefär 50 miljoner under lika många år, det vill säga med cirka en tiondel, inte skulle kunna kompenseras med ökad produktivitet.

Så brukar det ju gå. Andelen bönder i den svenska befolkningen är ju löjligt låg jämfört med t.ex. 1960 utan att det på något vis har gått ut över livsmedelsproduktionen.

Men som så ofta är poängen inte om prognoserna ger en sann beskrivning av verkligheten, utan att prognoserna skapar en allmänt accepterade verklighetsbild, som får betydelse för de beslut som fattas. Och den bilden - rätt eller fel - visar en i hast åldrande Union i behov av importerade händer, fötter och huvuden.

Å andra sidan råder det som bekant inte brist på arbetskraft för stunden. Huvudfrågan i dagspolitik och mediedebatt i de flesta av EU:s medlemsländer är heller inte hur invandringen skall förmås att öka, för nu att uttrycka det försiktigt.

Ganska symptomatiskt blev Cecilia Malmströms första beslut som EU-kommissionär med ansvar för inrikesfrågor ett förslag om att förstärka och upprusta Frontex, byrån för förvaltningen av EU:s yttre gränser med placering i Warszawa.

Frontex som på ett par år har ökat bemanningen från 82 till 220 anställda föreslås få rätt att köpa eller hyra egen övervakningsutrustning för att spåra flyktingtransporter över Medelhavet och den östliga Atlanten. Lite paradoxalt kan tyckas att den liberala Malmströms första åtgärd blev att föreslå en förstärkning av Fortress Europe.

Fast ändå inte.

Cecilia Malmström personifierar denna dubbelhetens politik: att samtidigt bjuda in de eftertraktade och stänga ute de oönskade. I sitt inledningsanförande vid EU-parlamentets utfrågning av henne som föreslagen kommissionär den 19 januari, nämnde hon som sin första prioritet att utveckla en gemensam politik för invandring och asyl, och "för det andra vill jag skapa ett system för laglig invandring till Europa".²

Motiveringen löd:

"De flesta medlemsländer har en åldrande befolkning, och EU:s framtida konkurrenskraft är beroende av att arbetsmarknaden är dynamisk och flexibel. Behoven kommer att se olika ut i olika medlemsländer, men det står klart att vi i framtiden måste öka arbetskraftsinvandringen till Europa. Jag kommer därför att lägga vikt vid att visa fördelarna med att komma till EU på ett lagligt och reglerat sätt. Men om det ska fungera så krävs att den möjligheten verkligen finns och att arbetskraftsinvandringen blir en win-win-situation."

Man kan om denna dubbelhetens politik säga som Tony Bunyan, ledare för Statewatch, det omfattande dokumentationscentret om rättsfrågor i London:

"Vi har fått Frontex som övervakar EU:s yttre gränser. Nu får vi drönare (förarlösa övervakningsflyg) som skall patrullera över Medelhavet och vi får samordnade hemtransporter av avvisade flyktingar. Samtidigt utvecklar man en politik för att importera utbildad arbetskraft. Jag kan inte föreställa mig en mer omoralisk hållning."³

Tidsbegränsade arbets- och uppehållstillstånd - inte medborgarskap, det är EU-kommissionens bud. Bild: Robert Nyberg.Men man kan också se den dubbla politiken som utslag av EU:s konstruktion och inbyggda motsättningar. Den överstatliga kommissionen - byråkraterna, systemets och fördragets väktare - har en dagordning styrd av marknadsrationalitet. Kommissionen ser att det förr eller senare uppstår ett arbetskraftsbehov. Den rationella lösningen blir att mätta det konstaterade behovet. Rationaliteten underlättas av att kommissionen inte är vald, eller på annat ställs till politiskt ansvar, annat än i särskilt uppmärksammade fall.

Motsatt kommissionen står ministerrådet, alltså medlemsländernas regeringar och i någon mån parlamentet. Dessa de två beslutande organen delar visserligen i hög grad samma marknadsperspektiv som kommissionens ämbetsmän, men de är också indirekt, och i parlamentets fall direkt, valda. Här gör sig andra hänsyn än enbart produktionsfaktorernas fria rörlighet gällande.

Ett uttryck för den här motsättningen är EU:s beslutordning i just migrationsfrågor.

Medan det för medlemsländerna har varit relativt lätt att avstå från nationellt veto och acceptera majoritetsbeslut på stora delar av det ekonomiska området (EU:s inre marknad), är det några ämnen där vetot fortfarande hänger kvar som ett politiska släpankare. Invandringsreglering är ett sådant.

I det senaste, och nu gällande, Lissabonfördraget är gränskontroll (artikel 77) asylpolitik (artikel 78) och invandringspolitik (artikel 79) områden som alla som huvudregel skall beslutas i "enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet". Det vill säga med kvalificerat majoritet och med ett betydande inflytande för EU-parlamentet.

Men så är det alltså ett uttalat undantag för arbetskraftsinvandring.⁴ Den har EU som politiskt organ helt enkelt inte kompetens att besluta om. Här går - fortfarande - en gräns för vad medlemsstaterna kan acceptera att bli nedröstade om; en gräns som ingen på allvar har försökt sätta ifråga. I de återkommande regeringskonferenserna om förändrade spelregler för EU-samarbetet (Amsterdam-, Nice-, författnings-, och Lissabonfördraget) har principen om att arbetskraftsinvandring är en nationell angelägenhet förblivit opåverkad.

Så vad gör en på arbetskraftsinvandring benägen EU-kommission då?

Svar: Man försöker att komma runt.

Ett fattat beslut är direktivet om EU-blåkort (Blue Card som en efterlikning av USA:s Green Card, om än mindre generöst).⁵ Blåkort skall ge tidsbegränsat arbets- och uppehållstillstånd för kvalificerad arbetskraft från länder utanför EU. Tidsgränsen kan förlängas men ställer inte ett permanent uppehållstillstånd, eller EU-medborgarskap i utsikt. Direktivet antogs i maj 2009 men träder först i kraft 2011.

Vad man mer kan vänta sig de kommande åren framgår av Stockholmsprogrammet, en nyligen antagen femårsplan för vad EU skall syssla med inom det som tidigare hette det rättsliga och inrikespolitiska samarbetet, men som numera kallas för "ett område med frihet, säkerhet och rättvisa". Av programmets 82 sidor fyller migrations- och asylfrågor 12, och av dessa 12 sidor ligger vikten av naturliga skäl på områden där EU rent faktiskt har beslutskompetens, alltså asylmottagande, gränsövervakning, återsändande av avvisade, etc.

Även den vane läsaren av EU-dokument slås av det osedvanligt flummiga språket i migrationsfrågan, alltså hur man skall locka till sig de eftertraktade. Här nås blandningen av högstämda floskler, banaliteter och tomt snack nya rekord. Men där finns en liten kärna av konkreta förslag som Kommissionen uppmanas att lägga fram före 2012. De är:

- En EU-gemensam portal för effektiva och säkra penningöverföringar.

- Förslag på hur emigrantgrupper kan dras med i EU:s biståndsarbete i sina hemländer.

- Studier av relevanta politikområden som kan bidra till ökad temporär och cirkulär rörlighet.

Nyckelbegreppet är cirkulär, som i cirkulär rörlighet och cirkulär migration.

Timbrodebattören och bloggaren Dick Erixon rapporterade entusiastiskt från ett seminarium i ämnet när begreppet började dyka upp:

"Men för företagen som behöver arbetskraft - det var nog ingen slump att seminariet hölls på Stockholms Handelskammare - och för oss som inte ser globalisering och frihandel som ett hot, öppnar cirkulär migration för nya möjligheter."⁶

Den cirkulära migrationen, liksom förslagen om emigrantgruppers säkra penningöverföring till sina egentliga hemländer och deltagande i hemländernas utveckling bygger på en, på en gång, ny och välkänd föreställning.

Det är föreställningen om den välkomne gästarbetaren, eller för att tala med Dick Erixon:

"Snarare blir immigranter gäster i Sverige. Och gäster ska mötas med värdighet, men en gäst har skyldighet att anpassa sig eftersom man befinner sig i någon annans hem. Man möblerar inte om i någon annans hem, utan följer rutinerna som gäller där."

Och kan man tillägga: Gäster åker förr eller senare hem igen. Det ligger liksom i själva begreppet.

Den aktiva invandringspolitik som kommissionen förespråkar och försöker omsätta i konkreta förslag får därmed något välbekant över sig. Det är 1950- och 1960-talets tyska, svenska och dagens schweiziska gästarbetarpolitik som favorit i repris, den där man sökte arbetskraft men till sin förvåning konstaterar att det kom människor.

Det är den politik som den norske sociologen Ottar Brox karakteriserade med ett särskilt begrepp för snart 40 år sedan:

"(...) en fascismgenererande struktur som tvingar de små i samhället att bekämpa varandra för att värna om sina levnadsbetingelser, samtidigt som den skyddar de grupper som fattar de avgörande besluten ... mot sanktioner underifrån."⁷

Brox begrepp strukturfascism ekade, fast med lite andra ord när Phil Wood, rådgivare till Europarådet (som inte är ett EU-organ), talade på ett EU-evenemang kallat 2009 European Year of Creativity and Innovation:

"Ledare fruktar en backlash från den vita arbetarklassen. Den vita kreativa klassen tycker att kreativitet och mångfald är sexigt, men vi förstår inte den rädsla som finns bland människor som likställer immigration med konkurrens om jobben. Vi ser hur populister utnyttjar den rädslan."

Orsak, enligt Wood:

"Vi värderar immigranter utifrån om de är värdefulla eller inte. Immigranter blir till ekonomiska enheter. Det är ingen uttalad ideologi - migrationen bestäms av marknaden - men nu vet vi att marknaden är felbar."⁸

Fördelarna med "cirkulär migration" sett från ett systemrationellt perspektiv är flera. I den bästa av världar skulle det innebära att kvalificerade invandrare fyller EU:s arbetsmarknadsbehov utan att fungera som lönedumpare och samtidigt bidrar till utvecklingen av sina ursprungsländer genom att skicka hem pengar och genom, med tiden, att själva återvända i akt och mening att bygga upp och berika hemlandet.

Dessutom blir cirkulär migration i den tidigare citerade Timbrobloggaren Dick Erixons världsbild, en tilltalande liberal medelväg mellan en vänster som ser varje återvändande invandrare som ett misslyckande, och en höger som ser varje nyanländ utlänning som ett hot.

Och - kan man tillägga - i ett EU-perspektiv är lagstiftning och andra åtgärder för att locka de särskilt önskade under begränsad tid långt enklare att baxa igenom beslutsmaskineriet, än försök till att stimulera reguljär invandring, hur gärna kommissionen än skulle vilja försöka.

Nackdelar och svårigheter?

De samma som alltid när man söker ekonomiska enheter och produktionsfaktorer: Man riskerar man att det kommer människor.