Rika länders arbetare ställs mot lönedumpande gästarbetare. Reflexen är rasistisk - "Go home! Vi vill inte jobba med er!" Ja, så vill gärna dominerande massmedier rapportera, i Sverige som i Europa. Ofta är klassmedvetenheten betydligt högre. Läs historien om de brittiska byggstrejkerna förra året, ett brittiskt Vaxholm.
I januari och februari 2009 lade tusentals brittiska byggnadsarbetare ned arbetet vid kraftverks- och oljeraffinaderibyggen. Nya strejker bröt ut i maj när polska arbetare inkallats för att ersätta lokal arbetskraft i Wales - och i juni när 650 byggjobbare avskedades för olovliga stridsåtgärder och sedan återanställdes efter sympatistrejker över hela landet.
Vid de första arbetsnedläggelserna skymtade några plakat "British jobs for British workers!" Därmed ansågs bevisat att strejkerna var utslag av chauvinism gentemot utländska arbetare. Labours Gordon Brown och Peter Mandelson varnade för främlingsfientlighet. Så uppfattades strejkerna också utomlands.
Men som Derek Simpson, ledare för det största brittiska fackförbundet, Union, påpekade: det handlade inte om ras eller invandring utan om klass. Konflikten bröt ut när bygget av en enhet i Grimsby i Lincolnshire lades ut på underentreprenad till en siciliansk firma, Irem, som plockade in oorganiserad italiensk och portugisisk arbetskraft. Arbetarna inkvarterades i särskilda baracker och bussades till arbetsplatsen varje morgon för att hållas åtskilda från andra arbetare, som var övertygade om att Irem fått kontraktet genom förbigå fackliga överenskommelser.
Ännu mer flagranta fall av lönedumpning blev snart aktuella, vid byggen som kontrakterats av det franska företaget Alstom och det tyska EON - som flög in polska och spanska arbetare. Vilda strejker spred sig då över landet; inom några dagar låg arbetet ner vid över 20 kraftverksbyggen. Arbetsnedläggelserna var olagliga. Den antifackliga brittiska lagstiftningen, införd av Thatcher och vårdad av New Labour, förbjuder sympatistrejker. Fackförbunden ställdes dock inte inför rätta, men kunde inte heller framträda öppet som strejkledare. I detta vakuum reste några av de strejkande parollen "British jobs for British workers", främst för att håna premiärministern som låtit höra den på labourkongressen 2007.
Men det var aldrig ett krav från strejkkommittén. Den krävde lika fackliga rättigheter, oavsett nationalitet, för alla arbetare på brittiska arbetsplatser.
Strejkernas karaktär blir också tydlig av att hundratals polska byggnadsarbetare anslöt sig till den: det var en strejk inte mot utländska arbetare utan mot lönedumpande kontraktsarbete. Men medierna vill inte förmedla den bilden.
I BBC:s nyhetssändningar fick en brittisk arbetare säga "vi kan inte gå tillsammans med dem" och så klippte man bort fortsättningen på meningen "för vi hålls avskilda från dem". Man gjorde allt för att få de strejkande brittiska arbetarna att posera under Union Jack.
Strejkerna ledde inte till fullständig seger. På de flesta ställen fick visserligen facket rätt att förhandla för de inhyrda kontraktsarbetarna och deras isolering bröts. Men nya fall av lönedumpning inrapporteras, liksom nya arbetsnedläggelser.
I botten finns den nya nyliberala ordningen och EU:s arbetsmarknadsdirektiv. Det sägs visserligen att syftet med direktivet är att förhindra lönedumpning genom kontraktsarbete men implementeringen är den svagast möjliga i Storbritannien liksom i många andra länder. Den garanterar bara minimilöner och elementär anställningstrygghet. Laval-, Viking- och Rueffertdomarna har ytterligare underminerat direktivet.
Idén om den cirkulära arbetskraften, kontraktsanställda som forslas runt Europa, hålls inhysta i baracker och arbetar till lägre löner än lokal arbetskraft har fått fotfäste. Protester mot denna ordning sorteras in i avdelningen "främlingsfientlighet och rasism" - till den grad att det så småningom kan bli sant. Rasismen byggs uppifrån.
