Om Gunnar Ohrlander hade varit en riktig doktor, skulle han ha passat bäst som allmänpraktiker. Han hade känslan för vad som var väsentligt, och detta väsentliga kunde vara en obetydlig detalj i ett bredare händelseförlopp. En gång refererade han en debatt som jag deltog i - den handlade om museernas ovilja att visa sina föremål och i stället bygga upp kulissverkligheter - och den gode låtsasdoktorn undrade varför Björnsson lät så arg när han hade de bästa argumenten på sin sida. Ilska stöter bort, överdrifter förminskar.
Naturligtvis påtalade doktor Gormander detta i all välvilja, ty han var minst av allt någon cyniker. Hans inträde i pressen skedde ungefär samtidigt som den sjuka humorn var på modet, och det råder inget tvivel om att han att gillade att vända upp och ned på världen och att diagnostisera det rådande tillståndet som en karneval av enfald. Men det var ju aldrig trashankarna, de vilseförda och otursförföljda som fick schavottera utan alla självutnämnda storvesirer och förståndshandikappade drönare på samhällstoppen, patrasket som ställde till det för folk.
Han hade ett rättspatos och en folkbildarlidelse av numera ganska sällsynt slag. Plagiatörer och kulturföraktare, särskilt på statsrådsnivån, hade i honom en okuvlig vedersakare. Hans indignation var alltid strukturerad, som när han slog larm i fallet Erica Lejonroos, den moderata kommunpolitiker med småkriminellt förflutet, som ett av de stora tv-bolagen sände ett helt igenom lögnaktivt inslag om efter valet 2006 och tvingade bort från tilltänkta ämbeten. Gangsterjournalistik, kallade han det. Lejonroos förlorade ett förtalsmål, men med Gunnar Ohrlanders hjälp återvann hon sin heder.
Kort därefter förlorade han sin ställning som skribent i Aftonbladet - för andra gången i sitt liv. Första gången gick han till Gnistan, nu blev det Flamman. Som kåsör parodierade han gängse självklarheter. I sina böcker, både fakta och fiktion, höll han en allvarsammare ton. Det sista större arbetet var en plädering för en allmän kunskapsskola, i linje med arbetarrörelsens bästa traditioner. Han var generös med cred, som det heter på journalistslang. Andra unnade han den glädje som han själv erfor i sitt jobb.
Gunnar Ohrlander 1939-2010
